INGET VÅP. Peter Gardiner spelar en av 13 roller i "Happy end" på Stadsteatern i Stockholm. Foto: Carl Bengtsson
INGET VÅP. Peter Gardiner spelar en av 13 roller i "Happy end" på Stadsteatern i Stockholm. Foto: Carl Bengtsson

Stefan Ingvarsson: "Ni fattar inte drag show"

Publicerad

Föreställningen "Happy end" har väckt ont blod bland oförstående kulturpersonligheter.

Stefan Ingvarsson ser en farlig och historielös debatt mot den avvikande fjollan.

På ett litet torg i Lissabon, knappt mer än en bredare korsning, ligger den anspråkslösa källarklubben Finalmente. Öppen varje kväll, men inget för dagmänniskor - hit kommer man tidigast vid två, halv tre på natten. När scenen lyser upp väcks Whitney Houston till liv av dragartisten Jenni La Rues tolkning av "It's not right". Av publikreaktionerna att döma är det som om stjärnan själv rest sig från de döda.

Marianne Lindberg De Geer.Foto: Kristofer Sjögren
Liksom all annan spiritism kräver även denna ett visst mått av tro från publikens sida och lite rök och effekter, men ytterst handlar det om mediets förmåga att inkarnera Houstons utstrålning, gestalta den.

Den här sortens ritualer har fått mig att stanna uppe många nätter världen över - jag kan inte få nog - men jag har också sett den tomma blicken hos de som inte kan eller vill delta i förvandlingen.

 

Jag är övertygad om att en konst som uppstår ur en mycket specifik erfarenhet kan tala till många fler. Det är själva lockelsen med konstnärlig gestaltning, men ibland kräver det ett visst intresse. Kan man missa det förlösande i drag som utlovar att alla kan få vara den de vill vara om så bara i en kvart? Har inte Pedro Almodóvars filmer visat biobesökare att det ibland bara är det till synes låga och banala som kan uttrycka det som verkligen, verkligen gör ont?

När jag läser min skribentkollega Svante Weylers raljanta recension (1/11) av föreställningen "Happy end" - som befruktar Brecht med vouging- och dragkultur - här i Expressen väcks alla dessa frågor på nytt.

Kan en klok person som tillbringat ett helt yrkesliv inom kulturen ha levt så till den milda grad under en heterosexuell sten att han aldrig brytt sig om att fundera åtminstone lite grann på drag show, camp, ingjutandet av smärta och passion i det låga och förkastade och melodramen som konstnärligt vapen mot dem som har makten att fälla domar över både kärleken och smaken?

 

Han medger att han inte är insatt, men avfärdar ändå hela ansatsen med den kulturella huvudfårans självklara arrogans. Det är frestande att dra fram den stora kanonen och säga att det som parkerat sig som mittpunkten i en uppfattad västerländsk kanon - Shakespeares dramer - spelades just så här: av ett gäng män i klänning som friskt blandade allvar med det Weyler kallar för buskis.

Han är inte ensam om att inte riktigt veta vad han ska göra av den här föreställningen. I stort sett alla kritiker verkar sakna något som de tycker borde vara där, men har svårare att sätta fingret på vad de just har sett. Självklara referenser som John Waters filmer, "Rocky horror picture show" och Bob Fosse-musikaler som "Sweet Charity" lyser med sin frånvaro i recensionerna.

 

Claes Wahlin avfärdar uppsättningen i Aftonbladet (7/11) med det intressanta argumentet att genuslekar har tagit över all teater i dag och att (avvikande får man anta) sexualitet är ett förhärskande mode. Att det samtidigt skulle vara en föreställning för de redan frälsta, som Wahlin också hävdar, kunde i alla fall inte jag se utifrån alla som roade sig kungligt. Kanske var hon lesbisk och "redan frälst", den 80-åriga damen framför mig som interagerade med alla drag queens och var snabb med stående applåder, men hennes entusiasm var smittsam.

Det är snarare de som kände sig tvungna att ta avstånd, som satt med händerna i kors eller gick i pausen som får betraktas som en minoritet.

 

En passage i Svante Weylers anmälan har fått något oväntade konsekvenser: "... varför alla våp? Vad är det som framkallar denna lust att framställa kvinnor som något av det löjligaste som finns?"

Marianne Lindberg De Geer, konstchef på Kulturhuset Stadsteatern, tog - utan att ha sett föreställningen - Weylers recension som förevändning för en flera dagar lång attack på drag show. I en status på Facebook ondgjorde hon sig över den parodiskt överdrivna "kvinnlighet som män i kvinnokläder ofta tar på sig på scenen och ibland utanför. Den sexuella undergivenheten med stapplande steg på skyhöga klackar och plutande mun, djupa urringningar och slitsar upp till ni vet vart."

