KAMPSYSTRAR. I filmen "Suffragette" skildras den brittiska rösträttsrörelsens hårda kamp. Foto: Steffan Hill
KAMPSYSTRAR. I filmen "Suffragette" skildras den brittiska rösträttsrörelsens hårda kamp. Foto: Steffan Hill
Poliser leder bort en arresterad amerikansk suffragett från en demonstration utanför Vita huset 1918. Foto: EVERETT HISTORICAL
Poliser leder bort en arresterad amerikansk suffragett från en demonstration utanför Vita huset 1918.  Foto: EVERETT HISTORICAL

"Suffragette" visar
att kvinnorna kunde

Publicerad

Den nya storfilmen "Suffragette" visar på den brittiska rösträtts-rörelsens våldsamma kamp mot det patriarkala förtrycket.

Ulrika Kärnborg undrar om intresset för gammelfeminismens stridbara förmödrar är ett tecken i tiden.

Den 4 juni 1913 fick den internationella rösträttsrörelsen sin första martyr. Just den här dagen kastade sig nämligen suffragetten Emily Wilding Davison framför hovarna på kung George V:s häst vid derbyt i Epsom och trampades ihjäl.

Händelsen debatterades länge efteråt. För några blev den startskottet till ökat engagemang. Om det patriarkala motståndet mot kvinnors rösträtt var så starkt att kvinnor fick sätta livet till, gällde det nu att vässa vapnen.

Andra förfasade sig över bilderna på Davisons blodiga kropp som kablades ut över världen. Det hade gått för långt, ansåg de. Rösträttskvinnornas metoder började likna anarkisternas.

 

I filmen "Suffragette" som har Sverigepremiär i helgen, skildras den här biten kvinnohistoria så som vi aldrig sett den förut. Manusförfattaren Abi Morgan och regissören Sarah Gavron väjer inte för de svåra sakerna, som hur suffragetterna hanterade skillnader i klass och etnicitet, eller hur man fick ihop sina teorier om icke-våld med sina bara alltför fysiskt våldsamma aktioner.

Filmens huvudkaraktär, briljant spelad av Carey Mulligan, jobbar på ett tvätteri och halvsvälter medan hon försöker ta hand om man och son. Nästan av en slump blir hon suffragett, trollbunden av ledaren Emmeline Pankhurst och enrollerad som fotsoldat i den militanta delen av rörelsen: en intressant skildring av personlig radikalisering med paralleller även till vår tid.

Förmodligen var det just radikaliteten som gjorde att svenska rösträttskvinnor kände ett sådant behov av att ta avstånd från suffragetterna. Numera är Sverige internationellt känt som hemvist för många radikala feminister. Så var det inte i början av 1900-talet. Emmeline Pankhursts vilda tilltag sågs med högst oblida ögon av snälla rösträttsliberaler som Signe Bergman eller Ellen Hagen. Att hungerstrejka, slåss med polisen och spränga finansministerns sommarpalats i luften ansågs inte förenligt med det svenska politiska klimatet, som byggde på civiliserade överläggningar och kompromisser.

 

Våren 1902 fick i alla fall de svenska kvinnorna nog. Då bildades Landsföreningen för kvinnans politiska rösträtt (LKPR), som ett resultat av regeringens medvetet provocerande förslag våren 1902 att dubbla rösterna för vissa män.

LKPR var redan från början en utpräglat borgerlig organisation, med kvinnor från de övre samhällsskikten som ledare. Bland suffragetterna fanns däremot många arbetarklasskvinnor, vilket kanske förklarar det hårda motstånd rörelsen mötte i det konservativa brittiska samhället, där skräcken för anarkister, kommunister och fenier, det vill säga irländska terrorister, var stor.

 

Efter sin död blev Emily Wilding Davison en martyr för suffragettrörelsen, som på denna affisch.

Med facit i hand kan vi ändå säga att suffragetterna lyckades bättre än sina svenska systrar. Storbritannien fick kvinnlig rösträtt 1918; Sverige först 1921 som det sista landet i Norden. Varför blev det så?

