Turkisk militär kränker Iraks gräns och använder giftgas i kriget mot den kurdiska gerillan. Dilsa Demirbag-Sten märker inga reaktioner från Carl Bildt och svenska ledarsidor.
Oroligheterna i Turkiet och konfrontationerna mellan PKK och turkisk militär har trappats upp. De tyska medierna har de senaste veckorna rapporterat om bilder på dödade PKK-soldater som i september förra året tros ha utsatts för kemisk vapenföring. Bilderna har börjat spridas på nätet efter att de av en expert – Hans Baumann – bekräftats vara autentiska. Flera tyska politiker efterlyser en oberoende utredning och kräver en förklaring av den turkiska regeringen. Men i vanlig ordning viftas kritiken från turkisk sida bort med att allt är kurdiska konspirationer.
Den turkiska militären har sedan några månader intensifierat jakten på PKK-gerillan och kliver över den irakiska gränsen efter behov och behag. Är det inte sådant som kallas invasion?
Vad säger FN om detta? Kommer vi att få se resolutioner antas? Kommer någon förvirrad författare att kräva bojkott av det turkiska språket? Frågorna är retoriskt ställda.
Vi vet att händelserna med stor sannolikhet går obemärkt förbi, utan att störa flödet av politiska utspel om butlers och burkor.
Ledarskribenter som annars inte missar ett tillfälle att beklaga sig över dem som motsätter sig ett turkiskt EU-medlemskap innan landet genomfört ett antal reformer, låtsas som om det regnar när kurdiska barn fängslas och civilpersoner försvinner.
Sverige har tagit på sig en ledande roll i EU-förhandlingarna om ett turkiskt medlemskap. Från och med den borgerliga regeringen 1991 har UD konsekvent hållit en proturkisk linje. Den kontroversielle Turkietvännen Ingemar Karlsson är en av dem som har drivit på och stakat ut mycket av den svenska Turkietpolitiken. Han har försett såväl Carl Bildt som många ledarskribenter med analyser, böcker och rapporter om landet. Bildts relation till Turkiet har orsakat kontroverser så väl internationellt som i Sverige. Han har ekonomiska intressen i turkiska militärägda företag och har förnekat folkmordet på kristna i Turkiet, för att ta två exempel.
Med undantag för DN:s nyhetssida har det varit tyst i svenska medier om den senaste händelseutvecklingen,.
När Selahattin Demirtas, ledare för det kurdiska partiet BDP, vars parlamentariker godtyckligt fängslats, besökte Sverige i juni, var DN:s ledarskribent Annika Ström Melin upprörd över att Demirtas inte tog avstånd från PKK.
Detta trots att hon enligt egen utsago inte förstod ett ord av vad han hade sagt på seminariet. Ledarskribenter har tydligen mindre krav på språkkunskaper än vi vanliga dödliga.
Som kurd antas man enligt Ström Melin per definition vara PKK-anhängare till dess man tydligt tagit avstånd från partiet.
Med samma logik kan man fråga sig hur Carl Bildts och de proturkiska ledarskribenternas tystnad om den turkiska militärens kemiska krigföring ska tolkas. Kanske som ett samförstånd?
