INSPÄRRAD. Peter Sunde, medgrundare till the Pirate Bay, avtjänar sedan i maj sitt straff på Västerviksanstalten. Foto: Yvonne Åsell / SvD / TT
INSPÄRRAD. Peter Sunde, medgrundare till the Pirate Bay, avtjänar sedan i maj sitt straff på Västerviksanstalten. Foto: Yvonne Åsell / SvD / TT

Mats Kolmisoppi:
Staten producerar hat

Publicerad

Peter Sunde avtjänar ett åtta månaders fängelsestraff för medhjälp till brott mot upphovsrättslagen.

Hans bror, författaren Mats Kolmisoppi, skriver om en kriminalvård där godtycke och rättsosäkerhet råder.

Jag har medvetet sagt mycket lite om det som hänt min bror, Peter Sunde, de senaste månaderna. Inte minst för att han kan prata för sig själv och inte har svårigheter att göra sig hörd, trots att han sitter på en högt säkerhetsklassad anstalt i Västervik. Men de få gånger fångar berättar om sin egen svåra situation i fängelserna lyssnas de som bekant sällan på, och det som har hänt under de senaste veckorna får så stora konsekvenser även i mitt liv att jag måste säga åtminstone något.

Mats Kolmisoppi.Foto: Mattias Bardå
För några decennier sedan fanns en samsyn när det gällde det andra ledet i ordet kriminalvård. Det var på vården tonvikten skulle ligga. Verkligheten var visserligen mindre idealistisk, fängelserna hade stora brister också då. Men bristerna har blivit större genom skärpningar av straffsatser i samband med kreativa tolkningar av reglerna från de styrande i fängelserna.

 

Peter sitter alltså sedan i maj inlåst i Västervik. En klass 2-anstalt som aspirerar på att ha lika hög säkerhet som de mer kända klass 1-anstalterna Kumla och Hall. Det är också den anstalt som kritiserats flest gånger av JO de senaste åren.

Varför han befinner sig just där är oklart. Men redan ett par dagar innan domen mot The pirate bay föll hade han blivit tilldelad plats på anstalten. Som offentlig person har han hamnat på en avdelning med fångar som antingen är högprofilerade eller i behov av lugn och åtskillnad från resten av de intagna. I vanliga fall söker man sig till avdelningen själv, eftersom det innebär ett minimum av aktivitet att befinna sig där. Peter har däremot inte getts något val, och han kommer inte att kunna söka sig någon annanstans heller.

När han anlände till anstalten gjorde säkerhetsavdelningen en obligatorisk klassning av honom, resultatet var föga förvånande en obefintlig risk för vare sig våldsamhet eller rymningsförsök.

 

I liknande fall skulle det ha varit självklart med fotboja. Men av grumliga anledningar bestämde sig anstalten för att göra precis tvärtom.

Sedan när han söker om permission första gången kommer chefen för avdelningen in på hans rum med ett leende i ansiktet och säger: "Jag har goda nyheter till dig Peter, din ansökan avslås."

Vi pratar med varandra i telefon varje dag. Jag hör honom berätta om kollektiv bestraffning i form av obligatoriska urinprov i avskräckande syfte, trots att chefsjuristen i Kriminalvården på en skriftlig fråga från Peter poängterar att urinprov endast får genomföras efter individuell prövning. Vakterna följer order, säger de. Peter "förstår inte hur det fungerar" på anstalten. Även när han lägger fram lagboken, pekar på paragraferna eller på kriminallagens förarbete rycker de på axlarna, de följer order.

 

De gör som de blir tillsagda.

Det är därför som de när en fånge går in på toaletten kan vänta utanför. Det är därför som de när han kommer ut från toaletten kan säga, "nu är det dags för urinprov", och sedan föra honom till ett kalt rum, där han måste klä av sig alla kläder och kissa inför två vakter. Har du redan kissat? Tough luck. Då får du vänta tills du kan göra det på nytt.

Jag hör hur anstalten har satt i system att börja låsa upp dörrarna klockan sju på morgonen och låsa in de intagna från kvart i sju på kvällen. Det innebär att alla sitter inlåsta längre än de tolv timmar per dygn som lagen tillåter.

Anledningen?

Vakterna får inte övertid. De följer bara anstaltens regelverk.

