Illustration: Loka Kanarp, serietecknare och illustratör. Hennes senaste bok är Pärlor och patroner 60 historiska kvinnoporträtt (Kolik förlag, 2009).
Illustration: Loka Kanarp, serietecknare och illustratör. Hennes senaste bok är Pärlor och patroner – 60 historiska kvinnoporträtt (Kolik förlag, 2009).

Tusen ett tusen två tusen tre

Publicerad

Nyårsnovell av Jonas Hassen Khemiri.

DÄR står han nu och antingen så är det han eller så är det hans bror. Det är han. Det måste vara han. Man ser det på kläderna, på kroppshållningen, på blickarna som han kastar mot stationsklockan. Det är inte hans bror. Hans bror skulle aldrig försöka maskera sin längd genom att lägga kroppstyngden så där på ena benet och skjuta ut det andra liksom snett framför sig. Hans bror skulle aldrig känna sig så här orolig bara för att någon var lite sen. Det är sånt som bara han gör, han som inte är sin bror, han som står där på stationen och precis har räknat ut att 15 minuter är 900 sekunder och 900 sekunder är ingenting.


HAN plockar fram sin mobil, han slår numret för femte eller kanske sjätte gången. Han tittar rakt fram i några sekunder. Sen lägger han på och går och sätter sig på en bänk med rullväskan uppställd bredvid sig som en väldresserad hund. Minuterna går. Han tänker på hur många gånger som han har gjort just precis det här. Suttit på en tågstation och väntat på sin bror. Suttit på ett fik och väntat på sin bror. Legat vaken och väntat på sin bror. För det var väl nu som de skulle ses? En sekund av osäkerhet. Vi sa väl? Eller sa vi? Nej de skulle ha setts exakt här för exakt 18 minuter sen. Han är helt säker.


TÅG kommer, tåg går. Den finklädda familjen reser sig. De två solbrända männen med skidbagar reser sig. Han som inte är sin bror sitter kvar. Ortsnamn tickar uppåt på avgångstavlan, högtalarrösten informerar om förseningar, passagerare suckar och möter varandras blickar. Men han som inte är sin bror möter ingens blick. Han tittar ned på sin mobil och tänker 20 minuter. 20 minuter är ingenting. Inte 25 minuter heller. Och 30 minuter är bara 1 800 sekunder och att ens bror är 1 800 sekunder sen är ju faktiskt helt normalt. Hans bror ligger inte bakbunden i en källare eller avsvimmad i en skog. Han har inte halkat i en snöhal rulltrappa och fallit baklänges och slagit upp skallen mot ett vasstaggigt trapp-steg. Hans hjärnsubstans rinner inte ut ur hans bakhuvud. Han är bara lite sen, tänker han som inte är sin bror.


FOLK säger att de är lika. Och kanske är de det. Det måste de vara för ibland kommer främmande personer fram och hälsar på honom. De säger tack som fan för hjälpen med presenningen eller du gick i samma klass som Julia va? Eller som nu, den mörkhåriga tjejen som närmar sig och tar ut ena hörluren och säger (lite för högt) du var så jävla grym på dansgolvet i lördags. Tack, säger han som inte är sin bror. Men du måste blanda ihop mig med min bror. Och tjejen ser lite förvirrad ut och ber om ursäkt och han som inte är sin bror säger nej det är lugnt jag förstår att du tog fel vi är galet lika. På väg bort mot fiket stoppar hon tillbaka hörluren i örat och han som inte är sin bror sitter kvar och ångrar sig. Tack, skulle han förstås ha sagt. Visst var det en grym fest? Och i samma sekund som han gör det så blir han sin bror.

VISST var det en grym fest och vart ska du resa och ska vi inte ta en kaffe och tjejen nickar och tar ut andra hörluren också och de ställer sig i kaffekön och pratar om snökaoset och försenade tågresor och var de firade jul och hon bakom kassan får harkla sig för att de ska sluta prata och beställa. Han som plötsligt är sin bror beställer en cappuccino i stället för en bryggkaffe och han spontanköper två eller tre sötsaker utan att tänka på priset och betalar för både sitt och hennes kaffe utan att känna minsta sting av oro över att ha gjort fel. Han tänker inte att han kanske borde låtit henne bjuda eller så borde de delat rakt av eller så kunde han betalt sitt kaffe och sötsakerna och hon sitt kaffe. Snart sitter de där på var sin sida om kafébordet, hon som är hon och han som är sin bror och plötsligt ser han världen med sin brors ögon. De hotfulla knarkarna som står borta vid förvaringsboxarna försvinner och han slutar hålla ett öga på sitt bagage och han glömmer bort tiden i flera minuter.

