Björn af Kleen läser Torbjörn Flygts nya roman Outsider.
Det finns röster i Sydsverige som vill slå ihop Malmö och Lund till en stad - skapa ett gemensamt riktnummer, dra cykelbana genom förorterna och fästa ett skiljetecken mellan de två ortsnamnen. Kanske är det en dröm hos främst unga familjebildare i Lund - som ogärna vill lämna kullerstenen men ändå ha möjligheten att spegla sig i Malmös kosmopolitiska energi. Frågan är om Torbjörn Flygt, som en av regionens litterära ambassadörer, med sin nya roman Outsider kastar grus i det visionära maskineriet. I uppföljningen till den tio år gamla succén Underdog frilägger han Lund från Malmö med en sådan berättarkraft att de två städerna för överskådlig framtid lär förbli åtskilda i identitet och image.
I Underdog från 2001 berättade industriarbetarsonen Johan Kraft om sin uppväxt med en ensamstående mor i Malmös höghusområde Borgmästargården. Jag minns det som en betydande läsupplevelse - starkt verklighetsförankrad, nästan dokumentär som ett gammalt gulnat tidningsklipp om 70-talets miljonprogramsmiljö; så övertygande var fiktionen.
I den nya romanen tittar samme Kraft, nu som då medelålders jurist, tillbaka på senare delen av sin ungdom. Det har hunnit bli skarven mellan 80- och 90-tal och Johan har som inskriven på Juridicum i Lund på allvar börjat resan bort från sin klass, även om han studsar tillbaka varje helg när mamman håller tidig söndagsmiddag i lägenheten.
Man inser att universitetsmiljön är underutnyttjad i svensk litteratur. I början av 90-talet har den gamla studentikosa rekvisitan börjat poleras med överblivet kattguld från 80-talets börsboom. Malmö Nation, där Johan är inskriven, har "stöpts om med Café Opera som förebild". Det är Piraten och spjutspetsteknik i skön förening. Och det är upp till klassresenärerna ur efterkrigsgenerationen att försöka finna sig tillrätta i denna rätt makabra mix av nytt och brackigt och gammeldags burget.
Flygt levandegör studentmiljöerna med en sådan lödig ironi att man knappt uppfattar att det i botten, under alla markörer, finns en politisk berättelse om skiftet från industrisamhälle till något annat. Studentlivet kan i denna skarv vara grymt i sin teatralitet - ett "socialrealistiskt apspel" skriver Flygt. Men det tar i alla fall Johan Kraft till en tjänst som tingsnotarie och en möjlig framtid i kritstrecksrandigt. Och det är väl mot bakgrund av den realiserade möjligheten som man ska förstå den vuxne Johan Krafts rasande utfall mot regeringen Reinfeldt och dess ointresse för bildning. Statsministern beskrivs som "en man som inte tycks behöva mer intellektuell stimulans än en genomsnittlig tolvåring i hjälpklass..."
Det är överrumplande att läsa en roman som tillåter sig att vara på så gott humör, som är så ordrik, som gasar snarare än bromsar in i kurvorna. Varje bild - här finns en uppsjö - skulle kanske inte klara granskning. Horace Engdahl har skrivit att det rätta ordet ska likna ett årtag som driver berättelsen framåt utan att riva upp vatten. Torbjörn Flygt, eller om det är Johan Kraft, kan utan att rodna likna en sidenslips vid en porlande fjällbäck. Det stänker en aning men det är å andra sidan vad som gör vissa resor minnesvärda.
