TIPPAT NOBELPRIS. Det går inte att värja sig mot den verklighet Svetlana Aleksijevitj redovisar. Foto: Margarita Kabakova
TIPPAT NOBELPRIS. Det går inte att värja sig mot den verklighet Svetlana Aleksijevitj redovisar. Foto: Margarita Kabakova

Röster i krig

Publicerad

Svetlana Aleksijevitjs reportagebok om Sovjetunionens krig i Afghanistan var en sensation när den utgavs 1989.

Peter Fröberg Idling läser en serie drabbande vittnesmål om krigets fasansfulla verklighet.

I december är det 35 år sedan Sovjetunionen invaderade Afghanistan. 10 år senare hade uppemot 1,5 miljoner afghaner dödats, landet lagts i ruiner och minst 5 000 000 människor tvingats fly. De sovjetiska förlusterna räknades av militärerna till drygt 14 000 stupade och nästan lika många invalidiserade.

Men många fler av de närmare 600 000 sovjetiska soldater som hann tjänstgöra i Afghanistan fick sina liv förstörda. Kriget var inte bara ett militärt misslyckande, för de sovjetiska tonåringarna var det en ideologisk och moralisk härdsmälta.

Den belarusiska författaren Svetlana Aleksijevitj har ägnat sitt Nobelpristippade författarskap åt de människoskapade katastrofer som drabbade Sovjet-unionens människor. Metoden är konsekvent - hundratals intervjuer redigeras ner till sin essens och sammanställs sedan i ett slags körverk av mänsklig erfarenhet. Formen är inspirerad av föregångaren och landsmannen Ales Adamovitj, som i förordet till "Leningrad - belägrad stad" skriver: "Vi intresserade oss först och främst för det genomlevda. Vi ville skriva ner, försöka förstå och bevara allt det som människor erfarit, upplevt och känt i sina själar."

Det är således de av Afghanistankriget vanställda själarna som Aleksijevitj låter tala i "Zinkpojkar" (titeln anspelar på de förseglade zinkkistor som hindrade de anhöriga att se sina lemlästade söner). Det har gått 25 år sedan den först utkom, men innehållet är lika tidlöst som fasansfullt.

I sin sovjetiska samtid framstod invasionen av Afghanistan som en enda lång rad invigningar av vänskapsmonument, skolor och sjukhus. Soldater på permission fick höra: "Vad gör ni annat än solar och fiskar och tjänar vansinnigt med pengar?"


Den verklighet som rösterna i "Zinkpojkar" frammanar kunde inte ha varit mer annorlunda. Soldaternas utrustning var omodern, lönen småpengar och fiskkonserverna utgångna för 30 år sedan. De drabbades av skörbjugg, hepatit och tyfoidfeber. Vattenbristen tvingade dem att dricka urin, fältsjukhusen saknade grundläggande utrustning. De misshandlades, förnedrades och rånades av överordnade. Korruptionen genomsyrade allt; verkligheten flydde man med hembränt och hasch. I flygplanen från Afghanistan samsades likkistorna med officerarnas utländska konsumtionsvaror - jeans, bandspelare och trosor.

De frivilliga förväntade sig ett hjältekrig grundad i propagandan efter segern över Nazityskland i det Stora fosterländska kriget. Afghanistan sades vara "det nya Spanien", där fascisterna skulle krossas av sovjetiska "internationalister".

I stället möttes de av ett folkligt motstånd, där handelsmannen de skämtat med på marknaden samma kväll lade ut minor. Dödandet genererade våldsspiraler på båda sidor - hela byar utplånades, avskurna människoöron träddes på snören som troféer. Som en sagesman säger: "Det mänskliga i människan mäts i gram och droppar - det är vad jag insåg i kriget."

Till de mest drabbande vittnesmålen hör mödrar som sett sina älskade söner svära soldateden för tjänstgöring i Afghanistan. En tid senare knackar några militärer på dörren, beklagar sorgen och undrar var de ska ställa zinkkistan. Men i vissa fall återkommer barnen som traumatiserade och våldsamma främlingar. "Vad ville ni, att vi skulle vara änglar där borta? Väntade ni er änglar tillbaka?"


Den svenska utgåvan av "Zinkpojkar" avslutas med utdrag från den rättegång som boken blev föremål för. I samband med Sovjetunionens dödsryckningar anklagade några av Aleksijevitjs intervjupersoner henne för att ha blivit felciterade, sannolikt på uppdrag av det gamla etablissemanget. I protokollen avtecknar sig en sista och absurd kamp om sanningen.

Aleksijevitj storhet ligger i att hon lyckas lyfta fram människan framför fackböckernas och journalistikens distanserande formler. Som läsare kan man inte värja sig. Vi kan hävda att vi vet vad ett krig är, men "Zinkpojkar" är skillnaden mellan att veta och att förstå.

 

...


Peter Fröberg Idling är författare och kritiker. Hans reportagebok "Pol Pots leende" (2006) väckte internationell uppmärksamhet och nominerades bland annat till det polska Kapuscinski-priset 2010. Även romanen "Sång till den storm som ska komma", nominerad till Augustpriset 2012, har utkommit i ett flertal länder.

Med denna anmälan inleder han sitt medarbetarskap i Expressen Kultur.

Peter Fröberg Idling
Peter Fröberg Idling
Expressen getinglogga
Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Tack för att du hjälper oss!

Även om vi alltid försöker skriva helt korrekt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din hjälp. Skriv i meddelande-rutan nedan vad som är fel i artikeln eller vad du vill klaga på. Vi rättar alla fel och är generösa med genmälen.

Stort tack!

Tack!

Din rättelse har skickats vidare till redaktionen!

En redaktör kommer att läsa din rättelse så snart som möjligt. Tack för att du hjälper oss!

Thomas MattssonAnsvarig utgivare

Jag vill att Expressen ska vara den tidning som är mest generös med genmälen, rättelser samt hur vi redovisar eventuella klander från Pressens Opinionsnämnd.

Expressens ambition är tydlig. I vår "Kvalitetspolicy" slår jag fast att det som publiceras ska vara korrekt. Mitt första beslut som chefredaktör var att införa en fast plats i tidningen och på sajten för korrigeringar. Men vi är människor. Som gör misstag, blir lurade eller stressas till slarv. Det är några förklaringar till fel i medier, men de ursäktar ändå inte redaktionen om någon utsätts för publicitetsskada.

Expressen står bakom de "Etiska regler för press, radio och tv" som formulerats av Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Sveriges Radio, Sveriges Television samt Utbildningsradion.

"Reglerna är mer av tumregler än en formell regelsamling", konstaterar Allmänhetens Pressombudsman (PO). Vad som är god pressetik måste avgöras från fall till fall och det finns inga exakta svar. Men det är bra att saken diskuteras.

Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att kontakta oss: mejla till rattelse@expressen.se eller ring vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för att få en pressetisk prövning.


Till Expressens startsida

Mest läst i dag