Statsminister Fredrik Reinfeldt solade sig i glansen från Barack Obama under hans historiska Sverigebesök 2013. Foto: Robban AnderssonStatsminister Fredrik Reinfeldt solade sig i glansen från Barack Obama under hans historiska Sverigebesök 2013. Foto: Robban Andersson
Statsminister Fredrik Reinfeldt solade sig i glansen från Barack Obama under hans historiska Sverigebesök 2013. Foto: Robban Andersson
Sakprosa Erik Åsard (Red) Det blågula stjärnbaneret. USA:s närvaro och inflytande i Sverige Carlssons, 281 sSakprosa Erik Åsard (Red) Det blågula stjärnbaneret. USA:s närvaro och inflytande i Sverige Carlssons, 281 s
Sakprosa Erik Åsard (Red) Det blågula stjärnbaneret. USA:s närvaro och inflytande i Sverige Carlssons, 281 s
Ulrika Knutson

Varför låtsas vi att vi är amerikaner?

Publicerad

För den som har följt med i sommarens medierapportering är det lätt att tro att Sverige är USA:s 51:a delstat.

Ulrika Knutson läser en bok om hur landet i väster påverkar den svenska debatten - på gott och ont.

Varför låtsas vi att vi är amerikaner? Vem är det som försöker pådyvla mig en kvasiamerikansk normalitet som jag inte känner igen och än mindre har bett om?

Hela sommaren har jag levt med Donald Trump, Hillary Clinton och deras entourage i kikarsiktet. Visst erbjuder striden förstklassigt underhållningsvåld, och visst inser jag att det är synnerligen intressant vem av de två som blir USA:s nästa president, men är det rimligt att jag vet mycket mer om deras åsikter än om Stefan Löfvens och Anna Kinberg Batras? Och varför verkar så många ambitiösa korrespondenter ha glömt bort att Sverige inte är Lilla Amerika? Att även USA är en exotisk del av världen, där en massa saker kan behöva förklaras?

Den förmenta hemtamheten stör.

På ett nostalgiskt plan är vi förstås alla amerikaner. Är man född i Ankeborg, så är man. Skyskrapor, brandposter i gathörnen, runda brevlådor och ankor utan byxor är vardagsmat. Liksom gangsters i damasker, långbenta flickor i baletten och reportrar med presskort innanför hattbandet. Till all denna ärevördiga Hollywoodrekvisita kan vi lägga "Vita huset" och "House of cards".

 

Vi tror att vi känner imperiets politik som vår egen ficka, på grund av den fina amerikanska populärkulturen. Som enda land i världen har vi dessutom gett Kalle Anka och hans vänner en närmast sakral ställning i det nationella julfirandet. Fenomenet påminner om vad Strindberg en gång sa om den svenska fosterlandskärleken, som var så stor att den krävde att svenskarna gav sig av till Amerika för att få plats med den!

Kärleken till USA går längre tillbaks än så. Amerikakännaren Erik Åsard med flera penetrerar saken ordentligt i antologin "Det blågula stjärnbaneret. USA:s närvaro och inflytande i Sverige".

Det är inte någon nyskapande eller provocerande studie, men en bra genomgång av våra ambivalenta känslor inför det stora landet i väster. Erik Åsard påminner om att i början av 1800-talet var det liberaler och radikaler som hyllade USA för individens frihet och möjligheter. De konservativa varnade däremot för det hårda och kulturlösa Amerika.

 

I dag är det snarast tvärtom. Under tidigt 1900-tal var det våra svenska utvandrare som präglade bilden av landet, inte minst genom alla amerikabrev. Många försökte skryta och ge en bättre bild av Amerika än de hade täckning för. Själva emigrationen blev en nagel i ögat på etablissemanget. Selma Lagerlöf fick uppdraget att skriva "Nils Holgerssons underbara resa genom Sverige", just för att avskräcka skolbarnen från emigration till Amerika!

Under Vietnamkrigets tidiga 1970-tal kulminerade USA-kritiken från vänster, det är välkänt. Mindre känt är att svenskar i alla politiska läger samtidigt sökt vägledning i USA på viktiga fält som teknik, utbildning och forskning. Dag Blanck berättar intressant om hur det svenska universitetsväsendet utgör det bästa exemplet på "medveten amerikanisering".