Detta hade ju hon och en ihärdig feministisk rörelse befriat världen från. Varför fortsatte detta då att tolereras? Hon liknade sin egen upplevelse vid blackface, det vill säga bleka amerikaners rasistiska parodier av mörkhyade amerikaner. Alla som reagerade möttes av argumentet att de borde vara mer öppensinniga för Lindberg De Geers upplevelse.

 

Varför ta upp en Facebook-tråd i en text som den här? Jo, bland de över hundra personer som gillade hennes ursprungliga statusuppdatering fanns makthavare och opinionsbildare inom kulturen och det gick att tolka många reaktioner som en lättnad över att någon nu tagit bladet från munnen i denna fråga. Finns det alltså en uppdämd irritation över drag show och parodier av olika könsuttryck mitt i den svenska kulturvärlden, hösten 2014? En kalldusch för många fler än mig.

 

Resonemanget är farligt. Dels ekar det av en auktoritär uppfattning om hur feministiskt sinnade kvinnor bör klä sig, dels befäster det en absolut uppfattning om vem som är man och vem som är kvinna och vilka uttryck de äger som inte har någon grund i empiri.

Ytterst är det en ganska grov förolämpning av många artister och amatörer som gestaltar femininitet att hävda att vissa uttryck inte tillhör dem och att anklaga dem för att förlöjliga majoriteten av jordens befolkning. Jag känner många drag queens och var och en av dem skulle säga att de gestaltar framför allt sidor av sig själva på scen.

I skildringen av efterkrigstidens polska fjollor beskriver författaren Michal Witkowski fjollkulturen som en återvinningsstation där allt kvinnor slängt i form av manér, gester, klädesplagg och förförelseknep hamnat och tagits till vara.

Jag ser det som en glimmande och glittrande motsvarighet till Nordiska museet där alla könsuttryck genom historien pietetsfullt tagit still vara. Här kan man möta både Kleopatra, Katarina den stora, Sarah Bernhard och Margret Thatcher. En hyllning och en karikatyr av oss själva och våra drömmar, en gigantisk skrattspegel vänd mot hela könsrollsspelet.

 

"Happy end" kan läsas som en allegori över assimileringen av oss avvikare. I ena ändan står en brokig skara fjollor, tjuvar och sexarbetare och i den andra självrättfärdiga men inte så lite hycklande frälsningssoldater. Frågan som föreställningen ställer är om det är vi som tidigare var utstötta som påverkat frälsningskåren genom att gå med eller om det är soldatens uniform som förändrat oss?

Det som Weyler och Lindberg De Geer kallar för våp har sedan urminnes tider varit fjollans vapen mot männen (och kvinnorna) som slagit och stött ut honom eller henne. Det är en sorts Salomes dans med alla attribut som heteroporren definierar som essensen av kvinnlig sex appeal: Yppiga bröst, plutande röda läppar, höga klackar och långa hårsvall.

När de sju slöjorna fallit till marken och visat att inget är vad det ser ut att vara i könsrollsspelets teater är det uppfattningen om vem vi är och vad vi begär som serveras halshuggen på ett silverfat.

 

Följ Expressen Kultur på Facebook - där kan du diskutera och kommentera våra artiklar.

Stefan Ingvarsson
Stefan Ingvarsson

Tack för att du hjälper oss att rätta fel!

Även om vi alltid försöker skriva så korrekta artiklar som möjligt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din felrapport. Rapportera vad i artikeln som inte stämmer i formuläret nedan. Det kan handla om stavfel, bildfel, syftningsfel eller faktafel.

Var gärna så tydlig som möjligt angående vad felet gäller. Tack för din hjälp!

Tack!

Din rättelse har skickats vidare till redaktionen!

En redaktör kommer att läsa din rättelse så snart som möjligt. Tack för att du hjälper oss!

Thomas MattsonAnsvarig utgivare

Jag vill att Expressen ska vara den tidning som är mest generös med genmälen, rättelser samt hur vi redovisar eventuella klander från Pressens Opinionsnämnd.

Expressens ambition är tydlig. I vår "Kvalitetspolicy" slår jag fast att det som publiceras ska vara korrekt. Mitt första beslut som chefredaktör var att införa en fast plats i tidningen och på sajten för korrigeringar. Men vi är människor. Som gör misstag, blir lurade eller stressas till slarv. Det är några förklaringar till fel i medier, men de ursäktar ändå inte redaktionen om någon utsätts för publicitetsskada.

Expressen står bakom de "Etiska regler för press, radio och tv" som formulerats av Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Sveriges Radio, Sveriges Television samt Utbildningsradion.

"Reglerna är mer av tumregler än en formell regelsamling", konstaterar Allmänhetens Pressombudsman (PO). Vad som är god pressetik måste avgöras från fall till fall och det finns inga exakta svar. Men det är bra att saken diskuteras.

Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Och om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att mejla till rattelse@expressen.se eller ringa vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för få en pressetisk prövning. Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Och om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att mejla till rattelse@expressen.se eller ringa vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för få en pressetisk prövning.


Till Expressens startsida