Mattias Karlsson, Jonas Åkerlund och Jimmie Åkesson – tre personer i SD:s partitopp. Foto: Sven Lindwall

Mattias Karlsson, Jonas Åkerlund och Jimmie Åkesson – tre personer i SD:s partitopp.

 Foto: Sven Lindwall
Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson. Foto: Anna-Karin Nilsson
Sverigedemokraternas partiledare Jimmie Åkesson. Foto: Anna-Karin Nilsson
Jonas Gardell. Foto: /All Over Press
Jonas Gardell. Foto: /All Over Press

"Trollen spricker när gryningen kommer"

Publicerad

Sverigedemokraterna blev största parti i Yougovs opinionsmätning som publicerades i Metro.

Jonas Gardell skriver om att inte låta sig förhärdas i en hård tid.

Jag vaknar till ännu en sensommardag i skärgården. Via nyhetsappar och sociala medier får jag reda på att Sverigedemokraterna nu enligt en opinionsundersökning är Sveriges största parti.

Det har alltså hänt. Det som Jimmie Åkesson så sent som i sitt Almedalstal förutspådde och de flesta avfärdade som en fantasi. 25 procent.

Var fjärde svensk.

Som kan tänka sig att rösta på ett parti med rötter i rasism och nazism. Människor som inte störs av alla de förtroendevalda Sverigedemokrater som avslöjats som grova rasister eller misstänks för olika brott.

Var fjärde svensk.

Som inte störs av en partisekreterare som jämför homosexuella med sådana som har sex med djur, som inte störs av partimedlemmars umgänge med kända nazister.

 

Först känner jag något som gränsar till panik. En blandning mellan desperation och uppgivenhet. För inget hjälper ju! Det hjälper inte att inte ta debatten, det hjälper inte att ta debatten. Det hjälper inte att presentera fakta om hur nödvändig invandringen är för vår ekonomi, det hjälper inte att vädja om medmänsklighet och att vi måste ta emot dem som måste fly för sina liv.

Det är som om det gått troll, inte bara i de sociala medierna utan i hela samhället. För fem år sen skrev jag: "Det är det gradvisa, smygande accepterandet av SD, dess människosyn, språkbruk och samhällsvision som är det allra farligaste." Och hur snabbt har inte just det skett. Politiker, ledarskribenter och krönikörer som på ett sluttande plan allt hastigare glidit ner i högerpopulismen. Också på de ledarredaktioner och i de partier som borde vara gränsposteringar mot dessa avarter i demokratin.

Jag vaknar upp och läser att Sverigedemokraterna nu kan vara Sveriges största parti och jag undrar uppgivet hur den här tiden blev så dum och så ond.

 

LÄS OCKSÅ: Jonas Gardell om Sverigedemokraternas ursprung

 

Men så tänker jag: vilken tid är inte dum och ond? Någon sa att "efter murens fall 1989 kände vi sån optimism! Då var det gott att leva!" Medan jag minns samma år i början av 1990-talet som år då det fortfarande höjdes röster om att sätta hivpositiva i koncentrationsläger, jag som homosexuell inte fick gifta mig och Sverige förde en restriktiv och mycket kritiserad flyktingpolitik gentemot de som sökte skydd undan kriget på Balkan.

Den stora skillnaden mellan nu och då är snarare en annan. Jag som levt i över ett halvt sekel växte upp i en helt annan värld en denna. En värld där det fanns två tv-kanaler, tre radiostationer och en Ingemar Stenmark. Far rodde och mor var fortfarande rar. När Jan Lindblad visslande imiterade exotiska fåglar lyssnade hela svenska folket. Det var på sätt och vis en tydlig värld med en Berättelse som på ett självklart sätt uteslöt samtliga andra berättelser, och ville du tillhöra den måste du också anpassa dig. Lite som i annonserna för tecknade filmer där det utlovades att "alla talar svenska!"

"Världen utanför" som vi kallade det, angick oss i mycket liten utsträckning. Det som hände där hände inte här, i vår värld, i vår berättelse. Vi var stolta över det. Vi var neutrala. Alliansfria. Vi var varken eller.

Eller med det uttryck som jag själv myntade i mitten av 1990-talet: Vi var Mellanmjölkens land.

 

Det exotiska sipprade in i lagoma doser: Vesuvio på en pizzeria, friterad banan med glass på en kinarestaurang, en kiwifrukt som introducerades som en stor nyhet från världen utanför. Sedan sprack samhället och självbilden punkterades.

Jag skulle vilja säga att skotten på Sveavägen 1986 inte bara dödade en svensk statsminister, de var också startskotten på det isolerade Sveriges krackelering. När Palme blivit skjuten vaknade vi upp och sa förskräckta till varandra: Det är så overkligt! Sånt händer inte här! Sånt händer i världen utanför men inte i Sverige!

