Inte först på plan. Den ende guden var långt ifrån ensam.
Inte först på plan. Den ende guden var långt ifrån ensam.

Magiskt tänkande

Publicerad

Den moderna människans förkärlek för monoteism föddes inte på en dag.
Lars Gustafsson läser en imponerande djupdykning i Gamla Testamentet.

Det är ju tydligt att de biologiska vetenskaperna har gjort snabbare framsteg än fysiken. En del teoretiska fysiker, till exempel Ulf Danielsson i Uppsala, har gissat att det kan ha någonting att göra med livsåskådningar.

Det envetna, och möjligen hämmande, sökandet efter en enhetsformel för de fyra naturkrafterna skulle kunna ha något att göra med inflytandet från de abrahamitiska religionerna. Från de äldsta hebreiska skrifterna till Anselm, Talmud och de stora sufiska mystikerna råder det en total enighet: allt som vi upplever har ett gemensamt upphov och detta upphov är ett slags triumf över kaosmakterna.

Någonting håller världen på plats.

 

Kan det möjligen vara så att rumstiden är axiomatisk och inte har någon ytterligare förklaring? Kan det vara så att gravitation och elektromagnetism inte har och aldrig har haft något med varandra att göra?

Polyteistiska religioner fungerar så. Hos grekerna är det Nike vi ska be om seger och Poseidon om säker överfart över haven. Skillnaden mellan monoteism och polyteism blir väldigt tydlig om man testar med negationen. Att förneka Gud är inte alls detsamma som att förneka gudarna.

Ola Wikander.Foto: Peo Olsson
Lucretius, den romerske epikurén och materialisten uppmanar oss att göra det. Vad hindrar oss från att vara lyckliga? frågar han i "Om tingens natur". Och svarar: fruktan för gudarna. Men vad skulle det innebära att förneka Poseidon och tro på Nike? Faller inte hela systemet ihop? Det finns en logisk skillnad här. Monoteismen är inte ett svar på polyteismen - den är något helt annat.

I den hebreiska Bibelns äldsta delar och i de uråldriga texter som otydligt skymtar i deras förhistoria kan man urskilja något sådant som en karriär.

 

En urgud frambringar världen men det är resultatet av en kamp. Urguden besegrar kaosmakterna - en världsöversvämning eller en ondskefullt slingrande kosmisk orm - Leviathan. Och sedan inrättar sig urguden triumferande på traktens högsta berg, varifrån överblick råder och lagens tavlor kan dikteras.

I Ola Wikanders nya bok - "Gud är ett verb. Tankar om Gamla Testamentet och dess idéhistoria" berättar han hur en kilskrift från staden Ugarith från 1300-talet före vår tidräkning kan läsas så att överguden Baal "dödade Leviathan den undflyende ormen". Och hos Jesaja läser vi att Jahve med sitt skarpa svärd skall döda Leviathan, drake i havet, undflyende orm.

Ämnet - den hebreiska Bibeln - kan möjligen hos en och annan kultursidesläsare ge associationer till mycket dammiga postillor eller till sömniga synagogor. Men så är det inte här. Wikander, författare till en rad briljanta böcker om döda och levande språk, överträffar nästan sig själv i detta självlysande stycke populärvetenskap. Han undervisar i Lund och nog skulle man gärna sitta in hos honom.

Jag har sällan läst en författare som till den grad förenar lärdom med lättillgänglighet.

Gamla Testamentet skrevs inte på svenska. Detta kan se ut som en självklarhet men är det inte. Wikanders essäer förvandlar den gamla svarta boken till en färglysande, litterärt oerhört kraftfull, men framför allt ytterst främmande skriftsamling.

 

Den monoteistiska guden och de texter där dess bild växer fram är en - lindrigt sagt - komplicerad historia. Steget från "Er Baal är inte vår Jahve" till "Det finnas inga andra gudar än Jahve" tas inte snabbt eller steglöst.

Monoteismens protogudar, eller kanske man skall säga gudakandidater, en El, en Jahve, en Baal, rör sig från norr till söder och från söder till norr i ett mönster som styrs av historiens strömmar och motströmmar.

