Jack Nicholson i filmen Yrke: reporter.
Jack Nicholson i filmen Yrke: reporter.

Twittermobb

Publicerad
Uppdaterad
Jag tycker ibland att medievärlden var bättre förr: på den tiden riktiga reportrar på riktiga tidningar fick styra och ställa i manegen, alltså tiden före twitterakrobaterna och bloggcelebriteternas intåg.
Nedläggningen av News of the World sätter fokus på haverier i det förgångna. Dagens publicistiska problem stavas nya medier.
Det var inga snygga trix News of the Worlds redaktörer och journalister blev påkomna med. Det är fullt förståeligt att brittiska parlamentariker liknat dem vid kloakråttor. Eller som Sven-Göran Eriksson häromdagen sa till Expressen:
- Inte en dag för tidigt som den skittidningen läggs ned.
Och det är inte heller konstigt att de 2,7 miljoner personer som varje söndag köpte News of the World - samt alla världens redaktioner som använt den som källa - låtsas som om de aldrig haft med News of the World att göra.
Många läsare har en kluven relation till sin kvällstidning. Förut hette det att man råkat läsa en artikel som skulle användas som dasspapper. Motsvarande ursäkt i dag: "Jag läser ibland på nätet, men skulle aldrig betala."
Och ingen och inget - inklusive Sven Nylander, en gång knarkets värsta fiende, Toto Littorin, arbetslinjens skapare, Ola Lindholm, barnens vän - kan ge upphov till sådan våldsam skadeglädje, som en tabloid som drattar på rumpan.
Följaktligen vill dödsdansen kring News of the World aldrig ta slut. Finmedia och nya medier, professorer och lödder-tårtare, parlamentsledamöter och gamla kolavrak, twittrare med twittrare, sida vid sida i en sprakande likvakekarneval.
Kan man fira nog att kungen av Sidan 3-runksjournalistiken äntligen tagits med byxorna nere? Att den mäktigaste och hänsynslösaste mediemogulen av dem alla till slut själv blev nästa celebritet till rakning?
Det är väl Fair and Balanced.
Självklart skulle jag också vilja delta i festligheterna, men tyvärr: jag är inte i stånd till det. Mina åtta år på en kvällstidning (Expressen) gör att nedläggningen bara skapat dysfori och ont i hjärtat.
Tabloidskadad, jag?
Kanske borde jag träffa en doktor, men det är semestertider och doktorerna spelar golf, så jag fortsätter vika ut min journal här, nu när jag ändå börjat krafsa i såren:
Jag tycker ibland att medievärlden var bättre förr: på den tiden riktiga reportrar på riktiga tidningar fick styra och ställa i manegen, alltså tiden före twitterakrobaterna och bloggcelebriteternas intåg.
På den tiden The Fake Sheik lockade Svennis på en lyxresa till Dubai och Eriksson avslöjade att han var mer intresserad av ett bluffjobb i Aston Villa som The Fake Sheik erbjöd, än att sköta sitt jobb som förbundskapten för engelska landslaget.
Detta medan svenska ryggdunkarreportrar sov över hos Torsbysonen.
Att mitt hjärta blöder för News of the World behöver kanske trots allt inte betyda att jag lider av hjärtfel; kanske är jag bara gammalmodig och sentimental. Tillhör dem som beundrar pyramiderna mer än Ikea, läser hellre Tusen och en natt än surfar på Pornhub, litar mer på en kompetent murvel än de sociala mediernas tusenbröder.
Men för varje dag som jag följer rapporteringen kring News of the World blir jag allt osäkrare på vem det är som egentligen tappat fattningen. Jag blir allt mer övertygad om att det finns starka skäl att värna den traditionella journalistiken, och inte minst då den så kallade kvällstidningsjournalistiken.
Tillåt mig göra en kort jämförelse mellan den typiske medie­twittraren och murveln av den gamla stammen.
Twittraren jobbar inom media och slänger ur sig 140 till intet förpliktigande och ofarliga tecken, som snabbt vinner polarnas gillande. De tillhör alla varandras fanclub.
Murveln, däremot, har långa, oglamorösa stunder av research. Det mesta av hans eller hennes tid går åt till trista och stressiga jobb, och när hon eller han äntligen har vittring på något stort, på ett scoop, ja, då gäller det att ha rätt. Ibland spricker storyn, efter dagars eller veckors slit. Och då är det bara att börja om. Med andra ord: det krävs ett tålamod som random twittrare aldrig skulle ha. Twittraren, till skillnad från murveln, roar sina followers med sina ekvilibristiska tweets - några rappa meddelanden och twittraren kan knarka RT:s till arbetsdagen på den vissna redaktionen är slut.
Några tillräckligt bra artiklar däremot, och missförhållanden blottläggs eller korruption avslöjas.
Så är det också i märkligt stor utsträckning fortfarande kvällstidningsmurveln som sätter press på makthavare och får olämpliga ministrar avsatta.
Så är det i Sverige, alltså.
För visst är de sociala medierna livsviktiga i typ revolutionerna i arabvärlden. Och visst får jag bättre koll på politiken genom att vara follower till frifräsarliberaler, än genom att läsa till exempel DN:s ledarsida.
Men för det mesta är det som Fredrik Virtanen skriver i Aftonbladet (25/7) ren och skär narcissism. För journalister av journalister. De flesta lämnar ifrån sig en tsunami av små korta, betydelselösa formuleringar som ingen någonsin behöver ta ansvar för.
Ingen jobbig redaktör och ansvarig utgivare att förhålla sig till. FF 24/7, liksom. Men få saker kan skada så mycket som ord.
Än sen då, det är väl bra att den så deklasserade journalistkåren kan få känna sig bra på något?
Absolut, men medan mediemänniskorna ägnar sig åt dekadenta lekar finns det andra som använder nätet på blodigaste allvar: terroristerna, senast Anders Behring Breivik.
Terrorism och medier har visserligen alltid levt i en komplex symbios. Som knappast blivit mindre problematisk med nya medier (Läs Emanuel Karlsten på SVT Debatt 24/7).
Bin Ladin med sin dogma-estestik bildade skola. I dag framstår hans PR-maskineri som medeltida jämfört med till exempel massmördaren i Norge. Men både bin Ladin och Breivik fattade grejen: sociala medier är världens bästa monteringsfärdiga PR-byrå. Murvlarna slogs om hans virtuella visitkort! Lappar som gav högsta vinst utlagda på de mest kluriga ställena.
Oproblematiskt? Not.
Det är förstås en enormt komplex process, och ja, jag vet att twittermobben kommer att skratta så att den skiter på sig, men jag säger det ändå: någon gång borde kanske diskussionen om ett större ansvarstagande inom sociala medier ta form. Någon gång borde kanske till exempel DN och SvD börja fundera över om det anonyma hatet i kommentarsfältet är värt att härbärgera. Om klicken och sidvisningarna är värda priset: viktiga skribenter som slutar skriva och vettiga läsare som slutar läsa.
På motsvarande sätt borde kanske kvällstidningarna fundera på om de verkligen ska fortsätta tävla med Flashback och andra ansvarslösa publikationer om att hänga ut först och flest.
Och om ett ringa narkotikabrott är värt löpsedlar och att krossa minst en människa för.
Med risk för att somliga anser att jag är bortom allt hopp: vore det inte bra med en lagstiftning mot anonyma kommentarer? Censur - javisst. Men kanske också en demokrativinst, ungefär som maskeringsförbudet och lagen om hets mot folkgrupp.
För kanske var den traditionella journalistikens strukturer trots allt inte bara av ondo? Den, där drakar som blev sjukligt aggressiva avlivades. News of the World är inte den första.
Confidential (förebilden till skandalblaskan Hush-Hush i Ellroys LA Confidential) verkade under devisen Tell The Facts And Name The Names, men bringades på fall efter att ha löpt amok mot homosexuella och vänstervridna kändisar.
Även de svenska kvällstidningarna har fått sota för sina misstag. Upplagor har fallit, redaktörer fått sparken och förtroendet under många år mödosamt fått byggas upp igen.
Så ska det vara. Så borde det även vara i den nya medievärlden. Men märkligt många journalister tycks mer intresserade av att statusuppdatera sig än av att skriva i tidning. Skulle jag vara medie­ägare skulle jag säga så här:
"Tweeta gärna, men bara för att gör reklam för våra texter. Om du vill tweeta om annat, så varsågod, men du kan inte fortsätta vara anställd hos oss. Lika lite som om du jobbade för konkurrenten."
För gamla fina tidningsdamer är twitterrabies ett ovärdigare öde än döden.