Några månader senare föll det radioaktiva regnet över Sverige från härdsmältan i Tjernobyl, och vi förstod att hur mycket vi än försökte isolera oss från världen utanför skulle den ändå alltid tränga sig in. På samma sätt upplevdes aids som något utifrån kommande som genom de främmande bögarna som pestråttor hotade den svenska familjen. Andra sådana enskilda händelser som för alltid förändrade vår självbild var Stureplansmorden där gärningsmännen sköt med kulspruta in i en kö till en nattklubb, och Estoniakatastrofen.

 

LÄS OCKSÅ: "Vilket Sverige är det ni inte känner igen?"

Så småningom slutade vi skaka på huvudena och säga: Sånt händer inte här! Sånt händer i världen utanför men inte i Sverige! Jag inbillar mig ibland att en av orsakerna till Sverigedemokraternas framgångar är en sorts saknad, en nostalgisk längtan tillbaka till en tid som var gammal och god. Och tydlig.

Men sanningen är naturligtvis att den gamla, goda tiden inte var särskilt god. Och tydligheten var på bekostnad av allt som beskars, togs bort eller osynliggjordes. För den där världen med två tv-kanaler, tre radiostationer och en Ingemar Stenmark som jag växte upp i, var också en värld där det var tillåtet att våldta sina fruar och slå sina barn. Kvinnor fick ännu inte bli präster och homosexualitet klassades som en psykisk sjukdom. En värld där "finnar" slogs med kniv, "zigenare" var tjuvar och "turk på burk luktade urk". Svarta var "negrer" som luktade konstigt men hade rytmen i blodet. Om "invandrare" berättades det att de rev upp parketten i lägenheterna för att odla potatis och att de hade höns och grisar i hemmen, och vi ryste och skakade på huvudet åt sådana historier.

 

Det finns ingen bättre tid att återvända till. Varken för vänstern eller högern, sossar eller Sverigedemokrater. Snarare lever vi idag i en bättre tid: vi är mer positiva till invandrare och homosexuella, jämlikheten har ökat för kvinnor, det är inte så självklart roligt att turk på burk luktar urk, och så vidare.

Kanske är det så det är. Vi tar två steg framåt och ett steg bakåt. Och jag drar mig till minnes den sång av Wolf Biermann som vi sjöng i fredsrörelsen på 1980-talet:

 

"O, låt dig ej förhärdas

i denna hårda tid

De alltför hårda brister

De alltför styva mister

sin vassa udd därvid"

 

Jag minns att när vi sjöng sången tyckte vi att den stämde in på vår tid då, och den här morgonen känns det som om den passar in på vår tid nu.

Jag tänker att det säkert är så att varje tid är hård. Så har det alltid varit. Så ska det alltid vara.

Men då som nu gäller Biermanns råd: Låt dig ej förhärdas! Liksom löftet om att det alltför hårda en gång brister.

Och trollen i all sin skränande makt och förtjusta berusning borde minnas att det kommer en gryning då alla trollen spricker.

Tack för att du hjälper oss!

Även om vi alltid försöker skriva helt korrekt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din hjälp. Skriv i meddelande-rutan nedan vad som är fel i artikeln eller vad du vill klaga på. Vi rättar alla fel och är generösa med genmälen.

Stort tack!

Tack!

Din rättelse har skickats vidare till redaktionen!

En redaktör kommer att läsa din rättelse så snart som möjligt. Tack för att du hjälper oss!

Thomas MattssonAnsvarig utgivare

Jag vill att Expressen ska vara den tidning som är mest generös med genmälen, rättelser samt hur vi redovisar eventuella klander från Pressens Opinionsnämnd.

Expressens ambition är tydlig. I vår "Kvalitetspolicy" slår jag fast att det som publiceras ska vara korrekt. Mitt första beslut som chefredaktör var att införa en fast plats i tidningen och på sajten för korrigeringar. Men vi är människor. Som gör misstag, blir lurade eller stressas till slarv. Det är några förklaringar till fel i medier, men de ursäktar ändå inte redaktionen om någon utsätts för publicitetsskada.

Expressen står bakom de "Etiska regler för press, radio och tv" som formulerats av Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Sveriges Radio, Sveriges Television samt Utbildningsradion.

"Reglerna är mer av tumregler än en formell regelsamling", konstaterar Allmänhetens Pressombudsman (PO). Vad som är god pressetik måste avgöras från fall till fall och det finns inga exakta svar. Men det är bra att saken diskuteras.

Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att kontakta oss: mejla till rattelse@expressen.se eller ring vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för att få en pressetisk prövning.


Till Expressens startsida