Den svenska komedins grand old man är tillbaka. Om han nu någonsin är helt borta, denna svårslaget produktiva gubbe i så många lådor. Jonas Gardells offentliga närvaro kräver sitt syre, men lyckas ständigt mota bort hotande överetablering med ett hemligt vapen: han är bra.
"Vet ni vem jag är?" frågar han i inledningen av showen. Efter allt vi har projicerat på honom och efter alla egna iscensättanden av jaget har han växt något enormt - till en av de få verkligt stora och fascinerande personligheterna i vår nejd. När denna jätte ställer sig på tiljorna igen är det inte för att ge oss klarhet i frågan om vem han är eller hur han är. Det som har formen av en striptease och låter som en sådan är som vanligt rena motsatsen - det tillkommer bara nya lager.

I Trafikplats Glädjen är den utstötte pojken med talfel röd tråd, men mest för att visa att pojkens längtan efter lycka fortsätter även när livskurvan börjat slutta. Sagan om karaktärerna mamman, systern, pappan, Mark och barnen, återberättas med nya scener som våra smärtknutar, vår skam och våra rädslor kan fästas vid. När han ska sätta fingret på något och slinter - som i en sketch om fildelning och integritet - är det bara skönt att allt inte är på pricken och vältajmat. Återvunna formuleringar och omkväden, växlingarna mellan förlösande skratt och nästan patetiskt allvar förstärker intrycket av saga, men han är ingen harmlös sagotant.

Det är för mycket som oroar, mullrar och skaver i denna skickligt iscensatta uppmärksamhetsmagnet. Det gör det intressant. Och gör kanske också att jag aldrig riktigt tillåter mig att bli ett fan - jag tror nämligen att det skulle bli en dysfunktionell relation.

Stefan Ingvarsson
kulturen@expressen.se

Stefan Ingvarsson är kritiker i Aftonbladet.