Biet står i fokus i Åsa Maria Krafts "Randfenomen".

Biet står i fokus i Åsa Maria Krafts "Randfenomen".

Åsa Maria Kraft.
Åsa Maria Kraft.
Katarina Frostenstam Foto: Nicklas Thegerström

Katarina Frostenstam

 Foto: Nicklas Thegerström
Aase Berg.
Aase Berg.

Poeterna gör något som få andra gör

Publicerad

Katarina Frostensons spaghettikompostering, Gunnar D Hanssons makrillar och Åsa Maria Krafts utrotade bin.

Victor Malm gör bokslut över årets svenska poesi och finner en empatisk blick.

Hur många kriser kan människan klara?

Vi har ekonomin, klimatet, poesin, bostadssituationen, politiken, migrationen, krigen, tyrannerna, sjukdomarna. Kanske har, som en del historiker föreslagit, ingen tid präglats så av upplevelsen av total kris. Snart sagt varje del av samhället upplevs som sargat, kantrat, pekande mot sin sorts undergång. Vänstern har sin version - högern har sin. Och däremellan finns några till.

Samtidigt har det blivit svårare än någonsin att föreställa sig ett reellt alternativ - trots att det är vägen vi går på som har lett oss hit! När vädrades tanken om att låta alla ting få sin vikt fastställd på nytt senast? Under hösten ägnade jag tidiga morgnar åt att läsa och översätta en ung dansk poet, Theis Ørntoft, som skriver: "Lagarna / är inte resultatet av ett krig / de är kriget"

Men föreställningen om en nära förestående undergång utmärker den mänskliga fantasins historia, djupt obekväma som vi är med vår egen, allt för nära förestående bortgång. Men den antar, hävdar litteraturhistorikern Frank Kermode, olika figurationer. I klassikern "The sense of an ending" från 1967 menar han att människan, alltid, lever och dör mitt i sakers kaos, som ett litet villebråd förlupet i tiden.

Fiktionerna, berättelserna vi har för att kunna leva, försöker därför skapa ordning genom att ordna tiden. Skapa ursprung, och slut, för att ge konsonans och symmetri åt våra liv.

Verkligheten utövar ett tryck på fiktionerna. Liven vi lever tvingar dem att ändra sig, detaljerna som duger för att vi ska se oss själva byts ut. Annars dör de till klichéer. Därför menar Kermode att en liten del av fiktionerna visar sig ha så stort existentiellt förklaringsvärde att de överlever, äter sig fast. Krisen, till exempel.

När "The sense of an ending" recenserades i New York Times frågade sig kritikern: "What are we saying when we say that we are living in an Age of Crisis, and that our crises are radically different than those of the past?" Orden är nästan ett halvt sekel gamla. Lever vi samma kris än? Det känns inte så; kriserna är nya. Bomberna faller än, men de släcker andra liv.

 

Kanske är det som Kermode skriver. Krisen har blivit en figur för den moderna människan att tänka över sin stund på jorden, utan att blanda in sin egen dödlighet eller teologiska svar: vad kommer hända när jag är borta? Vart ska vi ta vägen? Tanken på att allt går under eller sönder, någon gång strax efter att jag har försvunnit, känns åtminstone i min mage märkligt tröstande.

Det har varit ett krisår - jag behöver inte skriva en förteckning av allting vedervärdigt som har hänt under de senaste 365 dagarna för att det ska kännas som en sann beskrivning.

Det har också varit ett år där fantasierna om krisernas framtida apokalyptiska effekter har blivit allestädes närvarande i allt från konspirationsfantasier om invandring och skrämmande insikter om klimatet, till blockbusters som "Mad Max".

För att inte säga i poesin.

Även om den svenska poesin under året inte i huvudsak handlat om mänsklighetens kriser, har föreställningar om dem utan tvekan lämnat sina spår. De finns där. Klimatet. Ekonomin. Politiken. Migrationen. Krigen. Man behöver inte ens leta. Vi ser dem hos Katarina Frostenson, Fredrik Nyberg, Maria Küchen och Åsa Maria Kraft, men också hos yngre poeter som Gabriel Itkes-Sznap och Sara Hallström.

Och om man, lite romantisk och naiv - som jag - dessutom är övertygad om att poesin är en privilegierad form av uppmärksamhet, är den också en bra plats att inta, om man undrar vad dessa kriser egentligen kan betyda.

 

När jag recenserade Katarina Frostensons "Sånger och formler" på de här sidorna (15/10) avfärdade jag lite slentrianartat dikten "Bråtesgång". Jag har, lagom till det nya året, ändrat mig; det är bara en annan sorts dikt än de övriga i samlingen, som har sin parallell i inledningen av "Flodtid". Frostenson är normalt inte den som skriver rak politisk dikt. Men det gör hon här.

Dikten rör sig lakoniskt, men som om Sonja Åkesson gengick i den, genom en värld där alla ting skrivs fram genom den plats de har i det mänskliga samhällets, bokstavliga, kretslopp: "spaghettistrån i diskon / glider ljudlöst / ner för rören / te bli följer", för att det sedan ska krossas, upplösas, förbrännas, "föras bort med floder // driva till hålor i åkrar / oskyldiga fält därute / sjunka in i fåror, tränga ner i grödan / bli till kreaturs föda"

Tanken är inte alls olik den som för ett par år sedan sysselsatte Anna Hallberg i den förvisso långt strängare, starka, "Colosseum, Kolosseum". Kort sagt, skulle man kunna läsa det som gestaltningen av den kanske, i alla fall när man verkligen tänker till, mest traumatiska insikten om världen: att det inte längre finns ekologiska processer eller miljöer som är opåverkade av människan.

