Raritet. Akiro Kurosawas "De sju samurajerna" är den typ av kvalitetsfilm som har blivit svårare att finna sedan videobutikerna slagit igen. Foto: Kyodo News
Raritet. Akiro Kurosawas "De sju samurajerna" är den typ av kvalitetsfilm som har blivit svårare att finna sedan videobutikerna slagit igen. Foto: Kyodo News

Netflixiering

Publicerad

Streamingtjänsternas genombrott har lett till en kvalitetssänkning av det tillgängliga filmutbudet.

Hynek Pallas välkomnar en utveckling av samma typ som Spotify men fruktar för filmkritikens framtid.

I början av maj, efter 30 års verksamhet, stängde videobutiken Casablanca på Sveavägen i Stockholm. Ungefär samtidigt meddelade New York-institutionen Kim's Video att deras sista utpost i East Village slår igen i sommar.

Videobutiksdöden har varit ett faktum länge och de neonfärgade utförsäljningsdekalerna på Sveavägen kändes igen från när amerikanska jättekedjan Blockbusters drog sin sista suck i fjol. Men det finns en avgörande skillnad mellan kedjor och specialister som Kim's eller Casablanca.

För om Blockbusters levde på stora aktuella titlar, så var styrkan hos videouthyrare med bredare sortiment deras långa svans. På Casablanca kunde stockholmare snubbla över titlar bortom mainstream-fåran och djupt ner i filmhistorien. Utan att det var några krusiduller eller särskilt dyrt: du hade tänkt hyra nya Robert Gustafsson-komedin, men kom hem med Buñuel och ett rumänskt drama.

Det som tog knäcken på specialbutikerna var inte nerladdningen - de konkurrerade inte likt kedjorna mot Pirate Bay, där topplistan består av storfilmer - utan streamingtjänsternas genombrott. När Netflix introducerades på den svenska marknaden 2012 var det över. I dag har den amerikanska tjänsten - med 48 miljoner prenumeranter internationellt - en miljon användare i Sverige.

Men att filmdistributionen blir mer lik musikens villkor efter Spotify är väl bra? Vid en hastig blick på den förändrade situationen verkar det toppen. Svenskar ser 95 procent av all film i hemmet. Netflix och deras konkurrenter kostar en dryg hundralapp i månaden.

Men baksidan är välbekant för den som någon gång letat efter en vettig film att se i svenska streamingtjänster. Utbudet är öronbedövande dåligt. Om du på Spotify kan ramla in i en obskyr musikgenre och stanna kvar där i månader, då har du efter ett par veckors Netflixprenumeration sett de hajpade tv-serierna, fjolårets storfilmer och de udda pärlorna. Kvar är ett bottenslam av det slags amerikanska dussinaction som mataffärer slumpar bort.

Den som på laglig väg vill upprätthålla ett acceptabelt filmintresse har då ett par alternativ: hen kan hyra Video on Demand (där filmer ofta är dyrare än de var på Casablanca) i ett ströutbud som ofta liknar Netflix eller leta upp specialiserade VOD-distributörer och hoppas att något finns där.

Min strategi som filmintresserad tonåring var att hyra en "bekant" film som jag var trygg med - säg en Woody Allen-komedi eller en romcom - samt något jag inte kände till, som en Pasolini-film. Var Pasolini outhärdlig kunde jag falla tillbaka på Allen. Men vill jag i dag åt klassikerna - motsvarigheten till litteraturens kanon - från Pasolini och Chantal Akerman till Victor Sjöström och Akira Kurosawa, då är det specialimport som gäller.

Det som var tillgängligt och billigt för konsumenten har plötsligt blivit en omständlig och dyr process. Något som dessutom gör att differentieringen mellan film - "bred" amerikansk och "smal" utomamerikansk för att uttrycka det klumpigt - ökar och skadar en redan stukad filmkultur.

En märklig situation, som inte blir mindre konstig för den som sett utbudet på amerikanska Netflix. Varför kan jag se Ingmar Bergmans "Skammen" i USA och inte här? Eller senegalesen Ousmane Sembenes banbrytande "Black Girl"?

Stelheten i vad som kunde vara en digital flexibilitet (som också gav upphovspersonerna inkomster) stavas rättigheter, territorier och fönsterstruktur. Filmvärlden är indelad i territorier och försäljningen av enskilda titlar baseras på dessa. Enkelt uttryckt: att lösa rättigheter för de tiotusentals filmer som utgjorde svansen på Casablanca är en tuff uppgift i ett litet territorium som Sverige.

