WALK OVER. Fotbollslaget FC Roma från den tjeckiska gränsstaden Decin bojkottas av de andra lagen i ligan. Foto: Hynek Pallas
WALK OVER. Fotbollslaget FC Roma från den tjeckiska gränsstaden Decin bojkottas av de andra lagen i ligan. Foto: Hynek Pallas

Segregerad seger

Publicerad

Romerna i Tjeckien behandlas som paria oavsett vilken politisk regim som har makten. Hynek Pallas ser en fotbollsträning med ett romskt division 3-lag som andra lag vägrar att spela mot.

Det är oktoberkväll och fotbollsträning i den tjeckiska gränsstaden Decin, 13 mil norr om Prag. Under strålkastarlamporna springer ett dussintal spelare på vått konstgräs och hojtar. "Dribbla!" "Skjut!". I bland hörs ordet "more" - romani för "kompis". "Passa kompis!".

Romerna tvingades ha särskilda identitenskort.Foto: Hynek Pallas
Den rangliga stadion ett stenkast från järnvägsstationen är hem för division 3-laget FC Roma. Traktens romer har haft fotbollslag här sedan 50-talet, när den nuvarande tränaren Pavel Horváths farbror började spela med sina vänner. Men uppmärksamhet har de fått först den här hösten.

FC Roma är nämligen den senaste symbolen för romernas situation i Tjeckien. För ett par år sedan hamnade lagets målvakt i bråk under en match (laget hade då ett annat namn och en annan tränare). Spelaren fick dryga böter och en lång avstängning.

 

Men när FC Roma skulle återkomma i höst meddelade större delen av ligan att de vägrade spela mot dem. Trots att målvakten erbjöd sig att lämna laget, trots att de hade en annan tränare, trots att de flesta spelare var nya.

Motståndarlagen fortsatte vägra, fotbollsförbundet och kommunen såg "med förståelse" på deras beslut eftersom det "lätt blev tjafs". Snart var det uppenbart att alltsammans handlade om att de är romer. Dessutom, med tanke på det nya lagnamnet, stolta sådana.

I slutet av september eskalerade den lokala sportschismen till världsnyhet. Den svenska ambassadören i Prag, Annika Jagander, satte ihop ett lag ur den internationella diplomatkåren som i tröjor med texten "Ge rasismen rött kort" mötte FC Roma på hemmaplan.

"Sen" säger Pavel Horváth "blev det värre".

 

När incidenter med tjeckiska romer, som FC Roma, får internationell uppmärksamhet diskuteras de ofta utifrån det befintliga tjeckiska samhället. Den postkommunistiska marknadsekonomin och de hårda klassklyftor denna skapat.

Men för att förstå situationen måste man gå djupare. Det kräver att man betraktar 1900-talets nationsbyggen, där romerna har betraktats som en anomali och där varje europeiskt land har haft sitt recept för att anpassa dem till nationen i stället för tvärtom.

I Tjeckoslovakien var romernas situation problematisk redan i förkrigsrepubliken. De tvingades ha särskilda identitetskort och levde avskärmade från samhället. Det bidrog till att nazisternas folkmord på dem blev andra världskrigets mest "fullständiga". Bara några hundra tjeckiska romer överlevde den förintelse som på romani fått namnet "porajmos" - "uppslukande".

På 1990-talet släppte två historiker (Markus Pape "Ingen kommer tro er" 1997, Paul Polansky "Black silence: The Lety survivors speak" 1998) en bomb som gav ytterligare svar om Förintelsen: romska interneringsläger på tjeckisk mark, som Lety utanför staden Písek, var i praktiken dödsläger. Mord och våldtäkter var systematiserade. Lägren drevs av tjecker, inte tyskar.

 

För första gången intervjuades romska överlevare från Lety. Och de gav en helt annan version än lägervakterna (av vilka flera fortfarande var i livet, ostraffade, när böckerna kom).

Står det i dag ett Porajmosmuseum på platsen som blivit symbol för den romska Förintelsen i Tjeckien? Nej. Där ligger en industriell grisfarm som ingen tjeckisk regering sedan avslöjandet har sett sig nödd att stänga och avlägsna.

