”Multikulturalismen har misslyckats totalt.” Den tyska förbundskanslern Angela Merkels burdusa kommentar häromveckan förde för många in en välkommen dos verklighet i debatten.
Jag har varit kritisk till multikulturalism mycket längre än det blev modernt att vara det. Ändå bekymrar mig Merkels kritik. För den är ett angrepp inte så mycket på multikultur som på invandring och invandrare.
Kommentaren är en del av en bredare debatt om de turkiska invandrarnas plats i det tyska samhället:
Den före detta finansministern Thilo Sarrazins kontroversiella bok Deutschland schafft sich ab – ”Tyskland avskaffar sig själv” – som hävdar att Tyskland förfaller på grund av ”islamiseringen” har blivit en bästsäljare. Bayerns ministerpresident Horst Seehofer, vars parti CSU är ett av tre i Merkels koalition, argumenterade nyligen för ett stopp för muslimsk invandring. Familjeministern Kristina Schröder har fördömt turkiska kretsars antityska ”främlingsfientlighet och rasism”. Inför nästa års val och möjliga ledarskifte har nu så Merkel själv fallit in i den främlingsfientliga kören.
I ett avseende har Merkel rätt. Tysklands multikultipolitik har varit en katastrof och borde skrotas. Men multikulturalismens misslyckande – och då särskilt introduktionen av den – har föga med invandrare att göra.
Invandrargrupper har aktivt motsatt sig den politiken som skadlig. För att förstå varför måste man titta på efter-krigsinvandringen till Tyskland.

Som många andra europeiska länder hade Tyskland ett enormt arbetskraftsbehov efter andra världskriget och rekryterade aktivt utländska arbetare. Först från Italien, Spanien och Grekland, sedan från Turkiet. De kom inte som invandrare och än mindre som potentiella medborgare, utan som ”gästarbetare” vilka förväntades återvända till sina ursprungsländer när den tyska ekonomin inte längre behövde dem.
Med tiden förvandlades dock invandrarnas läge från en temporär nödvändighet till permanent närvaro. Det berodde dels på att Tyskland var fortsatt beroende av deras arbetskraft, dels på att de – och särskilt då barnen – började betrakta Tyskland som sitt hem.
Men den tyska staten fortsatte att se dem som utbölingar och förvägrade dem medborgarskap. Det finns nästan fyra miljoner människor av turkiskt ursprung i dagens Tyskland. Bara en halv miljon har lyckats bli medborgare. Det är inte heller enbart första generationens invandrare som inte får bli medborgare – även deras tyskfödda barn utesluts.
I stället för att skapa ett öppet samhälle där invandrarna välkomnades som jämlikar tog de tyska politikerna från 80-talet och framåt itu med ”det turkiska problemet” genom en multikulturalistisk politik. I stället för medborgarskap och en verklig ställning i samhället ”tilläts” invandrarna att behålla sina kulturer, livsstilar och språk.
Så fick vi dessa parallella samhällen. Och politiken uttryckte faktiskt inte så mycket respekt för mångfald utan var mer ett sätt att undvika frågan om hur en gemensam, allomfattande kultur kunde skapas.
Som en konsekvens av denna politik blev de turkiska gemenskaperna besvärande inåtvända. Utan några incitament till att delta i samhället brydde många sig inte om att lära sig tyska.
Första generationen invandrare var huvudsakligen sekulär, och de troende inte så strängt religiösa. I dag besöker nästan en tredjedel av Tysklands vuxna turkar regelbundet moskén, en mycket större andel än bland turkar på andra ställen i Västeuropa och större även än i de flesta delar av Turkiet. Första generationen kvinnor bar nästan aldrig sjal. Men det gör många av deras döttrar.

Inte nog med att turkarna isolerades från det tyska samhället, de blev också främlingar för de samhällen de hade emigrerat från och för islams traditionella institutioner. I kombination med växande religiositet och inåtvändhet medförde isoleringen av andra generationens tyska turkar från de sociala strukturerna i både Tyskland och Turkiet att några öppnade sig för radikal islamism. Den senaste tidens rapporter om tyska jihadister i Afghanistan är den oundvikliga följden.
Samtidigt som Tysklands multikulturalistiska politik har uppmuntrat invandrarna att i bästa fall förhålla sig likgiltiga till samhället och i värsta fall bli öppet fientliga, har också tyskarna blivit allt fientligare mot turkar.
 Känslan av att vara tysk har delvis definierats i motsatsställning mot tron och värderingarna bland de exkluderade invandrargrupperna.
Och med denna uteslutning blir det lättare att skylla Tysklands sociala problem på invandrarna. En nyss utförd undersökning visar att mer än en tredjedel av tyskarna tycker att landet är ”översvämmat av utlänningar” och mer än hälften att araber är ”obehagliga”.
Tyskland har valt en annan väg mot ett multikulturellt samhälle än England. Till Storbritannien har invandrarna inte kommit som gästarbetare utan som brittiska medborgare. De har uteslutits från majoritetssamhället inte genom att nekas medborgarskap utan på grund av rasism.
Svaret från de brittiska myndigheterna har emellertid varit detsamma som från de tyska – att uppmuntra minoriteterna att uttrycka sina identiteter, forska i sin historia, formulera sina egna värderingar och följa sina egna livsstilar.

I Tyskland har alltså bristen på medborgarskap lett till multikulturalism. I Storbritannien har multikulturalismen i praktiken lett till att man behandlar minoriteter mindre som medborgare än som medlemmar i en särskild etnisk grupp. Konsekvensen i båda fallen – liksom i nästan alla västeuropeiska samhällen – är splittrade gruppgemenskaper, en känsla av alienering hos många minoriteter och att man skyller sociala problem på invandrarna.
Ett skäl till att vi har hamnat i den här röran är att debatten om multikulturalism har sammanflätats med den om invandring.
Å ena sidan, resonerar många med Angela Merkel, har invandringen bidragit till social splittring. Å den andra känner många att de kan försvara minoriteternas rättigheter enbart genom att klänga sig fast vid multikulturalismen. Bägge sidor har fel.
Invandringen är en välsignelse i och med att den har hjälpt till att skapa samhällen som är mindre insulära, mer levande och kosmopolitiska. Det är inte invandrarna som har skapat splittring utan den multikulturella politik som har utformats för att handskas med dem. För att hitta en väg ut ur detta moras måste vi separera debatterna om multikulturalism och immigration.
Det är dags att begrava multikulturalismen och hylla invandringen.

Kenan Malik
kulturen@expressen.se

Kenan Malik är brittisk-indisk författare. Hans senaste bok på svenska är Från fatwa till jihad.
Översättning: Nina Lekander.