Mare Kandre lyckades göra flickan, kvinnan synlig på ett alldeles nytt sätt.
Madeleine Grive minns en nära vän och en stor författare.
Det första jag tänker på är en högsommardag i slutet av 80-talet. Mare och jag på picknick i Hagaparken. Vi har tagit taxi från Frejgatan några kvarter bort för att undvika hettan och solen. Mare bär svarta yllestrumpor och långärmat och hukar sig in under bladverken från de påflugna solstrålarna. Grönskans lummighet och prakt känns overklig. Här ser mera ut som på en målning än en målning själv – en 1700-talsmålning konstaterar Mare. Att komma till Hagaparken är ett äventyr för henne, säger hon.
Mare Kandre bodde inte väldigt många hundra meter därifrån. Hon tyckte om att vara hemma, helst med fördragna gardiner och vänta på sina ord, rädd att gå miste om en bra mening. Redan vid sjutiden började dagens arbete, för som hon sa: det här att skriva är ingenting för veklingar.
Man skriver och dricker kaffe. Väldigt oglamoröst, ungefär som att gräva diken!
Mare Kandre tog litteraturen på djupaste allvar. Medan hennes jämnåriga var ute och roade sig satt hon orubblig i sin lilla lägenhet och byggde ett författarskap. Hon krympte världen och vidgade den i samma sekund.
När hon debuterade 1984 med I ett annat land skrällde det i litteratur- och medievärlden. Men mycket handlade också om att hon var en ung söt flicka på parnassen och drabbade till viss del värderingarna av hennes verk. För mig framstod det tydligt redan med andra boken, Bebådelsen, som är en av hennes starkaste, att det hade fötts ett författarskap av sällsynt märkligt slag. Det var en bärande författarröst, full av auktoritet, kraft och vilja, som trädde fram, en ovanlig fantasikraft som slog an ett tungt ackord.
Inspirationskällan och den samlande kraften för dikterna i Bebådelsen är 1400-talsmålningen "Bebådelsen" av van Eyck. Den föreställer jungfru Maria i bebådelseögonblicket när tre ljusstrålar träffar hennes huvud och tar kropp i henne. Denna process ger Mare Kandre en helt egen innebörd. Hon gestaltar en kvinna som får insikt om sina egna starka inre krafter och livsbejakande tar dem i bruk för egen räkning, i uppror mot mansvärlden, kristendomen och Gud. Boken ångar av trots och självhävdelse. Man kan ta för sig av livet, man behöver inte vara alla till lags.
Den här starka självhävdelsen fick flera kritiker att läsa in ett nietzscheanskt drag i boken. Mare brukade skratta åt talet om Nietzsche och menade att det kanske kunde bero på att hon använde så många JAG och att det kanske var typiskt att en ung flicka inte skulle tala i så stora ordalag om livet och döden. När jag förde Edith Södergrans kommentar på tal till vad några kritiker ansett angående hennes självhävdelse – "Det anstår mig inte att göra mig mindre än jag är!" – tyckte Mare att det stämde även på henne. Men Södergrans poesi är för mesig för mig, tillade hon snabbt.
Hennes egna favoriter var Virginia Woolf, Janet Frame och inte minst Sylvia Plath. Det rådde ingen tvekan vare sig för mig eller Mare att hon själv tillhörde samma division.
Jag beundrade Mare för hennes mod, hon var både kaxig och god, och jag var stolt över att vi var vänner, och att jag ibland var den första som fick läsa något nyskrivet. Efter romanen Aliide, Aliide 1991 kom en skaparexplosion: Deliria, de satiriska romanerna Djävulen och Gud och Kvinnan och Dr Dreuf, som var en drift med Freud, och mängder av dikter och noveller på svenska och engelska. Tonen blev spotsk, fräck och raljerande och påminde mer om hur författaren brukade låta privat.
Så småningom väntade vi samtidigt barn och våra pojkar gick på samma dagis. Vi delade många erfarenheter och Mare skrev och skrev, och vaktade sina ord noga.
Oftast blev det bara en mening om dagen som hon lät stå kvar. Att hävda kvinnans rätt att definiera värden och världen var en av de starkaste drivkrafterna hos Mare Kandre. Privat skämtade hon ofta rått om de manliga normer som råder, inte minst i synen på författande och litteratur.
Hon lyckades göra flickan, kvinnan, synlig på ett sätt som var alldeles nytt. Hon skrev om hur det känns inne i kroppen hos en kvinna, och vad som händer där både kroppsligt och mentalt. Uppmärksammad blev hon för sin skildring av den smärtsamma förvandlingen från barn till ung kvinna som huvudpersonen i Bübins unge genomgår och upplever som ett ofattbart biologiskt tvång. Ibland har jag tyckt att de introverta dragen, i meningen sluten och svår, i Mare Kandre verk betonats på bekostnad av hennes magiska sagolika berättarförmåga.
Jag kommer att minnas henne med självklarhet som en av de största författarna i svensk litteratur. Det anstår mig inte att göra henne mindre än hon är. Jag kommer också att alltid att minnas trotset och den obevekliga envisheten i hennes gröna genomskådande ögon: "Det är inte Stig Larsson som är geniet, det är jag", sade hon i slutet av 80-talet. "Inget står emot mig", utbrister jaget i Bebådelsen.
Av alla ovanliga människor jag mött var hon en av de ovanligaste.