DET är nästan så att han slutar betrakta sig själv utifrån. När han skrattar så är det hans skratt och när hon slickar på sin sked så blir han inte irriterad och om det blir tyst (vilket det inte blir) eller om hon verkar visa tecken på att vilja gå till sitt tåg (vilket hon inte gör) så ställer han inte någon av sina kuggfrågor för att bevisa att de inte är menade för varandra (förresten vilken Borgesroman är din favorit?). I stället pratar de om nyårsfirande och fyrverkerifobi och hon berättar om killkompisen som hamnade på en maskerad utan att vara utklädd och hur förbannad han blev när folk gissade att han var gympalärare. Och han berättar om när han råkade bjuda med sin bror på maskerad.

JAG var utklädd till Zorro och min bror lånade mina gamla rollspelsgrejer och klädde ut sig till orch med avancerad gummimask som luktade sött som godis och hemmagjort stridsgissel av papier-maché och en brynja av nyckelringar. I taxin på väg till festen sa han flera gånger shit vad kul det ska bli, shit vad jag är peppad och jag minns att jag nickade och att hans röst lät burkig under den tjocka masken och det var först när vi kom in i hallen och alla samtal tystnade och värdinnan försökte le som vi fattade att maskeraden hade tjugotalstema. Jag minns min brors panikfyllda blick när han såg alla cigarettmunstycken och monoklar, hur han slet av sig masken och försökte gömma stridsgisslet bakom ryggen och hela kvällen var han liksom utanför sin kropp så där som han alltid blir när något inte blir som han har tänkt sig, säger han som är sin bror till tjejen som sitter mittemot. Tiden går snabbare än någon av dem hinner märka och plötsligt är det kväll och hon har missat sitt tåg och i stället för att åka hem till sin familj för att fira nyår så hamnar de på en privatfest där hon känner alla och han känner ingen men eftersom han inte är sig själv så hinner de knappt ta sig över skohavet i hallen innan han har börjat hälsa på folk och han kramas i stället för att sträcka fram högerhanden och han dricker juice i stället för att svepa tre vinglas och han berättar roliga historier i stället för att stå tyst och hon är stolt i stället för att skämmas.

PLÖTSLIGT är det han som har det där magiska som förtrollar folk, det är han som är originalet och hans bror som är kopian, det är han som står på dansgolvet i sin svarta mantel medan hans bror smyger ut på balkongen i sin rasslande ringbrynja och tittar in på sin bror genom immiga fönsterrutor och räknar sekunderna tills han ska märka att han är försvunnen.


HAN som inte är sin bror sitter kvar på bänken, kollar på stationsklockan och tänker 39 minuter. 39 minuter är ingenting. Särskilt inte om man jämför med hans ålder som är 31 nej 32 år. Och 32 år är 11 680 dygn som är 280 320 timmar som är en miljard sekunder, tänker han som inte är sin bror. En miljard sekunder minus 41 minuter minus 24 eller 25 år för han var väl sju eller kanske åtta när det började. Digitalklockan var svart och av plast och vattentät till 25 meters djup (tyvärr immade den igen varje gång han tog en dusch). Tidtagarfunktionen startades med den tunna metallknappen på sidan och första dagen mätte han vilken väg till skolan som gick snabbast. Exakt hur många sekunder tjänade man på att korsa Hornsgatan i stället för att ta tunneln? (18-24 beroende på väder.) Hur många sekunder förlorade man på att ta bron över Långholmsgatan? (4-12 beroende på tajmningen med rödljusen.)

HUR lång tid behövde man vänta inne på toaletten innan de gav upp? (12-17 minuter beroende   på om det var frukostrast eller lunchrast.) Han skrev ned sina observationer i ett särskilt häfte. Tiden som det tog för röd gubbe att bli grön (68 sekunder oavsett om man tryckte på knappen eller inte). Tiden som det tog att skala en apelsin (45 sekunder med naglar, 85 sekunder med pappas spiralteknik). Tiden som det tog för mamma att sluta gråta efter ett telefonsamtal (10 minuter utan tröstning, 13 minuter med tröstning (vilket alltid gjorde honom osäker på om det var en bra idé att trösta eller inte).


ALLT gick att mäta. Tiden som det tog för pappa att lova att han snart skulle skicka sin nya adress (4,5 sekunder). Tiden som det tog för hissen att sega sig upp från bottenvåningen till våning fem (22 sekunder). Tiden som det tog att gå igenom alla reklambladen på jakt efter åtminstone ett vykort (3,5 minuter). Tiden som det tog att förlåta (12,5 år). Den enda som stod utanför tiden var hans bror. Hans bror skrattade åt tiden, han tog tiden åt sidan och mulade den med snö, han hängde upp tiden i en flaggstång och pekade på den så att alla skrattade.


