I Tosca (1900) finns några av operalitteraturens vackraste arior. Cavaradossis "E lucevan le stelle" och Toscas "Vissi d'arte" har gett sångare som Pavarotti och Nilsson en rejäl knuff framåt in i odödligheten. Förväntningarna är alltså höga. Man har kommit för att äta de godaste pralinerna i chokladasken. Nu gäller det att få publiken att känna att det var meningsfullt att investera i hela asken. Och det kan jag redan nu avslöja att det var.
Det är nästan kriminellt att misslyckas med Tosca eftersom det är action från start.
De häftiga inledningsackorden rasar in i dramat och spottar ur sig den vettskrämde Angelotti som rymt ur fängelset likt en Billy Hayes i Midnight express. Han gömmer sig i kyrkan och får tillfällig hjälp av konstnären Cavaradossi som arbetar på ett konstverk där. Hans temperamentsfulla käresta, operasångerskan Tosca, kommer på besök och snart ska även polischefen Scarpia dundra in i kyrkan på jakt efter rymmaren. På en halvtimme har man blivit introducerad för triangeldramats huvudpersoner och deras klangvärldar. Basen Scarpia ackompanjeras av mullrande slagverk och pregnanta bleckblås, tenoren Cavaradossi följs av hjältens obligatoriska horn och mjuka träblås och lena celli för romantikens skull, sopranen Tosca får de ljusare träblåsen och de höga stråkslöjorna.

Puccini bygger upp spänningen på ett sätt som Hollywoods filmkompositörer tacksamt kopierade några decennier senare. Göteborgsoperans orkester lyckas bevara operan från det grötigt gråtmilda under Shao-Chia Lüs klarsynta ledning.
Det går alldeles utmärkt att bara lyssna på den här operan. Färgerna visar sig ändå. Men i fallet Göteborg är det dumt att blunda. Man kan missa något.
Som när ett 20-tal Toscor materialiseras ur den högstämda kyrkokören, en bild av hur besatt Scarpia är av henne. Eller som Ingela Brimbergs rollgestaltning när hon slutligen i desperation faller till föga för Scarpias utpressning, och hur hon sedan mobiliserar all sin styrka och sticker kniven i tyrannen. Även om den andra akten är en ren thriller krävs det enastående operasångare, koncentrerad scenografi och en skicklig regissör för att inte göra mordscenen till pekoral.
"E lucevan le stelle", sjunger Cavaradossi, (Tomas Lind, som haft mer glans och storlek i sin röst, men gör en fin roll) och får fram ångesten i väntan på exekutionspatrullen.

Det italienska teamet med Lorenzo Mariani i spetsen har lagt operan i ett mörker svart som ebenholts där Toscas ridåröda sammetsklänning är den sista strimman av någonting som kan kallas liv. Handlingen utspelas inte i 1800-talet som i originalet, med Napoleons styrkor i antågande utan i ett korrupt 30-tal där solen aldrig tycks gå upp, med Scarpia som den korrupta ordningsmaktens Nucky Thompson från Boardwalk empire. Som maktmänniska också tilldragande och inledningsvis faktiskt en möjlig tröst för Tosca i hennes svartsjukaste ögonblick. Och detta förmänskligande av skurken är välgörande för att bibehålla färgerna i Puccinis partitur, mot en fond av stjärnlös natt.
Det slår verkligen gnistor om Anders Lorentzons Scarpia och Ingela Brimbergs Tosca. Mer gripande än deras duettgräl blir inte opera. Som helhetsupplevelse har det nästan allt.