Thatcherismen har vunnit, skriver Johan Norberg (4/2). Jag tittar ut genom fönstret i Hackney i östra London och konstaterar att han nog har rätt.
Ett par kvarter härifrån stod gatan i brand i somras, som på 80-talet säger de som var med då.
Hackney har inte längre störst andel arbetslösa i Storbritannien (som fallet var strax efter att Thatcher avgått som premiärminister 1990). Men kommunen ligger fortfarande långt över rikssnittet.
Förbättringen beror inte främst på att de som tidigare stämplade har fått jobb - utan på att medel­klassen flyttat in. Hackney har billigt boende för högutbildade som inte har råd med centrala London.
Välmående, fattiga, kultiverade, outbildade - här bor de sida vida sida, ändå är det gapet mellan grupperna man tänker på.

När underklasskids brände bilar på Mare Street i somras cyklade en kompis från Royal College of Art bredvid och smygfilmade dem med sin mobilkamera.
Människor ser varandra, men möts inte.
Det är arvet efter Margaret Thatcher.
Få ifrågasätter i dag att 70-talets industrisektor var hopplöst föråldrad. Men det är samtidigt dags att göra upp med myten om Järnladyns ekonomiska under.
Den genomsnittliga tillväxten under 70-talet, före Thatcher, var 2,4 procent. Under 80-talet, med Thatcher, var den också 2,4 procent - och i början av 90-talet dök landet återigen ner i djup recession.

Vad Thatcher lämnade efter sig var en växande underklass där arbetslöshet allt mer kom att betraktas som ett normaltillstånd. När hon stod på toppen av sin makt var tre miljoner britter, 12 procent av arbetsstyrkan, utan jobb. I februari 2012 har siffrorna just krupit över 2,6 miljoner.
Thatcherismen har vunnit, som sagt.

Johan Wirfält

kulturen@expressen.se