Sven Wollter omgiven av musikerna Daniel Ekborg, Per Melin på trummor, Anders Blad och Bo Stenholm. Foto: Ola Kjelbye
Sven Wollter omgiven av musikerna Daniel Ekborg, Per Melin på trummor, Anders Blad och Bo Stenholm. Foto: Ola Kjelbye

Varm avskedsfest för Wollter och Mankell

Publicerad

Sven Wollter briljerar i rollen som skrothandlaren Steinar som möter Miles Davis.

Tomas Forser ser en musikalisk och varm föreställning på Göteborgs stadsteater.

Så blev det då verkligen en stor kväll på Stadsteatern i Göteborg. Henning Mankells stycke "Driving Miles" visade sig ha plats för mycket av det som varit det bästa i Göteborgs teater under de senaste decennierna. Vi fick en avskedsföreställning för både Mankell och Sven Wollter, iscensatt av Eva Bergman. Den möjliggjordes inte minst av Backa Teaters orkester under kapellmästarna Bernt Andersson och Bo Stenholm med Daniel Ekborg på trumpet och övriga musiker på bas, slagverk och sax.

Kanske smög det sig in litet sentimentalitet i både text och spel mot styckets slut. Då när det blev tal om "Big bang", som exploderade i ljud som kunde kallas musik. I pjäsens enda roll går Wollter som norske bilskrothandlaren Steinar fram mot publiken och förklarar att det var en bestämd tonart i den skapelsen. "Big bang skedde i B-dur. Inte i C-dur, inte i F-moll, men i B-dur." Så kan vi alla gå hem och klinka, spela eller blåsa universums lov. "Jag tror att Miles Davis hade tyckt om det här. Livet föds, och döden föds, och musiken föds i samma tonart."

 

Men en så härlig och generös föreställning som denna vänder ryggen åt varje invändning. Låt oss börja med att prisa Sven Wollter. Jag har följt hans spel sedan sent 1960-tal: Gustav III, drängen Matti i Brechts "Herr Puntilla", Galilei i "Jorden rör sig".

Under senare år har han återkommit till Göteborgs stadsteater i "Påklädaren" och "I väntan på Godot". Okuvligt vital, ständigt hes och med en energi som inte hämmats av några konjunkturer, varken politiska eller estetiska. Nu gör han som 82-åring ett förunderligt koncentrerat porträtt av skrothandlaren Steinar, som inte hör till de visionära, men som har hedern i behåll.

Denna gång överraskar han med uttryck som han har krympt och som är gjorda med eftertanke. En luttrad man som med viss fördröjning reflekterar sig in i den värld där Miles Davis var och är kung.

 

Kompisen Sven Aage hade kört Miles till jazzfestivalen i Molde. Det var så han började resan in i musikens värld. Föreställningens dramaturgi är enkel. Monologerna bryts av Miles Davis jazz i övergångar som är rent organiskt vackra. Eva Bergman har här gjort något som inte är iögonenfallande, men som verkar med stor rytmisk kraft. Här får vi se hur en regissörs tysta pedagogik firar triumfer. Inte en övergång som bromsar flödet mellan de åtta styckena. Och likväl är det distinkta förändringar som sker i musik och de små förflyttningarna på scenen.

Man njuter av all denna fullödighet och häpnar över hur en skådespelare i den åldern förnyar sina uttryck. Här möter vi en lågmält besinnande spelare. Det ger givetvis stor effekt åt några kraftiga utrop som Steinar får låna av Wollters persona.

Det är rymd över denna föreställning. Likväl är den precis mot en fond av Davis färger som går från blått till spanskt rött och tillbaka till styckets grundfärg. Det har blivit en fest som inte låter sig beskrivas som ett avsked men har dess värme.

Tack för att du hjälper oss att rätta fel!

Även om vi alltid försöker skriva så korrekta artiklar som möjligt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din felrapport. Rapportera vad i artikeln som inte stämmer i formuläret nedan. Det kan handla om stavfel, bildfel, syftningsfel eller faktafel.

Var gärna så tydlig som möjligt angående vad felet gäller. Tack för din hjälp!

Tack!

Din rättelse har skickats vidare till redaktionen!

En redaktör kommer att läsa din rättelse så snart som möjligt. Tack för att du hjälper oss!

Thomas MattsonAnsvarig utgivare

Jag vill att Expressen ska vara den tidning som är mest generös med genmälen, rättelser samt hur vi redovisar eventuella klander från Pressens Opinionsnämnd.

Expressens ambition är tydlig. I vår "Kvalitetspolicy" slår jag fast att det som publiceras ska vara korrekt. Mitt första beslut som chefredaktör var att införa en fast plats i tidningen och på sajten för korrigeringar. Men vi är människor. Som gör misstag, blir lurade eller stressas till slarv. Det är några förklaringar till fel i medier, men de ursäktar ändå inte redaktionen om någon utsätts för publicitetsskada.

Expressen står bakom de "Etiska regler för press, radio och tv" som formulerats av Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Sveriges Radio, Sveriges Television samt Utbildningsradion.

"Reglerna är mer av tumregler än en formell regelsamling", konstaterar Allmänhetens Pressombudsman (PO). Vad som är god pressetik måste avgöras från fall till fall och det finns inga exakta svar. Men det är bra att saken diskuteras.

Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Och om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att mejla till rattelse@expressen.se eller ringa vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för få en pressetisk prövning. Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Och om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att mejla till rattelse@expressen.se eller ringa vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för få en pressetisk prövning.


Till Expressens startsida