Undantagslag

Publicerad
En doktorsavhandling argumenterar för att svenska muslimer ska kunna åberopa islamsk rätt. Dilsa Demirbag-Sten ser ännu ett exempel på identitetpolitikens urholkning av demokratin.
I morgon klockan 10.15 på Uppsala universitet kommer doktoranden Mosa Sayed att plädera för sharialagstiftning i Sverige. Han försvarar då sin doktorsavhandling, Islamisk arvsrätt i det mångkulturella Sverige, en gedigen lunta med ett tydligt syfte: att bidra till en ökad tillämpning av sharia i svensk lagstiftning.
Handledare har varit Uppsalaprofessorn Maarit Jänterä-Jareborg och Jan Hjärpe, professor emeritus i teologi vid Lunds universitet. Jänte-Jareborg är en respekterad jurist med lång erfarenhet av och gedigen kunskap om våra civillagar.
Mosa Sayed själv uppmanar redan i pressmeddelandet domstolar och tjänstemän på myndigheter att införliva hans avhandling i den juridiska doktrinen, vilket nog hör till ovanligheterna och kan uppfattas som kontroversiellt. Så här står det i pressmeddelandet på Uppsala universitets hemsida:
”För att lösa den konflikt som kan uppstå i mötet mellan islamisk arvsrätt och svensk rätt, och liknande ’kulturkrockar’ på det rättsliga planet, försvarar Mosa Sayed en mångkulturell utgångspunkt. Denna innebär att svenska domstolar och myndigheter i största utsträckning bör respektera och tillmäta arvlåtarens och arvingarnas kulturella tillhörighet betydelse vid tillämpningen av de aktuella principerna. Det rättsliga erkännandet av den kulturella tillhörigheten, som den mångkulturella utgångspunkten innebär, bör i vissa fall kunna leda till att arv delas med olika lotter beroende på om arvingarna är män eller kvinnor.”
Dessa tre meningar sammanfattar mer än väl inte bara själva avhandlingen utan också läget för det mångkulturella projektet och debatten runt detsamma. Idén om mångkultur har blivit en ideologi – flitigt använd och refererad till som mångkulturalism.
Denna -ism ligger som en våt filt över akademin, politiken och det offentliga samtalet. Mångkultur ses inte längre som en levd erfarenhet, en syn på ett faktiskt tillstånd i landet och ett ställningstagande för öppnare gränser. Det har blivit ett politiskt system och redskap.
Dess logik tar sin utgångspunkt i föreställningen om invandrares specifika behov, som skiljer sig från dem som svenskar har. Begreppet invandrare är numera synonymt med muslimer, som antas ha kollektiva intressen – vilket alltså enligt den aktuella avhandlingen bör respekteras i mångkulturens namn.
Mosa Sayed vet mycket väl vad som kan krävas i mångkulturalismens namn. Yttrandefrihet och civillagstiftning brukar vara ett populärt område för religiösa krafter att göra anspråk på.

När jag och min familj kom till Sverige 1976 var begreppet invandrare liktydigt med jugoslaver, greker, italienare och turkar. Staten försökte tillgodose de nyanländas specifika behov vid ankomsten men lämnade de nya invånarna att sköta sig själva när det permanenta uppehållstillståndet väl var utdelat. Bostad, arbete och skola och den mest grundläggande kunskapen i svenska språket ordnade staten. Allt skedde effektivt och snabbt som det mesta under rekordåren.
Integrationsprojekt var ett okänt begrepp på den tiden.
Arbetskraftsinvandringen blev sällan ifrågasatt och det som följde med de nya invånarna lämnades till den privata sfären. Statens ointresse var delvis också en illa dold oförmåga att förstå de nya erfarenheterna.
I sann socialdemokratisk anda förpassades två generationer till en stum tystnad; den som tidigare hade mött samerna, judarna och romerna.
I dag, nästan 35 år senare är integrationsfrågan en av de mest publika. Invandrarskap är inte längre bara ett känslotillstånd, en självvald identitet och upplevd erfarenhet. Staten har de senaste 25 åren politiserat etnicitet och numera också religionen islam. Vi har muslimska, judiska och kristna förskolor och skolor och det har även rests krav på muslimska och kristna vårdcentraler.
Identitetspolitik är, sedan murens fall 1989, vänsterns nya ideologi. Mångkulturen har vässats till mångkulturalism: ett ideologiskt system med en helt etnifierad terminologi, där staten förväntas inordna tillvaron efter olika gruppers förmodade behov, utifrån deras etniska och religiösa tillhörighet. Individen har inga möjligheter att själv välja. Samtalet mellan den politiska eliten och dessa människor med ”speciella” behov går genom självutnämnda företrädare.
Vi har fjärmat oss en bit från principen om individens suveränitet. Vad hände med tanken om att staten ska behandla alla lika, att ingen ska fråntas eller tilldelas utökade rättigheter?
Mångkulturalism som politik förvaltar en gammal och unken tradition i Europa, där etnicitet och religion är de mäktigaste och mest destruktiva variablerna. Minnet av förintelsen borde vara en stark varningslampa för vad etnisk kollektivisering kan leda till.
Kön, etnicitet, religion men också intressen och politisk hemvist är kollektiva begrepp som engagerar och attraherar många. Det är viktigt att det finns rum för att berätta om och beskriva den dynamik och ibland konflikt som uppstår i mötet mellan olika identiteter, så att nya kan uppstå och avarter motverkas.