"Du förstår inte hur det fungerar här inne."

Därför får han äta potatismos serverat med kokt potatis. Och förhoppningsvis har köket lagt undan lite extra frukt, eftersom han är vegan. De hävdar att han serveras näringsrik och bra mat. Trots det har han gått ner 13 kilo. Han har av läkaren fått konstaterat flera bristsjukdomar. Bland annat har han fått järn- och B12-brist. Problemet är bara att läkaren inte får skriva intyg längre. Det blev nämligen så krångligt när han gjorde det. Därför finns det alltså inget fel på maten.

 

Jag hör hur de hanterar kritiken från JO. Hur de som ögontjänare ändrar rutinerna en smula tills stormen har blåst över. Vad ska de göra? JO har ändå inga muskler att sätta bakom sin kritik. Det finns ingen tillsynsmyndighet.

"Du förstår inte hur det fungerar här inne", säger de. Sedan får han avslag på sin nästa permissionsansökan, sedan på nästa. Det finns ingen logik, inget skäl till avslagen. Enligt reglerna ska permission ges även till den som har hög flyktbenägenhet.

Men nu när den ordinarie chefen har gått på semester verkar det gå lättare. Den vikarierande chefen säger att det ska gå att ordna. Ingen annan intagen har ju så låg flyktrisk som Peter.

 

Inte minst med tanke på att hans far är sjuk.

Inte minst med tanke på att straffet är relativt kort.

Inte minst med tanke på att hans far är sjuk.

Fängelseledningen tänker annorlunda. De resonerar så här: det finns förvisso ingen rymningsrisk.

Men om han rymmer.

Då skulle det leda till en medial katastrof.

Därför står det i avslaget att det föreligger - inte bara en stor - utan en sannolik rymningsrisk.

Det är så det fungerar på anstalten.

Om det går att verifiera att det jag säger är sant?

Det är tveksamt, det finns ingen insyn. Ingen möjlighet att på riktigt granska vad som händer på en svensk säkerhetsklassad anstalt.

Tiden går och vår far är sjuk. Peter är orolig för vad som händer. Pappa är gammal och har svåra smärtor i benet. Efter lungcancern för 20 år sedan har han bara en lunga kvar. Han har opererat hjärtat och höften. Och just den här sommaren har han rasat i vikt.

Pappa blir sämre och hamnar på sjukhus. Läget är allvarligt, men Peter får ingen ordinarie permission. Två vakter medföljer i stället. Resan från Västervik till Skövde är lång. Han får därför bara träffa pappa tre timmar. Men visst. Det är alltid något. Han får i alla fall träffa sin sjuke far. Den här gången och ytterligare en gång.

Pappas sjukdom förvärras. Sommaren pågår där ute på Billingeslänten. Men snart tar sommaren slut. Och efter semestern återkommer den ordinarie chefen. Det hade nyss funnits en ljusning. Peter var på väg att få fotboja, att få permission, att beviljas förflyttning. Men med den annalkande hösten återkommer den stränga ordningen. Permission finns naturligtvis inte på kartan.

 

Peter ska stanna där han är.

Min far kom till Sverige på 1960-talet. Han var en av alla de finnar som letade arbete och snabbt hittade det. Historien har berättats många gånger och är numera en viktig del av den nationella självförståelsen. Pappa och hans vänner kom till Stockholm på lördagen. På måndag morgon arbetade de på Volvo i Skövde.

Nu låg han på KSS. Det var här det började, sa han, sedan ringde vi på sköterskorna för att fråga hur det gick med proverna och medicinerna. Han hade arbetat på sjukhusbygget några veckor för snart 50 år sedan, men nu pekade vi mest ut felen i rummet. Vilket jävla fuskbygge. Hjulet hade lossnat från vikskärmen. Tavlan hängde snett på väggen. Små irriterande saker. En yrkesstolthet, visst, men också ett sätt att prata om annat. Om vinklar och avstånd. Och ingenting har det kostat landet att han flyttade hit.

 

Det var en ren vinstaffär för samhället fram tills han blev sjuk.

Alla dessa byggen som han pekade ut när vi körde på motorvägen.

Det där var jag med om att bygga.

Det var när vi jobbade på Arlanda.

