Patrick Modiano. Foto: Ill: Loka Kanarp
Patrick Modiano. Foto: Ill: Loka Kanarp

Metropol Modiano

Publicerad

Patrick Modianos värld består av oemotståndligt urbant mörker att förlora sig i.

Per Wirtén skräms av den djupa hemkänsla hans böcker väcker.

Jag blev förtrollad av Patrick Modiano för två år sedan. Då kom hans roman "Lilla smycket". Jag läste och har fortfarande inte hämtat mig. En ung kvinna tror sig se sin försvunna mor på tunnelbanan i Paris. Hon följer efter på avstånd. Försiktigt antyds två mörka kvinnoöden, men ingenting blir någonsin riktigt klargjort. Det är som att falla handlöst in i ett drömspel.

Den unga kvinnan befinner sig i "den där obehagliga känslan av att flyta omkring, som om man fördes bort av en ström utan att ha någonting att klamra sig fast vid."

Välkommen till Cité Modiano. Visserligen heter den egentligen Paris - med exakta adresser, platser, husfasader och vandringar - men det är ändå Modianos helt egna stad. Förtrollning är ett ofrånkomligt ord för att förklara varför jag aldrig vill lämna hans stad, med de undflyende övergiva människorna och suggestiva miljöerna: stora ödsliga våningar, hemlighetsfulla barer och gåtfulla bilar som glider längs nattboulevarderna. Jag gick till biblioteket och lånade allt jag hittade. Sedan debuten, och det omedelbara genombrottet, 1968 har rätt mycket översatts till svenska.

 

En del säger att han alltid skriver samma roman. Tro dem inte. Det finns visserligen skeenden, gestalter och atmosfärer som återkommer, men alltid på ett nytt sätt. En berättare irrar genom stadens gator. Underliga möten. Oöverblickbara skeenden. Någonstans döljer sig ett brott.

Patrick Modiano föddes 1945, även om han länge påstod att det var några år senare. Hans far var judisk affärsman, som sysslade med lite av varje, och levde underjordiskt under den tyska ockupationen. Hans mor var flamländsk skådespelare som samtidigt arbetade med tyska filmproducenter. Redan där börjar oklarheterna. De flytande gränserna. Det fördolda stadslandskapet av förbindelser, gömställen och fientliga portar.

 

Jag fattar inte hur Modiano gör. Men helt omärkligt, lätt mirakulöst, glider berättelserna alltid in genom en tillfällig spricka i tiden. Ett minne väcks till liv. En adress sätter det förgångna i rörelse. En gåta måste lösas.

Det sägs att han haft George Simenons böcker om kommissarie Maigret som ett slags förebild. Det förvånar mig inte. Romanerna vilar ofta på polisprotokoll och möjliga mord. Men när dörren öppnar sig och sanningen ligger inom räckhåll drar berättaren alltid tillbaka handen, hastigt som om den bränts eller tankspritt, som om han plötsligt börjat tänka på något annat. Hemligheterna verkar ha egenvärde.

Modiano återkommer gång på gång till två epoker. Dels åren kring den tyska ockupationen av Paris, med den judiska erfarenheten i blickfånget. Dels 1960-talets första år när kriget i Algeriet kulminerade. Vid båda tillfällen vimlade staden av lönnmördare, informanter och ljusskygga handelsmän. Jag är inte säker på att det är själva politiken som upptar hans intresse, men hur den skapade tillstånd av osäkerhet som lockade in människor i olika skuggspel med ofta tragisk och våldsam utgång.

 

Det är perioder som fortfarande jagar Frankrike. Sanningarna bränns. Är det därför berättaren ofta hejdar sig när gåtorna kan få sin förklaring, som en påminnelse om oviljan att verkligen veta?

Minnet och tiden är med andra ord kärnan i Modianos romaner. Men inte heller de erbjuder någon fast punkt. De verkar i stället vandra omkring lika vilsna som hans berättare gör. Nu och då är oklara begrepp. I "Nätternas gräs" sveper tiden fram som en lätt sommarvind genom öppna fönster. "Det förflutna? Nej, det handlar inte alls om det förflutna utan om episoder i ett drömt liv, tidlöst, som jag river ut sida för sida ur det trista vardagslivet för att skänka det skugga och ljus."

 

Jag kan slå upp hans böcker och omedelbart vara förlorad - hemligheterna, stilen, den omisskännliga atmosfären i Cité Modiano: drömspelen.

Hans stad är befolkad. Man glömmer ofta det när man pratar Modiano. Men vad vore hans romaner utan alla dessa märkliga gestalter som skymtar förbi? Några är särpräglade original i marginalen. Andra återkommer i olika skepnader, som om de vore personer från Modianos barndom. Alla tycks leva med en fullständig meningsförlust, som om de cirklade över en djupt bläcksvart brunn, men där ångesten ersatts av lättnad.

I "En cirkus drar förbi" beskriver han tillståndet: "Jag var som en resenär som kliver på ett tåg och plötsligt befinner sig i sällskap med fyra okända, och undrar om han inte stigit ombord på fel tåg, fast vad har det för betydelse ...".

Jag kan bli allvarligt skrämd över min hemkänsla i Cité Modiano.

Tack för att du hjälper oss!

Även om vi alltid försöker skriva helt korrekt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din hjälp. Skriv i meddelande-rutan nedan vad som är fel i artikeln eller vad du vill klaga på. Vi rättar alla fel och är generösa med genmälen.

Stort tack!

Tack!

Din rättelse har skickats vidare till redaktionen!

En redaktör kommer att läsa din rättelse så snart som möjligt. Tack för att du hjälper oss!

Thomas MattssonAnsvarig utgivare

Jag vill att Expressen ska vara den tidning som är mest generös med genmälen, rättelser samt hur vi redovisar eventuella klander från Pressens Opinionsnämnd.

Expressens ambition är tydlig. I vår "Kvalitetspolicy" slår jag fast att det som publiceras ska vara korrekt. Mitt första beslut som chefredaktör var att införa en fast plats i tidningen och på sajten för korrigeringar. Men vi är människor. Som gör misstag, blir lurade eller stressas till slarv. Det är några förklaringar till fel i medier, men de ursäktar ändå inte redaktionen om någon utsätts för publicitetsskada.

Expressen står bakom de "Etiska regler för press, radio och tv" som formulerats av Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Sveriges Radio, Sveriges Television samt Utbildningsradion.

"Reglerna är mer av tumregler än en formell regelsamling", konstaterar Allmänhetens Pressombudsman (PO). Vad som är god pressetik måste avgöras från fall till fall och det finns inga exakta svar. Men det är bra att saken diskuteras.

Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att kontakta oss: mejla till rattelse@expressen.se eller ring vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för att få en pressetisk prövning.


Till Expressens startsida

Mest läst i dag