Europa 2020. Islamisterna har stormat fram till makten över hela kontinenten. Engelska pubar får inte sälja alkohol. Franska kvinnor tvingas bära huvudduk. Och holländska gayklubbar har förflyttats till San Francisco, oklart dock vart bögarna själva har förflyttats.
Välkommen till Eurabien, den kanadensiske författaren
Mark Steyns vision av hur Europa kommer att se ut om ett decennium, hopfantiserad i bästsäljaren America alone. Termen "Eurabien" myntades 2005 av den egyptiskfödda historikern
Bat Ye'or och har sedan populariserats av skribenter och politiker som
Oriana Fallaci,
Melanie Phillips och
Geert Wilders för att sprida skräckbilden av hur kombinationen av stor invandring och höga födelsetal kommer att göra Europa muslimskt inom de närmaste decennierna.
Muslimer, påstår Steyn - citerande en skrytsam norsk imam - förökar sig som "myggor". De "europeiska raserna" är "för självupptagna för att fortplanta sig". Deras misslyckanden i sovrummet lämnar fältet fritt "för islam att återkolonisera Europa".
Islam och judendom möts på ett övergångsställe i Jerusalem. Foto: Oded Balilty
Steyns teser tillhör den mera vildvuxna antimuslimska retoriken. Men föreställningen att muslimerna bereder sig väg till makten genom fortplantning har blivit allt populärare hos mainstreamtänkare. Financial Times krönikör
Christopher Caldwell, Harvardhistorikern
Niall Ferguson och den katolske teologen
George Weigel har alla nyligen utfärdat dystra profetior om hur ett blint Europa är på väg in i en framtid som domineras av muslimer. Islam, som Caldwell framställer saken i sin bok Reflections on the revolution in Europe, "förbättrar eller värdesäkrar inte europeisk kultur, den tränger ut den".
Nu har den liberale statsvetaren
Eric Kaufmann, verksam vid Birkbeck College i London, gett sig in i striden med sin nya bok Shall the religious inherit the earth? Med utgångspunkt i demografiska data från Europa, Amerika och Israel, vrider Kaufmann debatten i en ny riktning. Det finns ingen anledning att oroa sig för muslimerna, hävdar han. Den stora faran är fundamentalister av alla schatteringar.
Kaufmann är skeptisk till tesen om ett muslimskt Europa. Han medger att unga människor är i majoritet bland muslimer, att födelsetalen är högre och skilsmässorna färre. Men även om födelsetalen bland muslimer relativt sett är högre, sjunker de kraftigt. Antalet födslar i bangladeshiska och pakistanska familjer i Storbritannien har till exempel minskat från tio till tre under de senaste fyrtio åren. Minskningen är en följd dels av sjunkande födelsetal i ursprungsländerna, dels av anpassningen till värdlandets sociala normer. År 2030 förväntas födelsetalen hos de europeiska muslimerna ligga på samma nivå som hos majoritetsbefolkningen. I början av nästa århundrade är enligt Kaufmanns beräkningar högst en femtedel av européerna muslimer.
Det verkliga problemet, anser Kaufmann, är inte något fantiserat Eurabien, utan ett gryende "kulturkrig" mellan fundamentalister av alla trosriktningar och dem som vill hålla fast vid ett sekulärt status quo.
I detta kulturkrig kommer islamister, kristna fundamentalister och ortodoxa judar att förena sina styrkor för att etablera en "ny religionspolitisk tidsålder" och "en europeisk avsekularisering utan tidigare motstycke". Eftersom den teologiska nativiteten till skillnad från den etniska inte kommer att minska, är fundamentalisternas seger oundviklig.
För Kaufmann är Europa dömt inte därför att muslimer invandrar hit, utan därför att fundamentalister av alla trosriktningar kommer att fortsätta att föröka sig långt mera än sina liberalare kusiner, alltmedan sekularisterna inte ens lyckas bevara sitt nuvarande antal. Är denna framtidsvision mera trovärdig än fantasin om ett Eurabien i vardande?
Den avgörande svagheten med Eurabienteorin är inte att de demografiska beräkningarna är ohållbara, utan tron på demografin som ödesbestämd. "Kan Europa förbli detsamma med andra invånare?" frågar sig Caldwell i inledningen till sin bok. Frågan i sig leder fel eftersom den blandar ihop skillnader mellan människor och skillnader mellan värderingar. Människor med nordafrikanskt eller sydasiatiskt ursprung kommer oundvikligen, tycks Caldwell tro, att hålla sig med helt andra värderingar än de människor som har europeiska rötter. Varför då? Att ha europeiska föräldrar är inte detsamma som att tro på upplysningen. Så varför skall vi ta för givet att den som har bangladeshiskt eller marockanskt ursprung automatiskt kommer att tro på sharia?
