Ulf Lundells nya diktsamling är ärlig och osentimenal vardagsrealism.
Aase Berg har dock svårt med den manliga ensamhetsmytologin.
Den som vill lära sig något viktigt om integritet i de utfläkande självbiografiernas tid ska definitivt läsa Ulf
Lundells nya dikter, som i det lundellska mångsyssleriets anda ges ut tillsammans med en poetisk musik-cd. Dikterna ser oerhört enkla ut i sin fjäderlätta realism från en vardag
i Stockholm och på Österlen och i sina skildringar av ett förhållande som inleds, fortskrider och dör ut.
Men att skriva så ärligt och levande kräver en sinne för bakomliggande komposition. Detaljerna verkar intima, men är aldrig kladdigt desperata på ett exhibitionistiskt vis. Lättheten är skärande vacker och här finns gott om mästerligt tecknade bilder av den glittrande men ofta kalla staden, den rogivande men samtidigt sömnigt fientliga landsbygden, och av de rastlösa kasten mellan dessa världar: ”jag vet inte var jag bor”, säger diktjaget.
Dessutom innehåller många av texterna ovanligt ognälliga och osentimentala återblickar till barndomen. Lundell tycks skriva i ren och skär tacksamhet över att ha fått vara ett vanligt barn med barnets sedvanliga lekar, problem och upptäcksfärder.
I alltför många barndomsskildringar tycker författare av oklart martyriska skäl synd om sig själva som barn. Så är det inte hos Lundell, och det känns befriande.
Men det finns också ett problem i boken, och det är inget nytt hos Lundell, det är symptom på en manlig kultur: romantiserandet av ”den manliga ensamheten”. Den manliga ensamheten påstås här på fullt allvar ligga i generna; ”mitt hjärta/ hungrar efter dej som bara en mans/ motsträviga hjärta kan”. Alltså, de patriarkala snubbarnas gamla vanliga ursäkt för att slippa ta ansvar och för att sanktionera sin belåtet självömkande närhetsfobi.
Nu råkar det vara såhär: ingen människa kan förstå en annan, och att över huvud taget vilja förstå är bara räddhågset kontrollbehov, det enda man behöver göra är att samexistera och stå ut.
Det här vet Lundell, och det är storartat, för det är inte särskilt många människor som vet det.
Men han missar att det inte har med manligt/ kvinnligt att göra, utan med umgänge mellan levande varelser över huvud taget. Därför finns det ingen anledning att överbetona den existentiella avgrunden mellan just män och kvinnor. Den manliga ensamheten är egentligen inte större än vilken mänsklig ensamhet som helst, men den har lyckats etablera sig själv som konvention och kliché på ett framgångsrikt sätt, och Lundell göder denna kliché.
Lundells diktjag säger att han har grävt ner stridsyxan med feministerna. Det tror jag vad jag vill om.
Men jag är ändå övertygad om att den läsare som skiljer på sakerna och avhåller sig från att ramla ner i de manlighetsmytologiska fällor som gillras av Lundell, kan lära sig något storslaget om både skrivandet, självrespekten och vardagslivets integritet.
