Gunilla Brodrej och Fredrik Reinfeldt lyssnar på Radiosymfonikerna, Bryn Terfel och Helen Sjöholm i Berwaldhallen.
De flesta har redan gått in i Berwaldhallens konsertsal. Ljuden är dämpade som de blir när foajén är full av upphängda vinterkläder. Man hör knappt fotoblixtarna som smäller av mot en liten grupp VIP:are som visar sig vara hela familjen Reinfeldt - ett nytt inslag när det gäller evenemang hos Sveriges Radios symfoniorkester.
Det kan vara att övertolka om man nu vill tro att Reinfeldt vill rätta till bilden av alliansens kulturella preferenser, men ett visst symbolvärde har det att statsministern tar med sin familj till Berwaldhallens trettondagskonsert. Själv skulle jag inte tagit med ungarna på just den här.
De får höra barytonsångaren Bryn Terfel och BAO-vokalisten Helen Sjöholm (med massor av My fair lady i bagaget). Berwaldhallens chef är lite av professor Higgins för en kväll. Kanske har han lockat dit Raj Raj och co med löften om två låtar från Björn och Bennys nyöversatta exportversion av Kristina från Duvemåla till engelska och nåt nummer ur Les Misérables. Och kanske är Reinfeldt redo att likt Eliza lämna "gatan" och gå vidare från Abba, Alphaville och Simple Minds till Verdi, Stravinsky och Mozart. Det är trots allt de senare som radiosymfonikerna och Harding hanterar allra bäst. När det gäller musikalerna har orkestern svårt att hantera mellanlägena. Starkt - javisst. Svagt - jättesnyggt, men ett vanligt ackompanjerande mezzoforte så att sångarna hörs - nej.
De här konserternas inneboende problem är att radiosymfonikerna försöker vara lättsamma när de är allra bäst på att vara tunga och seriösa. De är helt enkelt inte bekväma när det är för uppknäppt.
Walesaren Bryn Terfel är bekväm vad han än håller på med och gör Jagos credo ur Verdis Otello så nackhåren reser sig, inte minst tack vare sin spännande halvröst, lömsk som Jago och förförisk som Mozarts Don Giovanni - han och Sjöholm gör duetten ur första akten, "Lá ci darem la mano", och det är inte bara Sjöholms Zerlina som vill ge honom sin hand. Den duetten är första aktens enda och bästa. I andra akten sjunger de "You and I" ur Chess med underbar närvaro.
Helen Sjöholm har en sorts avklarnad musikalitet som påminner om forna tiders refrängsångerskor.
De stod rakt upp och ner vid mikrofonen framför bandet. Inget trams. Sjöholm kan även konsten att sjunga fyllefalskt vilket hon tyvärr demonstrerar genom ett apart nummer som heter "Huliganer" vars enda existensberättigande är att det är lika fånigt som Bryn Terfels öldrickarversion av Dulcamaras aria ur Kärleksdrycken.
När det gäller regi, upplägg och mellansnack finns övrigt att önska, men det får anstå till ett annat år. Statsministern kom. Sångarna är de bästa. Man får vara nöjd.
