Torbjörn Nilsson bokdebuterar med tre reportage om politiskt grupptryck. Björn Wiman ser svenska småstadsgrabbar bli Shakespearegestalter.
I Ruben Östlunds film De ofrivilliga placeras en flicka framför sina klasskamrater med uppgift att peka ut vilken av två linjer som är längst. Hon väljer naturligtvis först den längsta linjen men ändrar sig – efter att flera gånger ha skrattats ut av sina i förväg instruerade kamrater – till den kortaste.
Vad klassen utför är det berömda experimentet i socialpsykologi som visar att nästan alla individer under grupptryck går med på något uppenbart felaktigt; drivkraften att tillhöra flocken blir starkare än det egna förnuftet.
Jag föreställer mig att debuterande Torbjörn Nilssons reportagebok om hets och grupptryck bland unga svenska politiker, De omänskliga, kan ha haft ”De ofrivilliga” som alternativ arbetstitel. Linjetestet finns hursomhelst med i ett av reportagen, det om den dramatiska omröstningen i FRA-frågan sommaren 2008, där Nilsson även citerar Hanna Arendts ord om att där makten är frånvarande regerar våldet.
Och rädslan, får man tillägga. Ingen av de tre berättelserna i Nilssons bok – dataintrångsskandalen i Folkpartiet, FRA-omröstningen och de våldsamma klanstriderna i SSU – framstår som tidsisolerade fenomen, unika för dagens stålborstade unga politikerbroilers.
Redan 1946 skrev Tage Erlander i sin dagbok om skälen till att han tackat ja till att bli partiledare för socialdemokraterna: ”Jag är rädd, har alltid varit rädd, och att jag accepterar beror sannerligen inte på framåtanda och maktvilja utan på rädsla för gruppen. Lojaliteten mot gruppen och partiet.”
Det är alltså samma mekanismer som förklarar hur en småstadsgrabb från Alvesta med sina chefers goda minne kunde ta sig in i socialdemokraternas intranät och bli centralgestalt i valrörelsen 2006. Eller hur Fredrik Reinfeldt lät partipiskan vina inför den sprängladdade omröstningen om FRA sommaren 2008 – och därmed också axlade rollen som Alliansens rytande alfahanne, en position som han dittills hade misslyckats med att inta.
Det är en nedslående rapport från de omänskligas ängder som Nilsson lämnar. Den krossar – precis som Martin Gelins fina reportagebok om Barack Obama, Den amerikanska drömmen – myten om att politisk spinn, negativt kampanjande och grov smutskastning skulle vara några moderna företeelser. Det enda nya är mediet, möjligheterna att nå ut. Vad ska man kalla Nilssons berättelser? Den svenska mardrömmen?
Personligen tycker jag att det mest fascinerande reportaget är det sista, om klanstriderna inom SSU på 90- och 00-talet. Som Nilsson påpekar dröjde det fram till 2004 innan medierna började skildra de närmast barocka sammandrabbningarna mellan de unga politikerplantorna i regeringsmaktens drivhus: valfusk, kapade bussar, hemliga stödfonder, medlemsmygel och ett kulminerande fylleslagsmål på krogen. Rena Shakespeare!
”De där killarna som man en gång tyckte var larviga ungar har nu blivit män i staten”, sade Göran Persson med viss bävan om sina yngre undersåtar i Erik Fichtelius intervjuserie.
Här finns möjligen också en del av förklaringen till att socialdemokratin, trots sin storlek och inflytande, har haft så svårt att få fram lyskraftiga ledargestalter: de har helt enkelt haft ihjäl varandra på vägen. Inte har de haft tid att läsa Shakespeare heller. ”I förtid sporrad är i förtid trött”, som någon utbrister i Richard II.
Det gäller förhoppningsvis inte Nilsson själv. Efter hans debut som tragöd i denna lekskolevariant av rosornas krig har man i vart fall bättre hopp om framtiden för den politiska journalistiken än för själva politiken.
