Sylvia Rivera som 50-åring.
Sylvia Rivera som 50-åring.

Ramnehill: Dags att
skriva om historien

Publicerad

I dag är det 45 år sedan Stonewallupproret i New York och födelsen av den moderna hbtq-rörelsen.

Maria Ramnehill påminner om kravallernas verkliga hjältar - de bortstädade transaktivisterna.

Transaktivisten Marsha P Johnson.
Människorättsaktivisten och transkvinnan Sylvia Rivera hade flera gånger utsatts för misshandel och våldtäktsförsök i häktet och den här kvällen hade hon fått nog. I New York liksom stora delar av USA var crossdressing olagligt på 60-talet, och gränsen mellan dragqueen och transkvinna var inte alls lika tydlig som i dag. Polisen gjorde vanligtvis raider mot baren Stonewall Inn på dagtid när kunderna var få, men den 28 juni 1969 kom man dit sent och stället var fullt.

De började gripa och föra bort främst transpersoner. När Sylvia Rivera fördes ut fick hon ett slag av en batong. Hon kastade en flaska mot polisen till svar och en annan kvinna kämpade våldsamt emot när hon fördes bort av polisen. Hon uppmanade alla utanför att göra samma sak. "Och sen började flaskorna regna", har Sylvia Rivera senare berättat.

Stonewall Inn efter upploppet 1969.
- Vi skulle inte ta mer av deras skit. Vi hade gjort så mycket för andras rörelser. Det var dags.

 

De flesta som slogs med polisen var erfarna aktivister från feministiska rörelser, fredsrörelser och medborgarrättsrörelsen. När Stonewallupproret bröt ut fann sig polisen barrikaderad inne på Stonewall Inn med en folkmassa utanför som helt enkelt hade fått nog, fått nog av allt, och de hölls där i 45 minuter. Demonstrationerna fortsatte i flera dagar och spred sig över Greenwich Village.

När jag gick jag i min första pridemarsch på West pride i Göteborg i år tågade man för allas rätt att älska vem de vill och “love is liberal" och tja, inte så mycket mer. Jag var tveksam till karnevalsglädjen, för Stonewall symboliserar också något helt annat än stolthet. Det brukar kallas den moderna hbtq-rörelsens födelse: Stonewall är ursprunget till alla prideparader. Det var då bögarna för första gången sa ifrån mot våld och trakasserier när polisen stormade gayklubben, lyder den traditionella historieskrivningen.

 

Men det är en förenkling, anpassad för en eftergiven rörelse, för historien om Stonewall är också historien om exkludering. Kampen för hbtq-personers rättigheter tog en ny vändning vid Stonewall Inn, men det som borde ha blivit grunden för en självklar allians mellan alla “queera" blev något annat.

Redan året efter klagade en insändare till tidskriften the Advocate på alla "freaks" som deltog i den första pridemarschen till minne av Stonewallupproret. Insändaren fick ett svar: "Glöm inte att det var DRAGQUEENS som slog tillbaka förra året, inte vi garderobsqueens. Jag ska berätta var alla 'normala homon' var. De var på stranden, teatern, borta över helgen, ad nausem, för de har ännu inte befriat sig själva."

Inför 40-årsjubileet 2010 skrev transaktivisten Monica Roberts om hur rasifierade och transpersoner fortfarande saknas i hbtq-rörelsernas ledarskikt, och hur rasifierade och transpersoner systematiskt har raderats ur historien. Den dokumentär som gjordes till jubiléet väckte ilska bland svarta transaktivister för att ge en förfalskad, vittvättad bild.

 

Under 1970-talet började många gayaktivister och feminister att distansera sig ytterligare från transrörelsen. Resonemang om att transmän är könsförrädare, och transkvinnor våldtäktsmän som försöker invadera kvinnliga rum, började höras.

Vid pridedemonstrationen i New York 1973 försökte man hindra Sylvia Rivera att tala, hon hånades som “man" och “female impersonator".

