Enligt Torgny Lindgren är hans liv inte en roman utan en novellsamling. Nils Schwartz följer författaren på en vandring i dödsskuggans dal.
TORGNY LINDGREN | Minnen | Norstedts, 214 s.
Vid den tiden då Torgny Lindgren gav ut sin första bok - han hade av P O Enquist uppmanats att skicka in en diktsamling som blivit antagen - drabbades han av ryckningar och darrningar i muskulaturen. Varken invärtesläkare eller neurologer kunde komma fram till vad de berodde på och sände honom på remiss till en psykiatrisk klinik, för övrigt samma klinik där Göran Tunström varit intagen.
En kvinnlig läkare lyssnade uppmärksamt på den darrande författaren och sade sedan att problemet satt i rösten: "den är hämmad på ett närmast neurotiskt sätt, den är försvagad och tillbakahållen och instängd och förskrämd".
Hon skickade honom vidare till en logoped - en kvinna som vårdade guldstruparna på Kungliga operan - och hon lyckades efter mycken träning så småningom befria den instängda rösten. Darrningarna och ryckningarna försvann. Den som har hört Torgny Lindgren läsa högt ur sina egna verk, vet att ingen svensk författare behärskar den konsten bättre än han.
Lindgren berättar episoden i den motvilliga lilla memoarbok han nu ger ut och som han kort och gott kallar Minnen. Han äcklas av begreppet "jag", skriver han och låter som en poststrukturalist från 80-talet, och han litar inte på minnet.
Berättelsen om den instängda rösten låter mycket riktigt konstruerad, även om jag inte alls betvivlar den.
Men är det egentligen inte en parabel över en annan sorts röstbefrielse? Det är ju först i sin åttonde bok - Ormens väg på hälleberget (1982) - som Lind-gren finner den omisskännliga stämma, formad av biblisk västerbottniska, som ska göra honom till en av de stora berättarna i den svenska litteraturen.
Den sortens funderingar överlåter Lind-gren dock helt åt läsaren.
Så personlig som i röstepisoden blir han bara sällan i boken, som är en samling disparata minnesskärvor, inte en kronologisk levnadsteckning.
Han kan inte se något sammanhang i sitt liv, skriver han. "Min tillvaro formar sig till en samling noveller. Inte en roman som jag helst skulle vilja."
Mycket stannar på det anekdotiska stadiet, författarvänner och akademikolleger skymtar förbi, namn på Lindgrens favoriter i världslitteraturen droppas, oftast utan andra motiveringar än själva namnen.
Lindgrens undvikande sätt att tala om sig själv kan lika gärna vara falsk blygsamhet som äkta anspråkslöshet. Han har uppenbart förutsett den läsarreaktionen, när han försvarar falskhetens kvaliteter framför den banala äktheten.
Den gäst som oftast återkommer är döden - morfaderns plågsamma cancerdöd, samtalet med modern på hennes dödsbädd, avlivningen av en älskad hund, Thomas
Manns begravning, den senare förmedlad som avlyssnad skröna.
Men så var döden också Torgny Lindgrens närmaste barndomskamrat. Hans lungtuberkulos vande den klenvuxne pojken vid att räkna dagarna till det nära förestående slutet. När han som 13-åring plötsligt förklarades frisk, var det en chock som han vid 72 års ålder ännu inte har hämtat sig från. Det är i dödsskuggans dal han ser ljuset, vandrande i dess milda ironi.
