MÄSTARENS ATELJÉ. När Sven Nordqvist skapar bilderböcker flyttar han in i dem.. Foto: Ellinor Collin
MÄSTARENS ATELJÉ. När Sven Nordqvist skapar bilderböcker flyttar han in i dem..  Foto: Ellinor Collin

Upptäckaren

Publicerad

Sven Nordqvist får Expressens ungkulturpris Heffaklumpen 2014.

Ateljén i lägenheten är som en Sven Nordqvist-bild. En som skulle ta lång tid att teckna om man ville göra verkligheten rättvisa. En blandning av samlade och kvarglömda saker, men utan känsla av oordning:

En uppstoppad duvhök, målningen av yngste sonen i hatt med en pingvin i famnen som jag känner igen från samlingsvolymen ”Sven Nordqvists bilder”, en modell av rådhuset i Sigtuna, ett munspel, ett påskägg, målarburkar, lim, bilder på olika ko-raser, en jordglob, gamla skrivböcker, ett legobygge från julen, en kaffekvarn, en bälgkamera, en låda med favoritdataspelet Civilization. Någonstans också en liten plats att teckna.

Men Sven Nordqvist säger att lusten att arbeta har försvunnit, att han inte kan förmå sig att komma i gång.

– Jag ska bli nöjd med det jag gör och det fungerar inte att göra samma sak igen. Jag funderar på att kanske hitta andra sätt att göra saker på, andra manér.

I fönstret bakom honom står Augustpris-statyetten han fick för bilderboken ”Var är min syster?” 2007. Han har lagt upp ena benet på det låga soffbordet.

– Det är konstigt att jag inte bara försöker, säger han och lägger till att det är tråkigt att det börjar ta slut.

Jag som har så många anteckningar i min research som handlar om lekfullhet och det galna upptåget. Jag tar tag i verkligheten.

 

Du bryr dig om verkligheten när du tecknar?

Mamma Mu.

– Jag tycker om att teckna på det sättet. Jag får anstränga mig om jag ska stilisera. Tecknare som Eva Lindström och Pija Lindenbaum har ett helt annat förenklat sätt att teckna, som jag tycker om eftersom att de är mer stiliserade. Det gör dem mer intressanta, kan jag tycka.

– Om jag ser ett konstverk som är en exakt återgiven verklighet så blir jag inte så intresserad, det måste vara något som skevar.

Men det händer ju i dina bilder, det finns en stillsam galenskap där inne. Inte minst i ”Var är min syster?”.

– Ja, där finns blandningen av realism och att något bryter av och blir fel.

”Var är min syster?” kallar han sitt mästarprov. Han hade haft idén i 25 år och bilderna kom – till skillnad från i de flesta andra av hans projekt – före texten. Det är ett storslaget verk, oefterhärmligt i sin närmast maniska detaljrikedom. Det är rum på rum, landskap på landskap med en krumelur till, en manick ytter-ligare.

Du verkar inte vilja lämna dina bilder när du väl klivit in i den?

– Det kan vara så att jag vill stanna kvar i det jag tycker om. När jag ritade ”Var är min syster?” hade jag stora original, och tuschpennans bredd avgjorde hur långt ner jag kunde gå i detaljerna. Jag tycker också om att titta länge på bilder, det gjorde jag mycket när jag var liten.

 

Vilka tecknare har inspirerat dig?

Mort Drucker på MAD var viktig, han hade ofta tokiga gubbar i bakgrunden som gjorde sådant som inte hörde till historien, han fyllde ut bilden med mer.

Den danska tecknaren Robert Storm Pedersen – känd som Storm P och för alla som upplevt mellanölsåren mest känd för sin bild på Tuborg-burkarna – nämner han också. Storm P tecknade ofta omöjliga och möjliga uppfinningar. Enormt komplicerade citruspressar som innefattade elefanter och cyklar för ängsliga personer.

Sven Nordqvist berättar om maskinerna i Pettson-böckerna. Hur han ville att de skulle fungera i verkligheten. Ingen skulle slå honom på fingrarna där.

– Någon gång har det hänt att jag låtit något som inte fungerar vara med ändå, det är ju bara en saga.

En tecknare han nämner i samlings-volymen är Ralph Steadman, som kanske mest är känd för att han blev den självförbrännande gonzo-journalisten Hunter S Thompsons hustecknare. Häromåret kom dokumentären ”For no good reason” om Steadman med Johnny Depp som berättare och ciceron. Där träder han fram som en tecknare som dras till det galna och som tecknar med våldsam frenesi. Jag lämnar över dokumentären till Sven Nordqvist, på en liten usb-sticka.

 

Vad är det du gillar hos Steadman?

– Det är hans skicklighet och att det ser ut som om det finns en glädje i tecknandet, att han har haft roligt hela tiden. Att rita med tuschpenna på det där sättet är svårt. Det ser inte ut som om han skissar innan han lagt på tuschen, det avundas jag. Jag skissar så noga innan jag börjar.