LEO LAGERCRANTZ
Leo Lagercrantz är tidigare debattredaktör och grävreporter på Expressen.

Tack för att du hjälper oss!

Även om vi alltid försöker skriva helt korrekt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din hjälp. Skriv i meddelande-rutan nedan vad som är fel i artikeln eller vad du vill klaga på. Vi rättar alla fel och är generösa med genmälen.

Stort tack!

Tack!

Din rättelse har skickats vidare till redaktionen!

En redaktör kommer att läsa din rättelse så snart som möjligt. Tack för att du hjälper oss!

Thomas MattssonAnsvarig utgivare

Jag vill att Expressen ska vara den tidning som är mest generös med genmälen, rättelser samt hur vi redovisar eventuella klander från Pressens Opinionsnämnd.

Expressens ambition är tydlig. I vår "Kvalitetspolicy" slår jag fast att det som publiceras ska vara korrekt. Mitt första beslut som chefredaktör var att införa en fast plats i tidningen och på sajten för korrigeringar. Men vi är människor. Som gör misstag, blir lurade eller stressas till slarv. Det är några förklaringar till fel i medier, men de ursäktar ändå inte redaktionen om någon utsätts för publicitetsskada.

Expressen står bakom de "Etiska regler för press, radio och tv" som formulerats av Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Sveriges Radio, Sveriges Television samt Utbildningsradion.

"Reglerna är mer av tumregler än en formell regelsamling", konstaterar Allmänhetens Pressombudsman (PO). Vad som är god pressetik måste avgöras från fall till fall och det finns inga exakta svar. Men det är bra att saken diskuteras.

Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att kontakta oss: mejla till rattelse@expressen.se eller ring vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för att få en pressetisk prövning.


Kulturchef: Karin Olsson. Vik biträdande kulturchef: Ida Ölmedal. Litteraturredaktör: Anna Hellgren. Scen- och ungredaktör: Gunilla Brodrej. Webbredaktör: Nina Lekander. Kontakt: fornamn.efternamn@expressen.se. Missa inga artiklar – följ Expressen Kultur på Facebook!

Till Expressens startsida

Mest läst i dag