Arons gyllene kalv och Moses hälsobringande orm som fortfarande slingrar sig kring staven på medicinarnas emblem, envisas med att finnas där.

I den hebreiska Bibeln syns spåren från akkadiska textfragment och ugaritiska kilskrifter ungefär som "tordön" och "Odensvi" och "Virsbo" bor kvar i svenskan långt efter det att de trosföreställningar de bär på är döda.

Den tyska bibelkritiken på 1800-talet urskiljde fyra olika källor till den hebreiska Bibeln. Nya fynd har lagt mycket till denna kunskap och visat att det är ännu mer komplicerat. Skikt och avlagringar, politiskt motiverade redigeringar och omskrivningar gömmer sig bakom vad som i dag ser ut som en helig skrift.

 

Wikanders bok är uppdelad i essäer kring centrala temata och återger monoteismens bok dess ursprungliga liv. Här finns mycket intressant. Ett par exempel: "Människosonen", ben adam, ett ord som blir så kontroversiellt i kristen teologi, betyder helt enkelt "människa" i kontrast till de avkomlingar, tefillin, mellan människa och gudamakter som helt överraskande dyker upp i olika arkaiska sammanhang. "Manfolk" heter det i Bibelkommissionens förnäma formulering av vad Vasabibeln med sedvanlig uppriktighet och mycket bokstavstrognare översätter med "then som på weggena pissar".

Mera poetiskt är onekligen det berömda ställe i Första Kungaboken, som kanske utgör den i vår kulturkrets äldsta skildringen av en mystisk erfarenhet. Efter åskans raseri och jordbävningens dån hör Profeten Elias Guds röst som "ljudet av en finkrossad tystnad". Bibelkommissionen, ängslig som alltid, tonar ner detta till "ett stilla sus".

 

Wikanders essäer fördjupar, nyanserar och förklarar så mycket i den inflytelserikaste bok vi har. Hans arbete är ett viktigt bidrag till allmänbildningen i en tid där de bibliska syftningarna i vår egen poesi börjar bli svårbegripliga. De enda som inte har så mycket att hämta där är dogmatiker och bokstavstroende.

Vad vi andra kan lära är något som stod klart också för Friedrich Nietzsche: "Det som har en historia låter sig inte definieras".

Lars Gustafsson
Lars Gustafsson

Tack för att du hjälper oss!

Även om vi alltid försöker skriva helt korrekt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din hjälp. Skriv i meddelande-rutan nedan vad som är fel i artikeln eller vad du vill klaga på. Vi rättar alla fel och är generösa med genmälen.

Stort tack!

Tack!

Din rättelse har skickats vidare till redaktionen!

En redaktör kommer att läsa din rättelse så snart som möjligt. Tack för att du hjälper oss!

Thomas MattssonAnsvarig utgivare

Jag vill att Expressen ska vara den tidning som är mest generös med genmälen, rättelser samt hur vi redovisar eventuella klander från Pressens Opinionsnämnd.

Expressens ambition är tydlig. I vår "Kvalitetspolicy" slår jag fast att det som publiceras ska vara korrekt. Mitt första beslut som chefredaktör var att införa en fast plats i tidningen och på sajten för korrigeringar. Men vi är människor. Som gör misstag, blir lurade eller stressas till slarv. Det är några förklaringar till fel i medier, men de ursäktar ändå inte redaktionen om någon utsätts för publicitetsskada.

Expressen står bakom de "Etiska regler för press, radio och tv" som formulerats av Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Sveriges Radio, Sveriges Television samt Utbildningsradion.

"Reglerna är mer av tumregler än en formell regelsamling", konstaterar Allmänhetens Pressombudsman (PO). Vad som är god pressetik måste avgöras från fall till fall och det finns inga exakta svar. Men det är bra att saken diskuteras.

Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att kontakta oss: mejla till rattelse@expressen.se eller ring vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för att få en pressetisk prövning.


Till Expressens startsida

Mest läst i dag