 

 

I sin bok om den svenska rösträttsrörelsen, "Vår rättmätiga plats", ger Barbro Hedvall en trovärdig förklaring. Hon menar att LKPR hade unika möjligheter genom att de svenska rösträttskvinnorna var både släkt och umgängeskamrater med maktens män. Närheten var förstås en styrka, men kunde snabbt förvandlas till svaghet. Sa männen att det var dags att ta ett kliv tillbaka, tog man ett kliv tillbaka.

Därutöver var de svenska rösträttskvinnorna entusiastiska försvarare av de biologiska skillnaderna mellan könen. Särartslinjen har haft ett långt liv i svensk politik, med ständig betoning på kvinnans roll och ansvar som vårdare, hushållare och uppfostrare av barn. Emmeline Pankhurst ville definitivt mer än så. Under parollen "I'd rather be a rebel than a slave" var hon en aggressiv förespråkare av ett program som ter sig utopiskt även i dagens Sverige: kvinnor skulle få delta i det offentliga livet på samma villkor som män och tillåtas att nå exakt samma maktpositioner.

I Storbritannien har "Suffragette" utlöst en nyfeministisk yra. Eller borde jag skriva gammelfeministisk? För när jag tittar på brittiska modetidningen Elles oktobernummer, helt ägnat åt Carey Mulligans rollprestation och dagens unga feministiska brittaktivister, är det som att bläddra igenom ett 1970-talsnummer av Femina: solidaritet över klassgränserna och analys av inkomstklyftor för hela slanten.

Ebba Witt Brattström.Foto: Kristoffer Wikström

För nästan tio år sedan lämnade Ebba Witt-Brattström Feministiskt initiativ efter ett bråk med queer-professorn Tiina Rosenberg. Konflikten betecknades som en generationsstrid där queer-sidan vann. Sedan dess har svensk feminism ofta handlat om strider mellan olika teoretiska falanger och mindre om behovet av att komma till rätta med stora ekonomiska och sociala problem.

 

Nu håller vinden på att vända igen.

Kanske är det för tidigt att tala om en trend, men inte minst tittarsiffrorna för den käcka och pedagogiska "Fröken Frimans krig" på SVT pekar mot att något håller på att förändras. Det verkar helt enkelt som att intresset för feminism som politisk praktik är tillbaka. Eller som Emmeline Pankhurst en gång skrev: "Handlingar, inte ord, måste bli vårt permanenta motto."

Ulrika Kärnborg
Ulrika Kärnborg

Tack för att du hjälper oss att rätta fel!

Även om vi alltid försöker skriva så korrekta artiklar som möjligt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din felrapport. Rapportera vad i artikeln som inte stämmer i formuläret nedan. Det kan handla om stavfel, bildfel, syftningsfel eller faktafel.

Var gärna så tydlig som möjligt angående vad felet gäller. Tack för din hjälp!

Tack!

Din rättelse har skickats vidare till redaktionen!

En redaktör kommer att läsa din rättelse så snart som möjligt. Tack för att du hjälper oss!

Thomas MattsonAnsvarig utgivare

Jag vill att Expressen ska vara den tidning som är mest generös med genmälen, rättelser samt hur vi redovisar eventuella klander från Pressens Opinionsnämnd.

Expressens ambition är tydlig. I vår "Kvalitetspolicy" slår jag fast att det som publiceras ska vara korrekt. Mitt första beslut som chefredaktör var att införa en fast plats i tidningen och på sajten för korrigeringar. Men vi är människor. Som gör misstag, blir lurade eller stressas till slarv. Det är några förklaringar till fel i medier, men de ursäktar ändå inte redaktionen om någon utsätts för publicitetsskada.

Expressen står bakom de "Etiska regler för press, radio och tv" som formulerats av Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Sveriges Radio, Sveriges Television samt Utbildningsradion.

"Reglerna är mer av tumregler än en formell regelsamling", konstaterar Allmänhetens Pressombudsman (PO). Vad som är god pressetik måste avgöras från fall till fall och det finns inga exakta svar. Men det är bra att saken diskuteras.

Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Och om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att mejla till rattelse@expressen.se eller ringa vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för få en pressetisk prövning. Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Och om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att mejla till rattelse@expressen.se eller ringa vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för få en pressetisk prövning.


Till Expressens startsida