Samhällsvetenskaper och ekonomi har kalkerats rakt av. Torgny Segerstedt skapade den svenska sociologin efter amerikanskt mönster, och Alva Myrdal importerade modern pedagogik. Skolans instrumentella utveckling och lärargruppernas proletarisering har också amerikanska rötter. Inte ens Marx blev den han blev förrän han passerat Harvard, och de franska postmoderna filosoferna, med Lacan och Derrida i spetsen, är också en amerikansk import. För att inte tala om dagens alla utskällda postkoloniala och identitetspolitiska teorier. Som har kommit för att stanna. Så länge inte amerikanerna hittar på något annat, förstås.

 

När det gäller politiken har det varit mycket svårare att kopiera jänkarna. Inte för att vi inte har försökt härma fixstjärnorna. Högerns Yngve Holmberg skulle re-designas till John F. Kennedy, och Fredrik Reinfeldt försökte låna goodwill av både Obama och Tony Blair.

Men Erik Åsard pekar minst lika mycket på de viktiga skillnaderna mellan svensk och amerikansk politik. Det kan behövas. Allt är annorlunda: partiväsendet, presidentmakten, de politiskt tillsatta domarna, primärvalskampanjerna, och så vidare.

Att "de nya" Moderaterna lånade mycket i sin kommunikationsstrategi från USA visar inte att svensk politik har amerikaniserats. Jag minns att alla talade om Obamas kampanjmetoder på sociala medier, så kallad micro-targeting, med riktad information direkt till specifika grupper. Den fungerade inte alls i Sverige, där lagen inte tillåter registrering av åsikter, partisympatier, etnicitet eller religion.

Annat som skiljer stort är det svenska partisystemet, de fåtaliga svenska valen, frånvaron av en kader av professionella politiska konsulter samt den "säregna politiska kulturen" i Sverige. Förbudet mot politisk tv-reklam är numera upphävt, men vår svaghet för bisarrt gammaldags torgmöten verkar bestå! Finansieringen av politiken är också radikalt annorlunda. Den svenska politikens viktigaste sponsor är staten. Det är alltså inte privatmiljonärer som möjliggjort SD:s framgångar, utan statskassan.

 

Förändringar som går i amerikansk riktning är enligt Erik Åsard ett visst ökat inslag av personval och att de politiska PR-konsulterna blir fler och viktigare. Men de som följt de amerikanska primärvalen i år får en surrealistisk känsla av att vi snart är där. Det är vi nog inte.

Får jag önska något så är det att svenska korrespondenter lägger lite större möda på att förklara skillnaderna mellan det svenska och amerikanska samhället, både vad gäller politik, religion och kultur. Och att svenska medier åtminstone lägger bråkdelen av samma intresse på att berätta hur valkampanjerna går i Putins Ryssland, Merkels Tyskland och Hollandes Frankrike.

Än en liten tid är vi européer. Och det är en intressant liten tid.

Ulrika Knutson
Ulrika Knutson
Expressen getinglogga
Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Tack för att du hjälper oss!

Även om vi alltid försöker skriva helt korrekt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din hjälp. Skriv i meddelande-rutan nedan vad som är fel i artikeln eller vad du vill klaga på. Vi rättar alla fel och är generösa med genmälen.

Stort tack!

Tack!

Din rättelse har skickats vidare till redaktionen!

En redaktör kommer att läsa din rättelse så snart som möjligt. Tack för att du hjälper oss!

Thomas MattssonAnsvarig utgivare

Jag vill att Expressen ska vara den tidning som är mest generös med genmälen, rättelser samt hur vi redovisar eventuella klander från Pressens Opinionsnämnd.

Expressens ambition är tydlig. I vår "Kvalitetspolicy" slår jag fast att det som publiceras ska vara korrekt. Mitt första beslut som chefredaktör var att införa en fast plats i tidningen och på sajten för korrigeringar. Men vi är människor. Som gör misstag, blir lurade eller stressas till slarv. Det är några förklaringar till fel i medier, men de ursäktar ändå inte redaktionen om någon utsätts för publicitetsskada.

Expressen står bakom de "Etiska regler för press, radio och tv" som formulerats av Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Sveriges Radio, Sveriges Television samt Utbildningsradion.

"Reglerna är mer av tumregler än en formell regelsamling", konstaterar Allmänhetens Pressombudsman (PO). Vad som är god pressetik måste avgöras från fall till fall och det finns inga exakta svar. Men det är bra att saken diskuteras.

Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att kontakta oss: mejla till rattelse@expressen.se eller ring vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för att få en pressetisk prövning.


Till Expressens startsida

Mest läst i dag