Malte Persson läser en lysande översättning av Torquato Tassos versdrama
Aminta. Ett herdedrama.
Senast ut i Ingvar Björkesons långa rad av klassikeröversättningar är, lite oväntat men inte ovälkommet, Torquato Tassos versdrama Aminta från 1573. Tasso är mest känd för eposet Det befriade Jerusalem, men det eleganta ungdomsverket Aminta har också genom seklerna blivit mycket beundrat och imiterat – här i Sverige framför allt av rokokoskalden Creutz.
Exakt hur stor chans en genrebunden historia om en herdes utdragna uppvaktning av en skogsnymf har att tilltala dagens publik kan förvisso diskuteras. En hel del av dramats ursprungliga attraktionskraft har nog med ett visst slags sexuell kittling att göra – med sina insmugna tvetydigheter och poetiska beskrivningar av kvinnokroppen blir dramat ett utdraget litterärt förspel, en story som kretsar kring olika sätt att inte ta ett nej för ett nej. Vilket kanske inte låter så modernt.
Men det finns en intressant vridning i det att detta sakernas tillstånd samtidigt framställs som beklagligt. Dramats kör hyllar ett ursprungligt tillstånd av okonstlad och ömsesidig sexualitet. Den storhet som förstört alltihop är, sägs det i ett märkvärdigt av-snitt, ”hedern”:
Först var du att beslöja
njutningens källsprång, Heder,
och neka kärlekstörstiga dess flöden.
/…/
Ditt verk, o Heder, är det
att Amors gåvor nu har blivit stölder.
Rent litterärt kunde ursprungspubliken även njuta av att identifiera referenser till antika dikter och se hur Tasso väljer att omforma dem, i enlighet med renässansens idéer om ”imitatio”. Det är författande som ett slags mycket fri och skapande översättning – ett sätt att vidareföra en kulturell kanon samtidigt som man omtolkar och förändrar den.
Även om dessa aspekter av texten till stor del går förlorade inför oss här och nu, så vore själva idén om ett positivt laddat imiterande ändå värd att aktualisera igen. Den försvann med romantiken, men vi lever i en postromantisk tid nu; präglad av remixer, fan fiction och approprieringsestetik.
Bortsett från att han inte kan göra det omöjliga befinner sig den rutinerade Björkeson denna gång på säker översättarmark, och omformar för det mesta den italienska versen till lagom lättfotade jamber.
Lovvärt är också att en italiensk parallelltext finns i boken, och att kvaliteten på tryck och bindning är väldigt mycket bättre än i en del tidigare utgåvor i Natur & Kulturs klassikerserie.