Per Wirtén. Foto: Ylwa Yngvesson
Per Wirtén. Foto: Ylwa Yngvesson
Bo Strömstedt. Foto: Åke Malmström
Bo Strömstedt. Foto: Åke Malmström
Peter Fellman, Dagens Industri.
Peter Fellman, Dagens Industri.
Peter Wolodarski. Foto: Sven Lindwall
Peter Wolodarski. Foto: Sven Lindwall

Per Wirtén: "Vi måste prata om Bonniers"

Publicerad

Bonniers dagstidningar har sedan i höstas gemensam ledning.
Per Wirtén undrar vilka konsekvenser det får för publicistiken.

DN-skrapan.Foto: Cornelia Nordström
För en tid sedan läste jag en oansenlig notis i Resumé (2/10) om att Bonniers ändrat villkoren för sina dagstidningar i Stockholm. De ska nu samordnas med gemensam ledning i "affärsområdet" News Sweden. Det låter oskyldigt och fick ingen egentlig uppmärksamhet, men i själva verket kan det innebära slutet på en publicistisk grundhållning i Bonnierkoncernen. Deras nyhetstidningar har helt enkelt förlorat sin gamla självständighet.

Mitt första möte med Bo Strömstedt, då karismatisk chefredaktör på Expressen, var på Journalisthögskolan 1982. Han var i häftig debatt med sin kollega på Dagens Nyheter, Svante Nycander, om journalistutbildningens förfall. Det var uppenbart att de ogillade varandras tidningar, intensivt.

 

Jag blev förbannad på Strömstedt, alla var det på den tiden, och skällde på honom. Han log. Efteråt kom Nycander fram till mig och strödde ut ännu fler syrliga elakheter om Expressen.

Förhållandet mellan de båda Bonnierägda tidningarna har alltid varit som skyttegravskriget på Västfronten. Från dag ett betraktade DN:s ledning den nya konkurrenten som "cirkusen runt hörnet". I sina memoarer berättar Herbert Tingsten hur de "heta striderna" gjorde en "regelmässig samvaro" mellan chefredaktörerna omöjlig. Som ny medarbetare på Expressen Kultur blev jag, för 23 år sedan, snabbt inskolad i tillståndet.

I Bo Strömstedts "Löpsedeln och insidan" uppenbaras en mer sammansatt relation. Han beskriver en publicistisk koncernmodell baserad på redaktionell självständighet, daglig konflikt och principiell respekt. Den gav Bonnierpressen speciell karaktär. Förhållandet var ett slags konstitutionell ordning som grundlade en framgångssaga; både ekonomiskt och publicistiskt. Fientligheten var bra för alla.

 

Bonniermodellen har vacklat länge, men nu verkar den slutligen avskaffad med ett enkelt administrativt beslut och utan offentlig diskussion. Är den inte längre värd att försvara?

Sedan 1 oktober styrs Expressen, Dagens Nyheter och Dagens Industri av en gemensam ledning. Fem personer, alla med bakgrund på DN, ska fatta beslut tillsammans med respektive chefredaktör. De ska samordna tidningarnas infrastruktur, sägs det. Men var går gränsen till den publicistiska verksamheten? Gråzonen är oöverskådlig. Strategiska beslut och satsningar berör alltid journalistiken. Förändringen kan rimligen bara förstås som att tidningarnas självständighet formellt har upphört och chefredaktörerna i praktiken devalverats till utförare.

Det cirkulerar redan uppgifter att man utrett även redaktionellt samarbete. Det vill säga att tidningarna delar kolumnister eller korrespondenter. Men att förslaget nedkämpats. Jag vet inte om uppgifterna stämmer, men de vittnar om hur osäker gränsdragningen blivit. Min poäng är egentligen enkel: det finns samband mellan infrastruktur och innehåll.

 

Sweden News är ett så kallat affärsområde inom Bonnierkoncernen. Filosofin verkar vara att samordning och lojalitet inom affärsområdet ska ersätta den självständiga tidningen. Sweden News leds av Gunilla Herlitz. Hon är dessutom vd för Dagens Industri, Dagens Nyheter och Expressen, samt styrelseordförande hos Sydsvenskan/HD.

I notisen i Resumé säger hon, skämtsamt men avslöjande, att vd-jobben inte är tre olika men ett och samma. Det är en maktkoncentration som förmodligen saknar motstycke i Bonniers presshistoria. Men det är inte Herlitz som får mig att undra. Det är modellen.

