Jag vill varmt rekommendera Torgny Lindgrens nya roman Norrlands akvavit till Christer Sturmark och andra medlemmar av Humanisterna. Den är en småleendets postilla, en hjärtinnerlig lektion i konsten att låta var och en bli salig på sin fason.
Vi får här möta förre predikanten Olof Helmersson, 83, som efter femtio år återvänder till Nedre Avabäck i inre Västerbotten, där han i sin krafts dagar omvände fyrahundrasexton själar (och dessutom införde tandborstningen). Men budskapet är nu det motsatta – Helmersson har förlorat tron och vill för sitt samvetes skull återomvända de falskeligen frälsta.
Dock visar det sig att församlingen har krympt till två personer, varav den ena ligger för döden och den andra avslöjar sig som hans dotter, en gång avlad i den härliga frälsningens rus.
Nedre Avabäck med omnejd är en avflyttningsbygd, där inget annat arbete erbjuds än att vårda de gamla och sjuka. ”Ja, de sjuka och döende var en välsignelse, de utgjorde basen för näringslivet i trakten. De var de enda som verkligen behövde föröka sig.”
Olof Helmersson hyser in sig hos Ivar och Asta – det är hon som vårdar den döende församlingsmedlemmen Gerda, det är han som en gång om året köper en flaska brännvin i Skellefteå; den här gången Norrlands akvavit. Helmersson cyklar omkring i bygden för att bibringa de kvarvarande invånarna gudsförnekelsens sanningar. Men fastän de inte längre är aktiva i församlingen håller de sig ändå med en gud till husbehov, i all måttlighet ungefär som med brännvinet. Helmerssons ateistiska förkunnelse faller på hälleberget.
Och det bär sig inte bättre än att han trots allt måste ge Gerda nattvarden där hon ligger på sitt yttersta – i brist på vin får hon ett rejält dricksglas med akavavit.
Då och då stöter Helmersson på lokalredaktören på Nya Västerbotten, som mellan uppdragen skriver på en lätt skabrös krönika över Karl XV:s besök i byn, vilken vi får ta del av allteftersom ark läggs till ark.
Den där milda och fina ironin som är Lindgrens omisskännliga berättarton har aldrig varit mildare och finare än här. Den sorg han säkert känner över avfolkningen av hans barndomsbygder vänder han till en avväpnande förståelse för utvecklingens gång som man nog inte helt ska lita på.
Lindgren är själv katolik, men det finns inte ett uns av vare sig svavel eller salvelse i denna stillsamma drift med tidens gudsförnekare. Fastän jag själv tillhör de icke-troende trivs jag bättre med tonfallet i Lindgrens roman än med de mikrofonförstärkta rösterna i ateismens nya kyrka.