- Jag har blivit slagen, jag har fått näsan bruten, jag har kastats i fängelse, jag har förlorat mitt jobb, jag har förlorat min lägenhet för homosexuell frigörelse, och ni behandlar mig så här? sa Rivera när publiken dränkte henne i burop.

När Gay activists alliance (GAA) som bildats efter Stonewall fick chansen förhandlade man bort formuleringar om transpersoner för att antidiskrimineringslagen lättare skulle gå igenom.

1979 kom pride till Sverige under namnet “homosexuella frigörelseveckan". RFSL lade till transpersoner i sin målgrupp först 2001 och världen över finns fortfarande många organisationer som endast arbetar för homo- och bisexuella, men inte för transpersoner.

 

Transrättigheter sackar efter, det är sällan könsidentitet nämns i de lagar om hatbrott, hets mot folkgrupp eller diskriminering som skyddar sexuell läggning. Det gäller även i Sverige där endast diskrimineringslagen ger transpersoner skydd. Exkluderingen syns också när man rapporterar om antigaylagar i Ryssland eller Uganda - lagar som skadar transpersoner lika mycket som de hotar homo- och bisexuella.

Och så klart handlar den Stonewall-film som spelas in just nu - med John King och Jonathan Rhys Meyers - om en ung vit cis-mans (en man som inte är transperson) politiska uppvaknande. Alla viktiga roller porträtterar vita homosexuella män.

Att "pride startad as a riot " har jag länge känt till, men det var först när jag kom i kontakt med amerikanska transfeminister som jag lärde mig att det var med svarta transkvinnor i främsta ledet. Så när jag marscherar bland människor som ser pride som en karneval för kärnfamiljsnormiga cis-homon kan jag inte låta bli att tänka på Stonewall som en symbol för gayrörelsens försök att utesluta transpersoner ur historien och ur rörelsen.

Så låt oss hylla Sylvia Rivera, Marsha P Johnson, Daria Modon, Miss Major, China Fucito och Storme DeLarverie och alla de andra som priderörelsens frontalfigurer, och ge dem sin rätta plats i historieskrivningen. Även om transrättigheter alltför länge ignorerats börjar vi ta ikapp försprånget på många håll. Återigen är det svarta transkvinnor som står först i ledet. Så låt oss lägga till Laverne Cox och Janet Mock på listan över de allra viktigaste hbtq-aktivisterna och i västvärlden.

 

Maria Ramnehill

kulturen@expressen.se

 

Maria Ramnehill är frilansjournalist.

Expressen getinglogga
Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Tack för att du hjälper oss!

Även om vi alltid försöker skriva helt korrekt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din hjälp. Skriv i meddelande-rutan nedan vad som är fel i artikeln eller vad du vill klaga på. Vi rättar alla fel och är generösa med genmälen.

Stort tack!

Tack!

Din rättelse har skickats vidare till redaktionen!

En redaktör kommer att läsa din rättelse så snart som möjligt. Tack för att du hjälper oss!

Thomas MattssonAnsvarig utgivare

Jag vill att Expressen ska vara den tidning som är mest generös med genmälen, rättelser samt hur vi redovisar eventuella klander från Pressens Opinionsnämnd.

Expressens ambition är tydlig. I vår "Kvalitetspolicy" slår jag fast att det som publiceras ska vara korrekt. Mitt första beslut som chefredaktör var att införa en fast plats i tidningen och på sajten för korrigeringar. Men vi är människor. Som gör misstag, blir lurade eller stressas till slarv. Det är några förklaringar till fel i medier, men de ursäktar ändå inte redaktionen om någon utsätts för publicitetsskada.

Expressen står bakom de "Etiska regler för press, radio och tv" som formulerats av Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Sveriges Radio, Sveriges Television samt Utbildningsradion.

"Reglerna är mer av tumregler än en formell regelsamling", konstaterar Allmänhetens Pressombudsman (PO). Vad som är god pressetik måste avgöras från fall till fall och det finns inga exakta svar. Men det är bra att saken diskuteras.

Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att kontakta oss: mejla till rattelse@expressen.se eller ring vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för att få en pressetisk prövning.


Till Expressens startsida

Mest läst i dag