Valet Peter får när pappa går bort: vill du säga farväl nu eller på begravningen?

Och han väljer begravningen. Vi vill ta farväl av vår far tillsammans. Vi har bestämt att pappa ska begravas i Sverige. Han bodde här. Han skapade sig ett nytt liv här. Det var här han hörde hemma. Och visst går det att ordna en särskild permission. Men någonting händer under veckorna som går. Någon rymmer från anstalten. Någon springer ifrån vakterna. Och säkerheten måste höjas. Den ordinarie chefen är mån om säkerheten. Säkerheten är prio ett. Det finns ingenting viktigare än säkerhet på ett svenskt fängelse som aspirerar på högre säkerhetsklassning. De vill vara säkra på säkerheten. Det innebär en ny giv.

Så som den svenska kriminalvården är utformad bestraffar den inte bara min bror. Den bestraffar mig, den bestraffar min nu döde far, den bestraffar min mor, min familj, min släkt och mina vänner. Den har inga som helst likheter med vård. I stället gör den människor sjuka. Den gör intagna apatiska. Den institutionaliserar.

I dess hemliga och osynliga hjärta arbetar vakter som trots att de vet att de bryter mot lagar och regler hänvisar till sina chefer, de följer order, de är rädda för att säga ifrån. Vissa njuter till och med av den lilla makt de lyckats tillskansa sig innanför murarna. All kritik, även den som kommer från JO, rinner av dem som vatten på en oljig gås. De är stolta över säkerheten. De är oerhört stolta över sitt säkerhetstänkande. Men jag har svårt att se hur säkerheten sätts ur spel om de låter min bror komma till begravningen utan vakter.

De menar nu att min bror skulle rymma om han bara kommer i sällskap av två vakter. Och alla risker måste undanröjas. Det bästa hade naturligtvis varit att neka honom helt och hållet. Att säga att det tyvärr inte går. Du får ingen permission. Men de är ju inte omänskliga. De heter fortfarande Kriminalvården. Så han får komma. Med två vakter från säkerhetsavdelningen.

 

Iförd handfängsel.

Men jag ska bära min fars kista.

"Du kan inte räkna med det. Du ska ha handfängsel."

Och kedjor runt magen.

Så ser säkerhetstänkandet på Västerviksanstalten ut.

Så kriminalvårdar man människor i det här landet.

Eller:

Så skapas misstro mot systemet.

Så producerar staten hat.

 

Mats Kolmisoppi

kulturen@expressen.se

 

Mats Kolmisoppi är författare. Hans senaste bok är ”Undantagen” (2012). En längre version av texten har tidigare publicerats på hans Facebooksida.

Tack för att du hjälper oss!

Även om vi alltid försöker skriva helt korrekt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din hjälp. Skriv i meddelande-rutan nedan vad som är fel i artikeln eller vad du vill klaga på. Vi rättar alla fel och är generösa med genmälen.

Stort tack!

Tack!

Din rättelse har skickats vidare till redaktionen!

En redaktör kommer att läsa din rättelse så snart som möjligt. Tack för att du hjälper oss!

Thomas MattssonAnsvarig utgivare

Jag vill att Expressen ska vara den tidning som är mest generös med genmälen, rättelser samt hur vi redovisar eventuella klander från Pressens Opinionsnämnd.

Expressens ambition är tydlig. I vår "Kvalitetspolicy" slår jag fast att det som publiceras ska vara korrekt. Mitt första beslut som chefredaktör var att införa en fast plats i tidningen och på sajten för korrigeringar. Men vi är människor. Som gör misstag, blir lurade eller stressas till slarv. Det är några förklaringar till fel i medier, men de ursäktar ändå inte redaktionen om någon utsätts för publicitetsskada.

Expressen står bakom de "Etiska regler för press, radio och tv" som formulerats av Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Sveriges Radio, Sveriges Television samt Utbildningsradion.

"Reglerna är mer av tumregler än en formell regelsamling", konstaterar Allmänhetens Pressombudsman (PO). Vad som är god pressetik måste avgöras från fall till fall och det finns inga exakta svar. Men det är bra att saken diskuteras.

Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att kontakta oss: mejla till rattelse@expressen.se eller ring vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för att få en pressetisk prövning.


Till Expressens startsida

Mest läst i dag