Det är många som genom åren har försvarat vår tryckfrihet med näbbar och klor. Det hedrar dem alla. Tryckfriheten har fundamental betydelse för vårt samhälle. Den får inte äventyras.
Men tryckfrihetens försvarare blandar ihop två saker: friheten som sådan och sättet att reglera den. De antar att vi måste behålla tryckfrihetsförordningen (TF) för att bevara friheten. Och så är det inte. Vi kan behålla tryckfriheten fullt ut men göra oss av med en massa slaggprodukter som TF ger.
Kanske finns det också en del sentimentalitet eller nostalgi i motståndet? Ordet ”tryckfrihet”, som är oss så kärt, ska det verkligen behöva försvinna genom att det tryckta ordet förlorar sin särart i lagen?
Anders Ehnmark, Peter Danowsky (
Expressen 2/11) och Nils Funcke (
Expressen 6/11) hör till tryckfrihetens trogna banerförare och har var och en på sitt sätt gjort mycket nytta. Nu sluter de upp bakom Bo Strömstedt (
Expressen 23/10) i debatten om tryckfrihetsförordningens framtid.
Låt mig klargöra en sak innan jag bemöter mina motdebattörers argument: Jag vill inte minska skyddet för yttrandefriheten i tidningar, tidskrifter, radio, tv, böcker, film med mera ett enda dugg. Visserligen tycker jag att människors privatliv borde värnas mot grova oförsvarliga kränkningar, ett skydd som saknas i dag. Men jag tror inte att någon ser detta som en försämring av någon betydelse i skyddet för yttrandefriheten. Och frågan ligger i varje fall utanför den debatt som vi nu för.
Anders Ehnmark skriver att det tryckta ordet ”bevarar sin särställning för genomtänkta yttranden” och att TF:s långa användningshistoria – cirka 240 år – har gett den ”såväl precision som motståndskraft”. Och han säger att vi bör lära av den amerikanska synen på grundlagar.
Är verkligen det ”tryckta” ordet mer genomtänkt än andra? Menar inte Anders Ehnmark det ”skrivna” ordet? Och bör verkligen yttranden som är särskilt genomtänkta ges ett starkare skydd än andra? I dag är det inte så, för radio och tv har samma skydd som tidningar och böcker. De har dessutom bättre skydd än många skrivna ord, till exempel i fotokopierade läromedel och på internet. Är det inte dessutom i princip olämpligt att ge ett sämre skydd för det som inte är ”genomtänkt”?
TF:s ”precision” utgörs av gränsen mellan tryckt och otryckt. Vad ska man med precision till om den inte motsvarar ett rimligt ändamål? Att yttranden hade fått tryckt form spelade roll när tryckning var det enda sättet att massproducera åsikter och information. Numera finns det många andra sätt att åstadkomma detta.
Och vad innebär TF:s ”motståndskraft” förutom att lagen har blivit väldigt gammal? Trots sin motståndskraft har den inte stått emot de senaste 20 årens utveckling, där tryckpressens betydelse för det fria ordet har minskat för varje dag.
Jag håller med Anders Ehnmark om att vi bör lära av den amerikanska synen på grundlagar. En grundlag bör vara robust och inte ändras för ofta. Så blir det när grundlagen lägger fast principer och avstår från detaljer. Med TF är det inte alls så. Den är enormt detaljrik och har ändrats så många gånger att ingen håller räkningen. Att behålla TF är inte det minsta amerikanskt. Att ändra vår grundlag som jag vill – ta bort det teknikberoende som med jämna mellanrum gör lagen föråldrad – är däremot att lära av den amerikanska synen.
Peter Danowsky menar att TF:s brister kan läkas genom ändringar i yttrandefrihetsgrundlagen (YGL). Men det går tyvärr inte. Det är TF:s egen konstruktion – med en avgörande gräns mellan tryckt och otryckt – som ger problem i brottsbekämpningen. Det beror på att det ofta inte går att avgöra om en text är tryckt eller inte. De otryckta papperstexterna kan med dagens systematik inte fångas upp av YGL.
Vidare får brottsliga yttranden i tryckta texter spridas hur som helst när det har gått en tid efter att flygbladet, klistermärket, T-tröjan eller visitkortet första gången lämnades ut för spridning. Inte heller denna effekt kan läkas genom ändringar i YGL.
Nils Funckes huvudargument är att problemen med TF är ganska små. Och han ber mig berätta hur många fall det egentligen finns från 2000-talet där JK har känt sig vingklippt på grund av brister i TF och YGL.
Jag tror att det rör sig om 20–30 fall. Ett exempel är en affisch med invandrarfientliga slagord och en knytnäve som krossar personer med ”främmande utseende”. Denna kan i dag spridas hur som helst på grund av preskription. Ett annat exempel är ett antal filmer med mycket obehaglig våldspornografi som togs i beslag år 2005. Även detta brott är preskriberat och filmerna kan säljas eller hyras ut fritt.
Ett tredje exempel är ett antal filmer med nazipropaganda som inte kunde fällas därför att JK hade väckt åtal i stället för vanlig åklagare. Högsta domstolen bedömde att grundlagen inte var tillämplig. Det rörde sig om ett begränsat antal filmer som hade tillverkats ”on demand” från masterkopior. När HD hade dömt var det omöjligt för vanlig åklagare att ta över och väcka åtal. Filmerna är numera fria att sprida. Detsamma kommer att hända igen.
Och ett fjärde exempel är en flagga med hakkors där Statens kriminaltekniska laboratorium inte kunde avgöra om hakkorset var tryckt eller inte. Det innebar att brottet inte kunde åtalas av vare sig JK eller vanlig åklagare. Även detta kommer att hända igen. Och fler exempel finns.
Nils Funcke undrar om det inte är möjligt att fälla någon som bär en flagga med nazisymbol på offentlig plats även om flaggan skulle uppfylla kravet på att vara en tryckt skrift. Jo, det går bra. Men som framgår av mitt fjärde exempel är problemet ett annat. Om man inte kan avgöra om flaggan är tryckt kan brottet inte beivras, eftersom ingen vet om JK eller vanlig åklagare är behörig att åtala. Egendomligt men sant.
Det som verkligen gör svensk tryck- och yttrandefrihet unik är meddelarskyddet. Det innebär bland annat att de som arbetar i offentlig tjänst får lämna information, även hemliga uppgifter, till nyhetsredaktioner för publicering. Meddelaren har rätt att vara anonym och får inte straffas. Tillsammans med offentlighetsprincipen ger detta goda garantier mot korruption och andra missförhållanden. Jag vet inget annat land som har lyckats skapa så goda förutsättningar för en öppen och sund myndighetskultur.
Det är nödvändigt att rädda meddelarskyddet i en ny yttrandefrihetsgrundlag. Men detta går att göra utan problem.
Låt mig utmana mina debattmotståndare. Ge mig två exempel där yttrandefriheten riskerar att bli sämre utan TF. Då ska jag tala om hur en ny lag ska se ut för att skyddet ska bli precis det som vi önskar för dessa yttranden.
Göran Lambertz
kulturen@expressen.se
Göran Lambertz är justitiekansler