Vi har infriat det gamla löftet om att höja människan över skapelsen. Frostensons diktjag ser det hända, är själv delaktig; det är en djupt uppgiven, sorgsen dikt om "skammens rodnad", ett läge när "orden är utgångna".

Känslan av att slagen är fördelade (gonggongen slagen) orden utgångna - tömda på mening - är nog ganska karakteristisk för den moderna krisdikten. Men jag kan inte påminna mig om ett världsläge där någonsin poeter fått den känslan av att deras liv har förorsakat en ekologisk massdöd? Det är den känslan som Frostenson så mästerligt tecknar - och det är en bild som vi inte möter på någon annan plats i kulturen.

 

Människor dör, krigar - det är alls inte märkligt att vi inte, till vardags, förmår prioritera de utdöende bina över det. Men poeterna verkar ha valt att vittna. I slutet av Åsa Maria Krafts lysande "Randfenomen" har bina till slut utrotats, varpå världen har gjort dem till en sorts gudar, hennes dikts helgon har talat med världens sista bi.

Krafts kufiska sci fi-grepp blir otroligt effektivt i sin korta, halvt profetiska lyriska form. Människan är för fattig, skriver hon, för begränsad: "Hon ges en obegränsad upplevelse, varför vet ingen, och allt hon gör är att stoppa in den i en sten, en gestalt, ett namn, en gud - första bästa begränsning hon hittar." Varför gör hon det, undrar Krafts dikt, när det är den materiella verkligheten, vår omgivning, som faktiskt kan svara mot vår obegränsade upplevelse?

Det finns så många andra olösbara kriser (krigen, jobben, fattigdomen) som måste lösas innan klimatets kan - därför kräver en sådan lösning en mer radikal förändring. Givetvis är poesin ingen nyckel. Men på sistone har många svenska poeter valt att ägna sig åt en sorts konst som, stillsamt, arbetar för att ändra hur vi ser på hur vi är inbundna i världens olika kretslopp.

Ett tidigt exempel är Gunnar D Hanssons trilogi om makrillar, lunnefåglar och idegranar, och mer nyligen Aase Bergs (nästan) samlade poesi. Det de gör är att försöka ägna det som inte är mänskligt samma blick som de ägnar en människa - de försöker skämmas när deras katt ser dem nakna.

Jag tror att det betyder mycket att lära sig läsa den litteratur som ägnar sig åt sådant, men inte därför att dikterna är dikter och att dikter är bättre än alla andra grejer. Just här handlar det bara om att poeterna gör någonting som mycket få andra gör.

Sannolikt räddar de inte mänskligheten, men de närmar sig världen med en annan blick, en ekologiskt empatisk blick, som utan att vi ens är fullt medvetna om det kan undergräva vår vanliga, den som också är vårt slentrianvåld mot omvärlden. Betyder det att det svenska poesiåret, trots en pinsamt mager utgivning, har varit så angeläget att det har gått opinionsmonopolets ledarstolar förbi?

Japp.

Så nästa år, samma plats?

Tack för att du hjälper oss att rätta fel!

Även om vi alltid försöker skriva så korrekta artiklar som möjligt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din felrapport. Rapportera vad i artikeln som inte stämmer i formuläret nedan. Det kan handla om stavfel, bildfel, syftningsfel eller faktafel.

Var gärna så tydlig som möjligt angående vad felet gäller. Tack för din hjälp!

Tack!

Din rättelse har skickats vidare till redaktionen!

En redaktör kommer att läsa din rättelse så snart som möjligt. Tack för att du hjälper oss!

Thomas MattsonAnsvarig utgivare

Jag vill att Expressen ska vara den tidning som är mest generös med genmälen, rättelser samt hur vi redovisar eventuella klander från Pressens Opinionsnämnd.

Expressens ambition är tydlig. I vår "Kvalitetspolicy" slår jag fast att det som publiceras ska vara korrekt. Mitt första beslut som chefredaktör var att införa en fast plats i tidningen och på sajten för korrigeringar. Men vi är människor. Som gör misstag, blir lurade eller stressas till slarv. Det är några förklaringar till fel i medier, men de ursäktar ändå inte redaktionen om någon utsätts för publicitetsskada.

Expressen står bakom de "Etiska regler för press, radio och tv" som formulerats av Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Sveriges Radio, Sveriges Television samt Utbildningsradion.

"Reglerna är mer av tumregler än en formell regelsamling", konstaterar Allmänhetens Pressombudsman (PO). Vad som är god pressetik måste avgöras från fall till fall och det finns inga exakta svar. Men det är bra att saken diskuteras.

Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Och om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att mejla till rattelse@expressen.se eller ringa vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för få en pressetisk prövning. Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Och om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att mejla till rattelse@expressen.se eller ringa vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för få en pressetisk prövning.


Till Expressens startsida