I stället för att ha blivit ett tjeckiskt Jedwabne - den by där polacker mördade sina judiska grannar 1941, som blivit start för en ny diskussion om antisemitism i Polen - är Lety i dag snarare en symbol för att romerna har mage att ställa krav på särbehandling.

"Det var bara ett uppsamlingsläger" säger tjecker. "Vi var också offer".

Om Lety ändå har varit föremål för historiska undersökningar så är det värre ställt med romernas liv under kommunismen. Orter som Decin spelar en viktig roll i denna berättelse. Efter kriget fördrevs tre miljoner tyskar från gränstrakterna, så för att på 1950-talet omvandla platserna till tunga industriorter behövdes arbetskraft.

 

I östra Slovakien fanns romer. De hade varit bofasta i 200 år men blev nu genom en bisarr lagstiftning migranter. Eftersom, menade lagen, det fanns folk som av naturen var resande och detta var förbjudet, blev det statens uppgift att hitta hem åt dem. Så arresterades romerna och skickades till andra sidan landet där okvalificerade byggjobb och trånga lägenheter i vad som snart blev ghetton väntade.

Vid krigets slut levde 300 romer i dagens Tjeckien. I dag är siffran 300 000.

Ett samizdatdokument från dissidentrörelsen Charta 77, daterat 1978 och undertecknat av Václav Havel, beskriver hur systematiskt regimen gick tillväga. Kvinnor steriliserades och barn tvångsplacerades i barnhem (polisen hade särskilda hundar, tränade att dra fram barn under sängar).

Staten startade särskilda skolor för "mentalt handikappade". Särskolorna, vars elever inte hade rätt till högre studier, blev romska. 1988 gick 60 000 romska barn i dem. 30 procent av den vuxna befolkningen var då analfabeter. Hälften hade gått i skolan fem år, 15 procent hade gått ut grundskolan, en halv procent hade gymnasiekompetens och omkring 50 romer i hela Tjeckoslovakien hade högskoleutbildning.

Någon kulturell identitet kom inte på tal: Den medborgarrättsrörelse som föddes under Pragvåren förbjöds på 1970-talet tillsammans med läroböcker i romani.

 

I klartext:

Det socialistiska paradiset gödde en folkgrupp som billig arbetskraft. Det var som den svenska folkhemsbehandlingen på steroider och så nära folkmord man kommer utan att gasa människor.

Detta skapade den katastrofala situation Tjeckiens romer lever i 25 år efter murens fall. Romerna gick inte från ett klasslöst samhälle med tryggade arbeten och blev de största förlorarna i postkommunismen. Det var de redan.

Problemet är att det offentliga Tjeckien inte erkänner att detta är en struktur som fortlevt. Systemet med särskolor avvecklades först i mitten på 00-talet, efter en process i Europadomstolen. Skolorna döptes då om till "praktiska" men segregeringen har fortsatt. En kompis son fick nyligen lämna sin skola efter att elever hade samlat namnunderskrifter för att de inte ville ha en rom i klassen.

Resultatet är fruktansvärt: Världsbanken beskrev för ett par år sedan tjeckiska romers sociala mobilitet över generationer som obefintlig. Arbetslösheten är 60 procent. I ghettotäta städer som Decin närmare 100. När jag körde handuppräckning på fotbollsplanen hade fyra av 15 personer fast arbete. En av dem kvalificerat.

 

I fjol visade tjeckiska statsvetare i boken "Nyliberalism och marginalitet" hur högerpolitiker de senaste 25 åren framställt romer som oanpassbara. Det gör att alla i dag förstår vilka som avses med kodordet "oanpasslingar", men att ingen kan anklagas för rasism.

Den historiska behandlingen av romer var rasistisk. Fortlevnaden av samma institutioner är rasistisk. Och oviljan att erkänna detta och de konsekvenser det har i dagens samhälle är rasistisk. Men i Tjeckien är "rasism" ett uttryck som är reserverat för okvädesord kopplade till våldshandlingar.

