UTOPIN DÖDAR. "Gropen" kallas detta monument i Minsk som byggts till minne av de 5 000 fångar som sköts ihjäl av nazistiska styrkor 1942. Foto: ShutterstockUTOPIN DÖDAR. "Gropen" kallas detta monument i Minsk som byggts till minne av de 5 000 fångar som sköts ihjäl av nazistiska styrkor 1942. Foto: Shutterstock

UTOPIN DÖDAR. "Gropen" kallas detta monument i Minsk som byggts till minne av de 5 000 fångar som sköts ihjäl av nazistiska styrkor 1942.

 Foto: Shutterstock
Under en enda natt 1937, avrättades över hundra personer av Stalins säkerhetspolis – sen följde år av terror där så många som 250 000 personer kan ha mördats.Under en enda natt 1937, avrättades över hundra personer av Stalins säkerhetspolis – sen följde år av terror där så många som 250 000 personer kan ha mördats.
Under en enda natt 1937, avrättades över hundra personer av Stalins säkerhetspolis – sen följde år av terror där så många som 250 000 personer kan ha mördats.
Bara i Minsks getto dödades runt 100 000 människor av nazisterna.Bara i Minsks getto dödades runt 100 000 människor av nazisterna.
Bara i Minsks getto dödades runt 100 000 människor av nazisterna.

Utopin förvandlas alltid till dystopi

Publicerad

Vitryssland är märkt av två motsatta ideologier - nazism och kommunism.

Dmitri Plax skriver om hur hans födelselands historia visar vad som förenar dem båda.

Den framstående Förintelseforskaren Yehuda Bauer lär ha uttryckt det koncist: "Utopia kills!". Denna vetskap till trots fortsätter mänskligheten att försöka skapa utopistiska samhällen där en föreställning om homogenitet och jämlikhet formuleras utifrån den egna gruppens mål och går före alla demokratiska uppfattningar.

En ytterst kortfattad beskrivning av Thomas Mores bok "Utopia" från 1516: Långt borta i väster ligger en ö. På den ön finns det ett land med jämlika människor som inte har någon härskare och som äger allting gemensamt.

"Utopia" är kanske den första noggrant beskrivna politiska utopin: Det rättvisa och kloka styret förädlar samhället, de genomtänkta lagarna skapar en klar ordning som leder till det bästa för alla.

Visst låter det rätt bekant? Vem har inte tänkt över en bättre verklighet, inte drömt om ett värdigare liv för hela mänskligheten?

Men alla försök att bygga upp en utopi ledde till ungefär samma resultat. Kanske är det så att själva den utopiska idén har en inneboende motsägelse.

Vår strävan att framhäva det goda tycks gå hand i hand med intentionen att utplåna det onda. Det godas definition, som det oftast råder någorlunda konsensus om, tillåter utpekandet av ondskan vars bärare kan variera kraftigt - från en utopi till en annan.

Den enklaste logiska vägen till att uppnå jämlikhet går genom utplånandet av ojämlikheten, och det enklaste sättet att bli av med ojämlikheten är naturligtvis utplånandet av ojämlikhetens bärare. Elaka härskare har man försökt bli av med många gånger genom seklerna. Men först under 1900-talet gjordes det ett par riktigt helhjärtade försök att bygga ett homogent jämlikt samhälle. För detta skulle man utplåna klasskillnader och förinta rasavvikelser.

 

Det är ingen bra idé att sätta ett likhetstecken mellan kommunism och nazism. Men det kan vara intressant att försöka se på de stora ideologierna ur ett utopistiskt perspektiv. Båda deklarerade en strävan efter "jämlikhet" och båda konstaterade ojämlikheten. Kommunism - mellan klasserna. Nazism mellan raserna. Båda skulle bygga ideala samhällen och med ungefär samma metoder: genom att utplåna eller förinta ojämlikheten en gång för alla. Man började i ett eget lyckoland, men idén var att omfatta hela världen. Genom världsrevolution eller genom världsherravälde.

Jag kommer från ett land där de båda ideologierna lämnade berg av döda kroppar. Under en enda natt, natten mot den 30 oktober 1937, avrättade man över hundra intellektuella i säkerhetspolisens NKVD:s fängelse i centrala Minsk. Ingen vet säkert hur många som arkebuserades i skogen Kurapaty utanför Minsk under perioden 1937-41, men siffrorna är ofattbara - enligt vissa källor upp till 250 000 människor. Lika ofattbara siffror kan nämnas i samband med nazisternas brott - bara i Minsks getto dödades runt 100 000 människor.

Mot en sådan bakgrund kan man kanske förstå att många i den postsovjetiska världen grubblar över vad som var värst. Kommunistisk utopi pekade ut en faktisk konflikt och ett riktigt missförhållande. Nazistisk byggde på en xenofobisk lögn. Kommunismen appellerar till de bästa sidorna hos en människa, nazismen till de sämsta. Så det verkar vara en lätt match. Men kanske var det just därför som bedrägeriet var så omfattande, som Peter Weiss skrev i "Motståndets estetik":

"Jag skulle vilja påstå att vår generation är mer märkt av det onda som drabbat Sovjetunionen än av fascismens skövlingar, ty vid arbetarstaten var vi fästa med hela vår barnsliga tro, medan vi från första början kände till vad som var på väg i Tyskland. Gentemot den makten kunde vi rusta oss, kunde vi slå tillbaka... men mot Sovjetunionen var vi lojala."

Hela mänsklighetens och i synnerhet 1900-talets blodiga historia krävdes för att komma till insikten att jämlikhet inte uppnås genom majoritetens makt utan genom värnande av minoriteternas rättigheter.

Utopier gör ingen skillnad, människans olikheter förnekas till förmån för uttänkt, konstruerad "jämlikhet", som fungerar bara för enheter, inte för individer och det är nog därför som de alltid förvandlas till dystopier - lyckliga människor i bruna overaller visar sina friska leenden bara i propagandafilmer.

 

DMITRI PLAX

är författare och översättare.

Tack för att du hjälper oss!

Även om vi alltid försöker skriva helt korrekt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din hjälp. Skriv i meddelande-rutan nedan vad som är fel i artikeln eller vad du vill klaga på. Vi rättar alla fel och är generösa med genmälen.

Stort tack!

Tack!

Din rättelse har skickats vidare till redaktionen!

En redaktör kommer att läsa din rättelse så snart som möjligt. Tack för att du hjälper oss!

Thomas MattssonAnsvarig utgivare

Jag vill att Expressen ska vara den tidning som är mest generös med genmälen, rättelser samt hur vi redovisar eventuella klander från Pressens Opinionsnämnd.

Expressens ambition är tydlig. I vår "Kvalitetspolicy" slår jag fast att det som publiceras ska vara korrekt. Mitt första beslut som chefredaktör var att införa en fast plats i tidningen och på sajten för korrigeringar. Men vi är människor. Som gör misstag, blir lurade eller stressas till slarv. Det är några förklaringar till fel i medier, men de ursäktar ändå inte redaktionen om någon utsätts för publicitetsskada.

Expressen står bakom de "Etiska regler för press, radio och tv" som formulerats av Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Sveriges Radio, Sveriges Television samt Utbildningsradion.

"Reglerna är mer av tumregler än en formell regelsamling", konstaterar Allmänhetens Pressombudsman (PO). Vad som är god pressetik måste avgöras från fall till fall och det finns inga exakta svar. Men det är bra att saken diskuteras.

Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att kontakta oss: mejla till rattelse@expressen.se eller ring vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för att få en pressetisk prövning.


Till Expressens startsida

Mest läst i dag