Strindbergsårets kulmen, dödsdagen den 14 maj, uppmärksammas på Stockholms stadsteaters Klarascen med P O Enquists dramadebut, kammarspelet Tribadernas natt. Ett självsäkert val. Jubelår handlar trots allt om vår nutida syn på historiska personer.

Ingen har som Strindberg ägnat så mycket kraft och energi åt pjäsens ämne – äktenskapets plågor, den manliga respektive kvinnliga naturen och möjligheterna - och så mycket åt att väva livet och litteraturen samman.

Tribadernas natt förenar skeenden vid Grez-sur-Loing, Strindbergs pjäs Den starkare, som sägs vara dessa händelser i form av en enaktare och den huvudsakliga handlingen: en grupp på fyra personer – August Strindberg, Siri von Essen, Marie David och Viggo Schiwe – som repeterar denna pjäs på Teater Dagmar i Köpenhamn.

Scenrummet är kalt. En flygel, en tom fågelbur, en balettstång pekar ut kvinnlighetens konventioner och friheter. Ett rum som, om man släpper nationalskaldens självklara centrala position i pjäsen, antyder att kvinnans möjligheter sakta kan stiga upp till ytan.

Repetitionerna avbryts om och om igen, ömsom är det August själv som inte vill skilja fiktionen från verkligheten, ömsom är det Siri. En lek med publikens förmåga att förstå och skapa skillnad - det är svårt att separera lagren av dikt och verklighet.

Det avhandlas penisstorlekar, kvinnans brist på kampanda, det lesbiska manshatet. Pjäsen domineras av händelser som ligger flera år tillbaka i tiden och som åter får kraft: passionen mellan Siri von Essen och Marie David.

Det är könskamp anno 1889 sedda med 1970-talets putsade glasögon, vidaretolkade av en ensemble som dröjer länge med allvaret. Thommy Berggren har valt bort P O Enquists inledande scenanvisningar, som gör Tribadernas natt till en mycket tydligare pjäs om en manlighet i kris. I stället personifieras krisen av den lite överspända tönten Strindberg i Shanti Roneys tillbakahållna gestalt. Publiken kan sin Strindberg, dialogen lockar till många skratt, på hans bekostnad. Men Roney bygger sakta sin rollfigur till en sympatisk, levande människa.

Rivalen Marie David skapas av Lina Englund till en onåbar gestalt som sakta tinar upp men aldrig tappar kontrollen. De två är människor som inte behöver varandra men som ändå kommer varandra närmast. Marie Richardsons Siri kämpar med sina demoner, sina frihetsdrömmar, sin ensamhet. Hennes gestalt uttrycker den sårbarhet som får sin spegelbild i den till synes onödiga figuren Viggo. Han tycks vara där för att illustrera det manliga samförståndet, men det är uppenbart tomt. Richard Forsgren gör en posör som vill vara alla till lags, karikatyren av en modern jämställd man som inte sätter något på spel.

Hellre passionerade skitstövlar än dresserade människor. Ja, där någonstans kan förändringen börja.

Ulrika Stahre

kulturen@expressen.se

Eftersom Per Olov Enquist är medarbetare i Expressen recenseras Tribadernas natt av Ulrika Stahre, kritiker i Aftonbladet.