Det är inte bara att Ulf Erikssons senaste roman (och 27:e bok!) är komplicerad, pretentiös (och underhållande!) som gör att man efter sista sidan vill börja om från början. Utan också att den är böjd som en Ouroboros. Alltså den urgamla, mytiska orm som biter sig själv i svansen, en av flera fantasieggande figurer ur Erikssons djupa, breda bildning.

Men jag hinner inte börja om, så jag ögnar baksidesfliken. Där finns SvD:s Johan Dahlbäck, citerande herr Eriksson själv: "Alla romaner handlar om drömda besök i kroppar och rum."

Jo. I Kortfattad besvärjelse av taxichaufför berättar ett "drömt" jag om en drömd novellist – Edgar Topos. Eller låter sig berättas av densamme. Eller drömmer sig igenom sin studerkammares tv-skärm för att genom dess oändliga vågrörelser inträda i andra världar och förut lugna rum. Med varelser av gräs, eller av glas, eller så.

Ni som är bekanta med Erikssons författarskap märker att han återvänder till sina teman, återanvänder sig själv, sina valfrändskaper och litterära frändskaper. Men här finns också kärlek och varelser av kött, kroppar framför eller bakom den magiska skärmen: berättarens moatjé och svårbegripligt intelligenta topolog Pascale som både kan räkna och (kanske) skriva romaner, en eller (kanske) två gåtfulla taxichaufförer som söker sin (kanske) försvunna dotter. Här finns namngivna orter: Berlin, London, Stockholm. Här finns humor, mer eller mindre förklädd. Samt kanske mest överraskande:

Ett plötsligt och ytterst komiskt utbrott av samhällskritik formgiven som en färd till Almería i östra Andalusien – det "agripolis" eller "tomatopia" som utgörs av regionens allt groteskare, rikedomsbringande men konfliktskapande tomatodlingar. Mördartomater som lite senare åter ska anfalla berättaren/läsaren/drömmaren.

Kort sagt: en rik bok tillverkad av allt och inget och livets innehållsrika meningslöshet. Med den existentialism som är Erikssons, med den utvecklingslära som "förmedlar [...] en meningslöshet av stort intresse!". Meningslösheten är en hemlig gåva till männi­skorna, för utan den "skulle vi inte känna minsta impuls att hitta på något, inte vilja skapa eller sysselsätta oss, inte överskrida det blotta fortlevandet".

Så transcenderar vi. Så läser vi vidare. Och börjar om.