MEN han som inte är sin bror är annorlunda. När de blev vuxna räknade han ut vem av dem som skrattade mest och vem som grät oftast och ibland, bara ibland, när han till exempel sitter på en tågstation och väntar på någon som aldrig kommer så tänker han att hans bror är skyldig honom tid. För innerst inne så vet han ju att ingenting har hänt. Hans brors stelfrusna kropp kämpar inte för att komma upp ur en isvak. Hans bror ligger inte fastklämd under en buss på Sveavägen, hans inälvor glittrar inte rött mot den vita snön. Närsomhelst kommer hans bror komma ingående genom snurrdörrarna och då ska jag fan kräva tillbaka min tid, tänker han som inte är sin bror. Minst 10 timmar för alla gånger som han har kommit för sent utan att höra av sig. 20 timmar för alla fester som han har bjudit med mig på bara för att vara snäll. 30 timmar för alla filmer som jag har kollat på bara för att han tycker om dem. Och 100 eller nej 150 timmar för alla gånger som hans avstängda mobil har gjort mig orolig. Och vad mer vad mer?

MINST tre veckor för alla gånger som jag hittade på att pappa hade ringt när vi var små. En månad för vykorten som jag skickade i pappas namn. Ett halvår för alla gånger som jag förklarade för min bror att det fanns vissa anledningar till varför det gick som det gick. Fem år för känslan av att aldrig kunna släppa taget. Tio år för smärtan i att aldrig våga visa sig svag. 25 år för vetskapen om att jag aldrig kommer kunna bli som han. Och 89 minuter eller nej 90 minuter eller nej 91 minuter för tiden som jag har väntat här i dag.


OCH precis då, eller exakt tolv minuter senare, kommer den suddiga silhuetten av han som är hans bror inspringande genom snurrdörrarna på tågstationen. Halsduken fladdrar bakom honom och han kisar som han gör när han inte har linser och när han äntligen får syn på sin bror spricker han upp i ett brett leende och sträcker ut sina armar och det är först när de håller om varandra som han förstår vad som håller på att hända och de står där i tio sekunder i en halvtimme i tre fyra år och han säger gråt inte bror gråt inte och jag grät inte jag grät inte men jag stod där och höll om honom och ville aldrig aldrig släppa taget.

Jonas Hassen Khemiri
kulturen@expressen.se

Jonas Hassen Khemiri är författare. Han har bland annat skrivit romanerna Ett öga rött och Montecore: en unik tiger.

Expressen getinglogga
Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Tack för att du hjälper oss!

Även om vi alltid försöker skriva helt korrekt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din hjälp. Skriv i meddelande-rutan nedan vad som är fel i artikeln eller vad du vill klaga på. Vi rättar alla fel och är generösa med genmälen.

Stort tack!

Tack!

Din rättelse har skickats vidare till redaktionen!

En redaktör kommer att läsa din rättelse så snart som möjligt. Tack för att du hjälper oss!

Thomas MattssonAnsvarig utgivare

Jag vill att Expressen ska vara den tidning som är mest generös med genmälen, rättelser samt hur vi redovisar eventuella klander från Pressens Opinionsnämnd.

Expressens ambition är tydlig. I vår "Kvalitetspolicy" slår jag fast att det som publiceras ska vara korrekt. Mitt första beslut som chefredaktör var att införa en fast plats i tidningen och på sajten för korrigeringar. Men vi är människor. Som gör misstag, blir lurade eller stressas till slarv. Det är några förklaringar till fel i medier, men de ursäktar ändå inte redaktionen om någon utsätts för publicitetsskada.

Expressen står bakom de "Etiska regler för press, radio och tv" som formulerats av Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Sveriges Radio, Sveriges Television samt Utbildningsradion.

"Reglerna är mer av tumregler än en formell regelsamling", konstaterar Allmänhetens Pressombudsman (PO). Vad som är god pressetik måste avgöras från fall till fall och det finns inga exakta svar. Men det är bra att saken diskuteras.

Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att kontakta oss: mejla till rattelse@expressen.se eller ring vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för att få en pressetisk prövning.


Kulturchef: Karin Olsson. Vik biträdande kulturchef: Ida Ölmedal. Litteraturredaktör: Anna Hellgren. Scen- och ungredaktör: Gunilla Brodrej. Kontakt: fornamn.efternamn@expressen.se. Missa inga artiklar – följ Expressen Kultur på Facebook!

Till Expressens startsida

Mest läst i dag