I sina memoarer drog Bo Strömstedt slutsatsen att "en tidnings kapital är dess självständighet". Den gamla Bonniermodellen - med självständiga redaktioner, pluralism och inbördes konkurrens - ingav ett slags respekt. Den var ett vinnande argument mot återkommande kritik av maktkoncentrationen i mediesektorn. Bonniers fungerade ju bevisligen annorlunda. Har ägarfamiljen redan glömt?

 

Dagstidningarna försöker nu göra om sig. Den digitala epoken är omvälvande. Det är inte första gången. Vem minns inte hur en hel yrkeskår, grafikerna, nästan utplånades för några årtionden sedan. Men den här gången har koncernerna lyckats inskärpa en förlamande krismedvetenhet bland journalisterna. Den är inte grundlös.

Tidningsdöden verkar obeveklig. Sammanslagningen av Helsingborgs Dagblad och Sydsvenskan är den senaste tragedin. Situationen påminner om den Naomi Klein beskrev i boken "Chockdoktrinen". Under en kris kan man genomföra nästan vilka förändringar som helt utan invändningar - en del blir nyskapande, men många får förödande konsekvenser.

När Kvällsposten och GT nyligen blev av med sina kulturredaktioner var protesterna lama. För 20 år sedan hade skribenterna på DN Kultur rasat över tabloidernas populistiska förfall, i samma anda som Nycander gjorde på Journalisthögskolan 1982. Nu hördes bara en dystert beklagande suck. Var det uttryck för krismedvetandet? Eller hade den nya andan, modellen med enat affärsområde, redan och omärkligt trängt in i det redaktionella nervsystemet?

 

Det finns av rena överlevnadsskäl anledning att nyansera krisfixeringen. I augusti gjorde Expressens chefredaktör Thomas Mattsson ett försök (17/8). Han påpekade att de amerikanska och svenska tidningskoncernerna, med några enstaka undantag, faktiskt är lönsamma.

Expressen har gått med stabil vinst de senaste tolv åren. Jag gissar att den nu är högre än under Bo Strömstedts legendariska epok. Även om vinstnivåerna vilar på drakoniska svältkurer, senast på just Expressen, bör de noteras. Kris är inte samma sak som apokalyps.

Expressen och Dagens Nyheter har på radikalt olika vis varit avgörande för svensk modernitet. Själva olikheten i tilltal och attityd - den fastlagda självständigheten - har varit poängen. Men vad händer nu? Har Expressen förlorat sin självständiga ställning? Har ägarfamiljen tappat sin gamla passion för publicistisk verksamhet? Jag vägrar tro att mina frågor och invändningar är omoderna. Konstitutionella ordningar är inte nödvändigtvis hinder i stora epokskiften. De kan vara räddningen.

 

Följ Expressen Kultur på Facebook - där kan du diskutera och kommentera våra artiklar.

Tack för att du hjälper oss att rätta fel!

Även om vi alltid försöker skriva så korrekta artiklar som möjligt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din felrapport. Rapportera vad i artikeln som inte stämmer i formuläret nedan. Det kan handla om stavfel, bildfel, syftningsfel eller faktafel.

Var gärna så tydlig som möjligt angående vad felet gäller. Tack för din hjälp!

Tack!

Din rättelse har skickats vidare till redaktionen!

En redaktör kommer att läsa din rättelse så snart som möjligt. Tack för att du hjälper oss!

Thomas MattsonAnsvarig utgivare

Jag vill att Expressen ska vara den tidning som är mest generös med genmälen, rättelser samt hur vi redovisar eventuella klander från Pressens Opinionsnämnd.

Expressens ambition är tydlig. I vår "Kvalitetspolicy" slår jag fast att det som publiceras ska vara korrekt. Mitt första beslut som chefredaktör var att införa en fast plats i tidningen och på sajten för korrigeringar. Men vi är människor. Som gör misstag, blir lurade eller stressas till slarv. Det är några förklaringar till fel i medier, men de ursäktar ändå inte redaktionen om någon utsätts för publicitetsskada.

Expressen står bakom de "Etiska regler för press, radio och tv" som formulerats av Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Sveriges Radio, Sveriges Television samt Utbildningsradion.

"Reglerna är mer av tumregler än en formell regelsamling", konstaterar Allmänhetens Pressombudsman (PO). Vad som är god pressetik måste avgöras från fall till fall och det finns inga exakta svar. Men det är bra att saken diskuteras.

Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Och om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att mejla till rattelse@expressen.se eller ringa vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för få en pressetisk prövning. Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Och om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att mejla till rattelse@expressen.se eller ringa vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för få en pressetisk prövning.


Till Expressens startsida