Eftersom tjeckiska politiker också, felaktigt, framställer kommunisttiden som totalitär och alla tjecker som offer är det omöjligt att diskutera historiskt ansvar eller särskilda åtgärder för att hjälpa romer som grupp. I enlighet med detta tänkande, där alla började på samma startpunkt 1989, kan de ju inte vara utsatta för maktojämlikheter och rasism.

 

Jag har hört det i oräkneliga krogsamtal och intervjuer, läst det om igen i tjeckiska medier: "Varför ska de få något extra?".

Så den utlösande faktorn i reaktionen mot FC Roma ska inte sökas i ett tre år gammalt bråk, utan för att deras juniorlag i våras fick 10 000 tjeckiska kronor av kommunen (3 500 svenska). Det var, berättade tränaren Horváth för mig, då problemen började. De andra lagen blev avundsjuka.

Att det blev värre efter ambassadörernas match är lika logiskt. Vid ett möte med kommunen fick Horváth höra att laget dragit skam över staden eftersom romerna ansågs ha spelat Rasist-kortet. Det var - ett vanligt påstående i Tjeckien - "omvänd rasism"!

"Nästa gång vi åkte på bortamatch väntade de med basebollsträn", berättar Horváth. "Men vi är glada att ambassadpersonalen spelade mot oss och visade kommunpamparna att de var här för vår skull. Tjeckerna måste förstå att det är de som tänker fel, inte vi".

 

Pavel Horváth har rätt. Det enda som har förändrat romernas situation sedan 1989 är EU:s påtryckningar och stöd till aktivistorganisationer. Det måste öka och bli mer synligt. Det är nödvändigt med "symboliska" gester som stängandet av grisfarmen i Lety och en ordentlig utredning av hur romerna behandlades under kommunisttiden.

Men framför allt hoppas jag att Annika Jagander och hennes kolleger styr sin kosa till skolorna nästa gång. För den avgörande frågan i dagens Tjeckien är att alla barn ska ha rätt till likvärdig utbildning. Landet måste sudda ut den största kvardröjande skamfläcken från diktaturen som föll för 25 år sedan. Annars kommer ännu en chanslös generation växa upp i ett av Europas mest segregerade samhällen.

 

Följ Expressen Kultur på Facebook – där kan du diskutera och kommentera våra artiklar.

Tack för att du hjälper oss!

Även om vi alltid försöker skriva helt korrekt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din hjälp. Skriv i meddelande-rutan nedan vad som är fel i artikeln eller vad du vill klaga på. Vi rättar alla fel och är generösa med genmälen.

Stort tack!

Tack!

Din rättelse har skickats vidare till redaktionen!

En redaktör kommer att läsa din rättelse så snart som möjligt. Tack för att du hjälper oss!

Thomas MattssonAnsvarig utgivare

Jag vill att Expressen ska vara den tidning som är mest generös med genmälen, rättelser samt hur vi redovisar eventuella klander från Pressens Opinionsnämnd.

Expressens ambition är tydlig. I vår "Kvalitetspolicy" slår jag fast att det som publiceras ska vara korrekt. Mitt första beslut som chefredaktör var att införa en fast plats i tidningen och på sajten för korrigeringar. Men vi är människor. Som gör misstag, blir lurade eller stressas till slarv. Det är några förklaringar till fel i medier, men de ursäktar ändå inte redaktionen om någon utsätts för publicitetsskada.

Expressen står bakom de "Etiska regler för press, radio och tv" som formulerats av Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Sveriges Radio, Sveriges Television samt Utbildningsradion.

"Reglerna är mer av tumregler än en formell regelsamling", konstaterar Allmänhetens Pressombudsman (PO). Vad som är god pressetik måste avgöras från fall till fall och det finns inga exakta svar. Men det är bra att saken diskuteras.

Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att kontakta oss: mejla till rattelse@expressen.se eller ring vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för att få en pressetisk prövning.


Till Expressens startsida

Mest läst i dag