Vår mänskliga utveckling är helt beroende av dessa möten. Därför är också fri migration utgångspunkten och en av de viktigaste frågorna för en liberal. Att vara för fri migration är dock inte detsamma som att vara för alla värderingar som kan komma med de individer som flyttar till Sverige.
Att Sverige är demokratiskt betyder inte att alla svenskar är demokrater. Värderingar är med andra ord inte genetiska och måste värderas efter principen om de liberala grundläggande fri- och rättigheterna
I en demokrati är det individer som har rättigheter – inte religioner eller ideologier. Friheter, exempelvis yttrande- och föreningsfrihet, utgår från individen. Kollektiv existerar knappast oberoende av sina enskilda medlemmar och är inga självständiga subjekt med egna rättigheter. Detta garanterar förstås den enskildes rätt, men ger också kollektiv den legitimitet som ligger i att samhörigheten byggs på frivillig grund.
Identitetspolitiken har medfört att olika grupper kräver särskilda rättigheter i kollektivens namn.

I morgon försvarar alltså Mosa Sayed en avhandling som pläderar för en ökad användning av sharialagstifning inom svensk arvsrätt. Vad det betyder för barn födda av ogifta mödrar, kvinnor och så kallade ”avfällningar” borde vara känt för de flesta vid det här laget.
Där är vi nu i mångkulturalismens namn. Religionen islam ses som ett subjekt som inte går att separera från individen. På Uppsala universitet räknas antalet kvinnliga lektorer, professorer, doktorander och andra medarbetare för att kartlägga könsfördelningen vid lärosätet. När samma genusperspektiv åsidosätts i en avhandling som förordar könsapartheid verkar juridiska fakulteteten upplösas i ett tillstånd av akademisk objektivitet.
På det svarta omslaget av Mosa Sayeds avhandling står en dalahäst, en symbol för en svenskhet som allt mer påminner oss om en gången tid då etnisk renhet var lika klar som färgerna på träfiguren. På huvudet bär hästen en vit turban som för att markera att det är en hingst.
Plötsligt ser man att spegelbilden under hästens ben reflekterar texter på arabiska som ska associeras till Koranen. Omslagsmakarna har träffat mitt i prick: två symboler för en konservativ och kollektivistisk verklighetsbild och dröm som möts i en spegling av sig själv.
Men omslaget illustrerar också tillståndet för mångkulturalismen, en ideologi som inte kan leda till något annat än motsättningar, diskriminering, förtryck av individer och försvagning av de friheter som utgör demokratin.

Fotnot. Avhandlingen Islamisk arvsrätt i det mångkulturella Sverige ges ut av lustus förlag.
Dilsa Demirbag-Sten
Dilsa Demirbag-Sten
Expressen getinglogga
Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Tack för att du hjälper oss!

Även om vi alltid försöker skriva helt korrekt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din hjälp. Skriv i meddelande-rutan nedan vad som är fel i artikeln eller vad du vill klaga på. Vi rättar alla fel och är generösa med genmälen.

Stort tack!

Tack!

Din rättelse har skickats vidare till redaktionen!

En redaktör kommer att läsa din rättelse så snart som möjligt. Tack för att du hjälper oss!

Thomas MattssonAnsvarig utgivare

Jag vill att Expressen ska vara den tidning som är mest generös med genmälen, rättelser samt hur vi redovisar eventuella klander från Pressens Opinionsnämnd.

Expressens ambition är tydlig. I vår "Kvalitetspolicy" slår jag fast att det som publiceras ska vara korrekt. Mitt första beslut som chefredaktör var att införa en fast plats i tidningen och på sajten för korrigeringar. Men vi är människor. Som gör misstag, blir lurade eller stressas till slarv. Det är några förklaringar till fel i medier, men de ursäktar ändå inte redaktionen om någon utsätts för publicitetsskada.

Expressen står bakom de "Etiska regler för press, radio och tv" som formulerats av Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Sveriges Radio, Sveriges Television samt Utbildningsradion.

"Reglerna är mer av tumregler än en formell regelsamling", konstaterar Allmänhetens Pressombudsman (PO). Vad som är god pressetik måste avgöras från fall till fall och det finns inga exakta svar. Men det är bra att saken diskuteras.

Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att kontakta oss: mejla till rattelse@expressen.se eller ring vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för att få en pressetisk prövning.


Kulturchef: Karin Olsson. Vik biträdande kulturchef: Ida Ölmedal. Litteraturredaktör: Anna Hellgren. Scen- och ungredaktör: Gunilla Brodrej. Webbredaktör: Nina Lekander. Kontakt: fornamn.efternamn@expressen.se. Missa inga artiklar – följ Expressen Kultur på Facebook!

Till Expressens startsida

Mest läst i dag