När Tuija Lindströms kamera varsamt placerats bakom två äldre damer, inbegripna i ett förtroligt samtal, är det som om fotografen inte vill störa utan bara lyssna lite med sin lins. Och trots att utställningen på Hasselblad center i Göteborg är tematiskt bred och inbegriper såväl studiobilder som fotografier av mer dokumentär karaktär finns där en genomgående tydlig respekt - och ofta kärlek - för dem som skildras och som löper som en röd tråd genom fotografierna.

Barnet som har tröttnat på att lyssna till de vuxnas samtal. Den clownsminkade kvinnan i soffan, som endast iförd pumps trotsigt vägrar arrangera sin kropp i modellens förväntade, mjuka position. Den tonåriga punkaren som hånfullt stirrar rakt in i kameran. Alla är de just i ögonblicket inget mer och inget mindre än de synes vara. Tuija Lindströms kamera bestämmer inte och ställer inte krav. Den frågar med en ton som känns mer som barnets påträngande nyfikenhet och öppenhet, än den vuxnas sätt att uteslutande berätta historier hon redan kan slutet på.

Allra tydligast blir det i bilderna av kroppen - kvinnokroppen. De tunga brösten som faller åt var sin sida under det tunna linnet. Det blottade, gropiga låret under den upphasade underklänningen. I mötet med den evigt symboltyngda kvinnokroppen känns det kompromisslösa skildrandet mer än bara registrerande; som en revolt, en motståndshandling. Bilderna är tagna mellan 1980 och 1987 och det är svårt att inte se en tidstypisk uppkäftighet i många av dem – punk, om man vill.

I kontrast till det dokumentärt absurda och det rebelliska står de näst intill abstrakta skildringarna av kroppar, former och svårplacerade landskap. Ordlöst frammanar de en drömskt surrealistisk stumfilmsvärld och fungerar som fond och fördjupning till den berättelse som ständigt tycks pågå i Tuija Lindströms bildvärld.

Kajsa Bergström

kulturen@expressen.se