Är du sträng mot dig själv?

– När jag är inne i något blir jag mer öppen. När jag tecknar kan det komma upp, den här babbligheten som jag saknar i verkliga livet.

Jag nämner Povel Ramel, som en annan skicklig tekniker med en oerhörd frihet inuti den där skickligheten, närmast oändlig.

– Det är viktigt att man tillåter sig att leka. När jag väl tecknar kommer saker djupt inifrån som spontana infall, ibland kan det bli pinsamt, men det kan bli bra också.

Men det är inte en lekfullhet som bara går i hög hastighet, utan också en närmast meditativ infallsrikedom. En bild som jag fick i huvudet när jag läste igenom Sven Nordqvists böcker var den av Henry David Thoreau och hans skogsliv i Walden. Ett liv där människan fogar samman alla olika delar av sin person och sitt värv till en helhet. Som i en möbel eller ett timmerhus. Som på landet förr i tiden, innan arbetsdelningen.

– Jag har alltid känt mig hemma på landsbygden. När jag ser på gamla fotografier på landsbygden förr i tiden är det som om jag varit där tidigare. Även om jag förstår att det var ett hårt liv kan jag också se det som ett enklare och bättre liv.

 

I boken ”Stackars Pettson” (1987) kliver Pettson och katten Findus till slut ut från huset en dag när Pettson är ledsen. Findus lurar honom upp ur kökssoffan genom att låtsas att han fastnat i vedboden. Bilderna där ute är magiskt grå, men ”den fuktiga luften gav färgerna skärpa och djup och fick dem att lysa”. Det är höst, det hänger några enstaka gyllene löv i en stor bok, svampar, avklädda ljusgrå aspar, mörkt gröna granar:

”Det var fullkomligt stilla och tyst. Luften var fuktig och nästan kylig. Det kändes bra att röra på sig, tyckte Pettson. Att vara på väg någonstans, i stället för att bara sitta stilla och känna efter hur dystert allting var”.

Kan det finnas rum som du kan gå till, som berättelser där du kan vara mer fri?

– När jag skrev Pettson-böckerna flyttade jag in i det huset. Där tänker jag på ett annat sätt. Jag ser andra detaljer, jag är fri i någon mening. På samma sätt som man kan känna sig fri när man läser en bok man tycker om. Man är där. Så är det när jag är inne i en bild eller ett projekt. Det är det jag saknar nu.

Vilka dörrar kan du öppna nu?

– Jag har tänkt på en bilderbok, men jag tänker inte på bilder på samma sätt nu. Det är mörkare, dystrare. Det där roliga dyker inte upp längre. Kanske är det en bilderbok för vuxna.

Efter några timmar får jag ett mejl från Sven Nordqvist. Han har sett dokumentären om Ralph Steadman: ”Där fanns några avsnitt om hur han jobbar som var precis vad jag många gånger har undrat över och velat se. Jag har ibland undrat om jag skulle göra andra bilder ifall jag gav mig en ateljé med mer plats och lite stökigare. Men jag har aldrig prövat det.”

 

Följ Expressen Kultur på Facebook - där kan du diskutera och kommentera våra artiklar.

Tack för att du hjälper oss!

Även om vi alltid försöker skriva helt korrekt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din hjälp. Skriv i meddelande-rutan nedan vad som är fel i artikeln eller vad du vill klaga på. Vi rättar alla fel och är generösa med genmälen.

Stort tack!

Tack!

Din rättelse har skickats vidare till redaktionen!

En redaktör kommer att läsa din rättelse så snart som möjligt. Tack för att du hjälper oss!

Thomas MattssonAnsvarig utgivare

Jag vill att Expressen ska vara den tidning som är mest generös med genmälen, rättelser samt hur vi redovisar eventuella klander från Pressens Opinionsnämnd.

Expressens ambition är tydlig. I vår "Kvalitetspolicy" slår jag fast att det som publiceras ska vara korrekt. Mitt första beslut som chefredaktör var att införa en fast plats i tidningen och på sajten för korrigeringar. Men vi är människor. Som gör misstag, blir lurade eller stressas till slarv. Det är några förklaringar till fel i medier, men de ursäktar ändå inte redaktionen om någon utsätts för publicitetsskada.

Expressen står bakom de "Etiska regler för press, radio och tv" som formulerats av Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Sveriges Radio, Sveriges Television samt Utbildningsradion.

"Reglerna är mer av tumregler än en formell regelsamling", konstaterar Allmänhetens Pressombudsman (PO). Vad som är god pressetik måste avgöras från fall till fall och det finns inga exakta svar. Men det är bra att saken diskuteras.

Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att kontakta oss: mejla till rattelse@expressen.se eller ring vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för att få en pressetisk prövning.


Till Expressens startsida

Mest läst i dag