Men när jag ringer runt till svenska distributörer som arbetar med VOD är det inte i första hand digital frihandel med upplösta territorier de önskar sig (de tror att detta mest skulle gynna storbolagen, vilket förmodligen inte tillgängliggör den långa svansen). I stället påpekar de att när svenska filmer får stöd för produktion eller distribution så bör det vara krav på att de ska släppas digitalt. Det gäller inte minst när filmer restaureras eller digitaliseras - inte många av det hundratalet filmer som har restaurerats med statliga medel går att se utanför arkiven. Och att kulturstöd går till kultur som sedan inte är tillgänglig är orimligt.

Nu är jag inte obotligt pessimistisk. Precis som Spotify plötsligt fanns där och erbjöd en smidig lösning med ett strålande musikutbud så kommer allt mer film - om än i saktare takt - bli tillgänglig på laglig väg de närmaste åren. Nyligen meddelade till exempel Göteborgs filmfestival att de ska lansera en Netflix-liknande streamingtjänst och jag gissar att utbudet kommer att ligga långt från amerikansk b-action.

Samtidigt undrar jag då hur mitt skrå, kritikerna, ska handskas med förändringen. För om den traditionella vall där etablerade medier enbart recenserar biopremiärer har blivit allt mer obsolet de senaste åren, då kommer den att rämna när mängden kvalitetsfilm som går direkt ut i folks hem når en kritisk massa.

Hur ska vi skriva om dem? Var? Vem ska betala? Och vem ska göra urvalet?

Frågan berördes i den musikkritikdebatt som rasade på dessa sidor under försommaren, där Ametist Azordegan (12/6) menade att hon väljer att skriva om musik hon tycker är bra baserat på kreativ lust. Debatten visade också på olustigt porösa väggar mellan kritiker och musikbransch. Med tanke på att praktiskt taget alla internationella filmintervjuer redan i dag kontrolleras och betalas av storbolag så lär det inte bli bättre på vår front.

Jag har inget enkelt svar. Men jag vet att det på allvar är dags att börja fundera kring hur vår verksamhet ska se ut i en värld där varken bioduken eller videobutiken ramar in filmen.

I alla fall om vi inte vill vandra samma väg som Casablanca och Kim's - och i bästa fall sluta som entusiastiska Netflix-algoritmer i stället för som kritiker.

Tack för att du hjälper oss att rätta fel!

Även om vi alltid försöker skriva så korrekta artiklar som möjligt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din felrapport. Rapportera vad i artikeln som inte stämmer i formuläret nedan. Det kan handla om stavfel, bildfel, syftningsfel eller faktafel.

Var gärna så tydlig som möjligt angående vad felet gäller. Tack för din hjälp!

Tack!

Din rättelse har skickats vidare till redaktionen!

En redaktör kommer att läsa din rättelse så snart som möjligt. Tack för att du hjälper oss!

Thomas MattsonAnsvarig utgivare

Jag vill att Expressen ska vara den tidning som är mest generös med genmälen, rättelser samt hur vi redovisar eventuella klander från Pressens Opinionsnämnd.

Expressens ambition är tydlig. I vår "Kvalitetspolicy" slår jag fast att det som publiceras ska vara korrekt. Mitt första beslut som chefredaktör var att införa en fast plats i tidningen och på sajten för korrigeringar. Men vi är människor. Som gör misstag, blir lurade eller stressas till slarv. Det är några förklaringar till fel i medier, men de ursäktar ändå inte redaktionen om någon utsätts för publicitetsskada.

Expressen står bakom de "Etiska regler för press, radio och tv" som formulerats av Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Sveriges Radio, Sveriges Television samt Utbildningsradion.

"Reglerna är mer av tumregler än en formell regelsamling", konstaterar Allmänhetens Pressombudsman (PO). Vad som är god pressetik måste avgöras från fall till fall och det finns inga exakta svar. Men det är bra att saken diskuteras.

Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Och om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att mejla till rattelse@expressen.se eller ringa vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för få en pressetisk prövning. Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Och om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att mejla till rattelse@expressen.se eller ringa vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för få en pressetisk prövning.


Till Expressens startsida