Tove Folkesson. Foto: SARA MCKEY
Tove Folkesson. Foto: SARA MCKEY

Tove Folkessons trilogi är en höjdpunkt

Publicerad

Tove Folkesson har gett uppväxtskildringen och generationsromanen ett nytt ansikte.

Malte Persson gläds åt den avslutande delen i hennes trilogi om Kalmarsjägarinnan Eva – en klassisk bildningsroman.

I Tove Folkessons debutroman fanns en scen där huvudpersonen Eva, som del av tjejgänget Kalmars jägarinnor, avfärdar omgivningens killar: 

Å ena sidan de ”omobbade” som tar plats och gör sig viktiga med oviktigt tyckande. Å andra sidan ”mobboffren”, som kommer att behålla sina åsikter inombords tills de utbildat sig till ”musikrecensenter eller statsvetare” och kan ge igen.  

Om de sistnämnda heter det: ”Det var de som skulle skriva uppväxtskildringar, inte vi. Våra berättelser skulle förbli hemliga.”

"Kalmars jägarinnor" – en ovanlig uppväxtskildring

Ändå var ”Kalmars jägarinnor” just det: en uppväxtskildring om sådana som inte brukar skriva uppväxtskildringar. Dess svängigt krängande språk fångade å ena sidan perfekt känslan av att passa in i en grupp och ett sammanhang, å andra sidan en naggande aning om att man inte alls passar in där. 

Uppföljaren, med den dubbeltydiga titeln ”Sund”, gjorde något liknande med genren ”generationsroman”. Den skildrade en ungdomstid med ”fel” erfarenheter, där strävan efter frihet ledde till andlig förvirring och psykisk utsatthet snarare än självförverkligande.    

Efter Kalmar och sundet kommer nu följdriktigt Öland, i trilogins avslutande och mer ”vuxna” del. Eva vänder tillbaka till sina rötter, och efter försöken att finna sig själv i gruppen och som individ gäller det nu – tes, antites, syntes – att i ett större sammanhang hitta balansen mellan yttre och inre krav, mellan samhälle och drömmar. 

Trilogin som helhet visar sig därigenom vara en klassisk bildningsroman, och en konstnärsroman om att finna sitt språk. Idéer om språkets ursprung, lingvistiska och poetiska, återkommer också genom ”Ölandssången”.

Tove Folkessons landsbygd

I praktiken utgör boken en fortsättning på de kursiva avsnitt som fanns inskjutna i de två första romanerna, och där Eva vid en senare tidpunkt befann sig på Öland hos sin mormor Stickan. Det som särskilt i mittendelen kunde kännas som ett mindre lyckat romangrepp får i den fullbordade trilogin retroaktivt större mening. 

De ”aldrig hörda melodier” som denna gång står i fokus är på ett sätt av ett mer litterärt utforskat slag: böndernas, kvinnornas, de gamlas. Men Folkessons litterära landsbygd är ändå i hög grad hennes egen. Där finns runstenar, skördetröskor och jaktgevär; daytrading, psykofarmaka och James Joyce; gott humör och gömda, glömda tragedier.

Eva snokar i släkthemligheter som efterhand nystas upp. Kommer hon från en ”duktig bondsläkt” eller brås hon på dårar, drömmare och misslyckade poeter? Var hon ett barn som alltid gjorde som hon blev tillsagd, eller gjorde hon alltid som hon ville?

 

LÄS MER: Den som kallar förorten "no go" har inte vuxit upp på landet

 

Mormodern valde normaliteten, för att det är så man överlever. Morbrodern Arne kommer (i ofta väldigt roliga dialoger) med en påläst naturvetenskaplig motröst när Eva vill romantisera. Den kulturlöse storbonden Ramström dyker upp och är i vägen, men inte ens han är så enkel som han först verkar.

Porträttet av Eva själv, konstnären som ung kvinna, är i sig en stark skildring av en längtan efter skönhet som bara tycks komma till priset av skörhet. Men det som – trots viss ojämnhet – gör Folkessons trilogi till en höjdpunkt i de senare årens svenska litteratur är att den också är så mycket annat samtidigt. 

Med sina många bifigurer och scenbyten skildrar den en tidsera och ett samhälle fullt av konfliktlinjer och krockande värderingar. Klass, genus och stad/landsbygd är bara de mest uppenbara perspektiven.  

 

LÄS MER: Tove Folkesson avkräver feminismen ett farväl till vapnen

 

Bildrik och musikalisk Folkesson

”Ölandssången” är kortare och mindre yvig än de tidigare delarna, men har i gengäld ett större djup i personteckningarna. Stilen är fortfarande bildrik och musikalisk; ändå i grunden vardagsspråklig, men med förmåga att växla både ton och tempo. 

Där svensk samtidsprosa annars ofta drar antingen åt ett fragmentariskt svävande eller åt ett stelt och redovisande berättande, lyckas Folkesson (i likhet med Monika Fagerholm, som är en uppenbar förebild) förena lyrisk fantasi med episk disciplin. Möjligen kan man invända mot några mer vaga avsnitt, där fantasi och verklighet flyter samman, men också dessa fyller en funktion för helheten. 

Vad kan jag säga mer? ”Ölandssången” har en väldigt snygg inledning, och ett värdigt slutackord. Det däremellan var inte dåligt heller.

 

Roman

Tove Folkesson

Ölandssången

Weyler, 193 sidor

 

Malte Persson är författare och kritiker på Expressens kultursida. Hans senaste bok är "Om Ofissim".

Tack för att du hjälper oss!

Även om vi alltid försöker skriva helt korrekt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din hjälp. Skriv i meddelande-rutan nedan vad som är fel i artikeln eller vad du vill klaga på. Vi rättar alla fel och är generösa med genmälen.

Stort tack!

Tack!

Din rättelse har skickats vidare till redaktionen!

En redaktör kommer att läsa din rättelse så snart som möjligt. Tack för att du hjälper oss!

Thomas MattssonAnsvarig utgivare

Jag vill att Expressen ska vara den tidning som är mest generös med genmälen, rättelser samt hur vi redovisar eventuella klander från Pressens Opinionsnämnd.

Expressens ambition är tydlig. I vår "Kvalitetspolicy" slår jag fast att det som publiceras ska vara korrekt. Mitt första beslut som chefredaktör var att införa en fast plats i tidningen och på sajten för korrigeringar. Men vi är människor. Som gör misstag, blir lurade eller stressas till slarv. Det är några förklaringar till fel i medier, men de ursäktar ändå inte redaktionen om någon utsätts för publicitetsskada.

Expressen står bakom de "Etiska regler för press, radio och tv" som formulerats av Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Sveriges Radio, Sveriges Television samt Utbildningsradion.

"Reglerna är mer av tumregler än en formell regelsamling", konstaterar Allmänhetens Pressombudsman (PO). Vad som är god pressetik måste avgöras från fall till fall och det finns inga exakta svar. Men det är bra att saken diskuteras.

Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att kontakta oss: mejla till rattelse@expressen.se eller ring vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för att få en pressetisk prövning.


Kulturchef: Karin Olsson. Vik biträdande kulturchef: Ida Ölmedal. Litteraturredaktör: Anna Hellgren. Scen- och ungredaktör: Gunilla Brodrej. Webbredaktör: Nina Lekander. Kontakt: fornamn.efternamn@expressen.se. Missa inga artiklar – följ Expressen Kultur på Facebook!

Till Expressens startsida

Mest läst i dag