Kaufmann upprätthåller distinktionen mellan människor och värderingar.
Hans Europa kommer inte att gå under i en civilisationernas kamp mellan islam och västerlandet utan genom ett krig om värderingar mellan sekularister och fundamentalister, ett krig som skär rakt igenom de etniska skiljelinjerna. Likafullt hävdar Kaufmann sin ståndpunkt med demografiska argument. Och däri ligger problemet.
Sekularism och fundamentalism är inte inpräglade i människors DNA. De blir, som alla värderingar, prövade, bejakade eller förkastade.
För en generation sedan gick en stark sekulär rörelse genom de muslimska samhällena och fundamentalismen var en marginell kraft. I dag är sekularismen mycket svagare och islamismen mycket starkare. Denna strömkantring har inte drivits på av demografiska förändringar utan av den politiska utvecklingen. Men politiska utvecklingar kan också vända trenden tillbaka igen.
Kaufmann förnekar inte detta. Ändå insisterar han på att ingenting kan hejda fundamentalisternas demografiska seger. Varför? Därför att "vi lever i en period av ideologisk utmattning". De "stora sekulära religionerna har förlorat sin lockelse". I deras ställe har vi fått "relativism och managerialism", åskådningar som "inte bjuder till förpliktelser gentemot tidigare generationer eller uppoffringar för kommande".
Här kommer vi till problemets kärna. För det saken gäller är ju inte demografi utan politik. I vår postideologiska era har sekularister funnit det allt svårare att "konkurrera med de rika känslor som religionen förmår framkalla". "Religionens återkomst" de senaste decennierna har mindre handlat om ökad fromhet än om längtan efter identitet och tillhörighet, mål och mening och kollektiv ledning, önskemål som sekulär politik i allt mindre grad kan tillfredsställa.
Demografidebatten i sig är ett uttryck för detta predikament.
I brist på en adekvat politisk vokabulär som kan ge ord åt vad Kaufmann kallar "den väldiga kampen mellan sekularism och fundamentalism", reducerar han allt till en fråga om siffror.
I brist på övertygelse om att det är möjligt att få människor med skilda bakgrunder att enas kring en uppsättning av sekulära, humanistiska, upplysta värderingar, utropar han, likt Caldwell, Steyn och andra, demografin som vårt ofrånkomliga öde.
Denna demografiska besatthet är liksom skräcken för islam tecken på att tilltron till en progressiv, sekulär, humanistisk framtid sviktar. När spöket "Eurabien" målas upp medger islamkritikerna att de inte har resurser nog att utmana fundamentalisterna.
Det ironiska är att i all sin fientlighet mot islam så hyser eurabisterna ändå stor respekt för islamisternas moraliska ståndaktighet. Den brittiska författaren Melanie Phillips är militant motståndare till vad hon ser som den "islamska erövringen av väst" och talar om släpphäntheten mot den muslimska invandringen som "en samhällelig självmordsdrift". Men det hindrar inte att hon har djup förståelse för islamisternas motvilja mot den sekulära humanismen, vilken hon anser har skapat "en sedeslös och utsvävande kultur av omedelbar behovstillfredsställelse". Muslimer "har insett att det samhälle som de förväntas identifiera sig med är en moralisk kloak", säger Phillips. "Är det då så konstigt att de vänder sig från det?"
Också Christopher Caldwell tycker att islam har "tillfört syre till den trista, småskurna, materialistiska tillvaro som präglar det intellektuella livet i väst", och för det har vi anledning att vara "tacksamma". Samma värderingar som de radikala islamisterna rasar mot - den sekulära humanismens värderingar - väcker också avsky hos islams argaste kritiker. Inte att undra på att de känner sig oförmögna att hejda dess frammarsch.
Huruvida de religiösa kommer att triumfera eller inte, kan ingen säga. Säkert är dock att det i så fall inte beror på sekularisternas brist på nya barn utan deras brist på nya tankar. Den stora utmaningen som sekularisterna står inför möter de inte i sängen utan på torget.
Kenan Malik
Kenan Malik är indiskfödd brittisk författare och vetenskapsjournalist. Hans senaste bok är From fatwa to jihad: The Rushdie affair and its legacy (2009)
Översättning Nils Schwartz
