Sammelsurium är Ulf Lindes konstnärliga credo i essäform. Peter Cornell efterlyser originalitet och fler samtalspartners.
"Att se något som något..." Ulf Linde har många gånger citerat Wittgensteins ord, och det gör han också i sin nya essäbok Sammelsurium. Men har inte innebörden förändrats?
Ulf Lindes morfar var Johan Krouthén, en landskapsmålare i det sena 1800-talets realism. Barnet behövde aldrig tveka om vad målningen föreställde.
Senare skulle Ulf Linde slå igenom som uttolkare av den abstrakta, informella konsten och hans essäer i Spejare satte djupa spår i svenskt konstliv.
Krouthén och Pollock tycks vara två helt skilda bildspråk, inte bara i Lindes utan i hela 1900-talets biografi: Ibland motståndare, ibland inflätade i varandra.
Vad föreställer det? Vad betyder det att föreställa? Jag tror det dilemmat molat under många texter av Ulf Linde och jag ser det också som ett undertema i Sammelsurium.
Ofta har hans entusiastiska tolkningar av konstverken landat i ett slags igenkänning: "att se något som något". I Spejare skrev han om Michaux och Dubuffet: Att man kunde skymta ett flöde av gubbar, fantomer, protuberanser och dammig asfalt i deras abstrakta strukturer och fläckar.
Men när han i dag inför en målning av Harald Lyth prövar samma sätt att se och associera de abstrakta formerna till olika föremål, ett krucifix, en spinnfiskare, en dam och så vidare - så tröttnar han plötsligt och låter det vara obegripligt, en smula heideggerskt, "det enda som var kvar var det som var".
Boken kretsar kring tecknandet och hans egna försök att teckna modell. Han lär sig genom att titta på Rembrandt och intresserar sig inte minst för det irrationella i Rembrandts streck, som det "sludder" av streck som betecknar benen på en av figurerna som bär Kristus i Gravläggningen. Det föreställer knappast ett par ben men i detta trassliga nystan kan vi exakt leva oss in i bärandets möda då han går uppför en trappa. Rembrandt hade tecknat, hittat tecknet för, hur det känns att kånka på en tung börda: Sluddret fungerar som betraktarens "ställföreträdarens muskulatur" - inte bara för den som råkat förlora sina ben.
På samma sätt Michaux koreografiska streck: De får liv genom att vi kan leva oss in i deras rörelser som om det vore vår egen kropp - ett annat slags likhet än avbildningens fantomer. Så också i Lindes modellteckning: Den led först av att han tecknat utifrån en förnuftsmässig och anatomisk uppfattning av modellen, men först då han intuitivt och utan att tänka suddade bort några streck fick den plötsligt liv.
Bokens tankar är inte originella, de vädras både i konstskolor (i alla fall förr) och i museipedagogiken. Jag minns hur Carlo Derkert försökte övertyga en grupp ungdomar att en modernistisk målning av en simmare inte föreställde en simmare: Den visade i stället hur det kändes att simma.
Men genom Lindes friska skrivsätt blir inlevelseestetiken ändå levande, i en stil som är omisskännlig en Lindes men också befruktad av den sene Wittgensteins lapidariska sätt att skriva, med sina kursiveringar och sina retoriska, liksom zenbuddhistiska frågor.
Dessutom har Ulf Linde berikat tankegångarna med lärda associationer till alkemi, tysk estetik, kyrkofäder och teologi (och någon gång kan denna teckningens överbyggnad bli alltför högtravande som när han jämför teckningen med "Kristus två naturer i en hypostas").
Men utan tvivel är Sammelsurium Ulf Lindes statement och konstnärliga credo - originellt eller inte. Han vidgar knappast samtalet till nya partners, det kunde annars vara naturligt att i de semiotiska resonemangen samtala med till Saussure eller om de kroppsliga erfarenheterna med Merleau-Ponty. Men Ulf Linde skriver helt enkelt om det han älskar och de sedvanliga invektiven är överraskande få. Jag konstaterar att den tidigare så centrale Duchamp visserligen kärleksfullt citeras men ändå tycks vara på väg ur synfältet, för vem kan med sin kropp leva sig in i en flasktorkare eller pissoar?
Nej, här har hänt något sedan Spejare. I den så kallade öppna informella kons-ten satsade betraktaren sina egna erfarenheter i konstverket - och kunde då avnjuta sitt eget jag som åtminstone delvis borde vara bekant. Men nu accepterar Ulf Linde att se något som något som han aldrig har sett (tänk om han kunde betrakta samtidskonsten på samma sätt!). Han ser något som något utan att känna igen det.
Inför en abstrakt bild av Curt Asker noterar han: "Man kan också se flera andra bilder i bilden. Men, för mig åtminstone, blir alla föreställningar om vad etsningen föreställer banalare, mind-re spännande än blotta åsynen av bilden. Den kan generera vilka syner som helst, men ingen så suggestiv som åsynen av bilden själv." Han är till slut både ikonodul och ikonoklast.
