På Medborgarplatsen i Stockholm möter jag en kvinnlig journalistbekant. Arg och ledsen är hon. Berättar att hennes liv vänts upp och ner sedan hon förekommits i en artikel i en av morgontidningarna. Kommentarsfältet till artikeln där hon är intervjuad är proppad med hat riktat mot henne, och vad värre är: länkar till sajter där hennes barn hotas till livet och hennes hemadress lagts ut. Hon säger: "Du har gjort dig skyldig till liknande publiceringar och har också skuld i hur det blivit."
Vad ska jag svara? Vad hon säger är ju sant. Förvirrad känsla när jag läser Martin Aagård (Aftonbladet 29/8) som menar att kommentarsdebatten är ett patriarkalt försök att krossa misshandlade kvinnors viktigaste bastion.
"Jag ville inte riskera säkerhet och sinnesfrid för människor i min närhet när risken att tala för vad som skulle framstå som döva öron var så överhängande. Och jag tror inte att jag är ensam om det beslutet" skriver Sofia Zettermark på SVT Debatt (28/8), en av de kvinnor som uppenbarligen väljer att inte utsätta sig för det misogyna kommentarsklimatet. En tidning - både i papperet och på nätet - har många stakeholders.
Den nya tidens modersgestalter i medievärlden tycks ha glömt det; de har gjort "trollen" till sina skötebarn. Resten - skribenter, de intervjuade och läsarna som inte själva vill medverka - förhåller man sig inte till. De som inte förstår att det tillhör den nya tiden att man får tåla lite om man förekommer i medierna, avfärdas som mer eller mindre efterblivna.
Alltfler människor avstår alltså från att visa sig i det offentliga rummet. De vill inte vara med när sociala mediehipsters fortsätter sitt lajvande, sida vid sida med sverigedemokrater och den mer konspiratoriskt lagda delen av befolkningen (typ ett par promille), som anser att genusvetarna eller marsmänniskorna eller muslimerna eller judarna håller på att ta över.
Det nya medieavantgardet menar att vi som inte håller med dem inte förstår den nya sköna världen; hur roligt de har det i sina forum och hur smarta de är.
Låt mig klargöra: Förhandsmoderering och andra filter leder oundvikligen till att roliga, smarta och kanske viktiga kommentarer försvinner, absolut. Men lika lite som laglöshet fungerar någon annanstans gör den det på nätet.
Det upplyftande som hänt är att allt fler insett det. Nyamedieavantgardets swingerparty är över för den här gången. De mest celebra gästerna - de stora tidningarnas chefredaktörer - har drabbats av eftertänksamhetens kranka blekhet. Onlinefesten får flytta till andra salonger.
Kvällstidningarnas chefredaktörer har fortsatt visa att de är riktiga publicister. Många andra ansvariga utgivare att de inte är det. Nya medieproffs som brukar predika kommunikation med ljusets hastighet har gått in i radioskugga.
Men det spelar mindre roll. Det viktiga: Ansvaret har återbördats till dem som har betalt för att, just det, ta ansvar.
Leo Lagercrantz
kulturen@expressen.se
Leo Lagercrantz är frilansskribent, och tidigare chefredaktör på Newsmill samt debattredaktör på Expressen. I kväll 19.00 deltar han i Publicistklubbens debatt "Näthatet och censuren" på Kulturhuset i Stockholm. Debatten kan också ses live på publicistklubben.se.
