KLASSFRÅGA. Andres Lokko har sina poänger – men är fel ute när han avfärdar kulturutövare på grund av deras klassbakgrund, skriver Johan Wirfält. Foto: Jonas Alströmer
KLASSFRÅGA. Andres Lokko har sina poänger – men är fel ute när han avfärdar kulturutövare på grund av deras klassbakgrund, skriver Johan Wirfält. Foto: Jonas Alströmer

"Klassfrågan spelar roll inom kulturen"

Publicerad

Både Andres Lokko och Nicholas Ringskog-Ferrada Noli har sina poänger i den pågående kulturdebatten.

Men vi får inte glömma bort vikten av klass, skriver Johan Wirfält.

"Överklasskonst förändrar ingenting", deklarerade Andres Lokko i en SVD-krönika häromdagen (5/2-15). Rent faktuellt är det förstås fel. Oavsett kulturhistorisk analys kan konstateras att författare som Jane Austen eller Leo Tolstoj inte bara tillhörde sin samtids besuttna, utan också haft viss betydelse för samhällsutvecklingen.

Spola framåt. Bland de senaste 15-20 årens främsta svenska popartister är flera sprungna ur det övre borgerskapet. Håkan Hellström inledde karriären på Göteborgs Högre Samskola, fostringsanstalt för den västsvenska eliten. Syskonen Dreijer, banbrytare både formmässigt och politiskt med The Knife, har familjeband till en av Nordens största livsmedelskoncerner. Två av 10-talets bästa och mest radikala svenska filmer, "Apflickorna" och "Avalon", skulle knappast ha varit så exakta blottläggningar av högborgerliga koder om inte regissörerna Lisa Aschan och Axel Petersén haft en bakgrund i miljöerna de skildrar. Farnaz Arbabi och Jonas Hassen Khemiri ligger bakom några av de mest brännande gestaltningarna av erfarenheten som rasifierad som har satts upp på svensk teater – men kommer samtidigt från akademikerhem.

Och så vidare.

 

Att avfärda kulturövare enbart på basis av deras klassbakgrund är med andra ord ganska knasigt. Dragen till sin spets innebär metoden Lokko skisserar – "ta reda på exakt vad de erhöll i veckopeng" – ungefär det Nicholas Ringskog-Ferrada Noli varnade för i förra veckan (DN 3/2-15): En kulturkritik vilse i politiken, där identitetsmarkörer i förlängningen uppfattas som viktigare än vilken konst som faktiskt produceras.

Men Andres Lokko har samtidigt en poäng. Självklart har klassfrågan betydelse, alltså måste vi tala om klass. Mats Söderlund är inne på liknande spår i måndagens DN. I kölvattnet av senaste tidens identitetspolitiska debatt tycks konservativt sinnade kritiker nära en dröm om konsten som någon sorts isolerat kärl. Ren estetik, varje penseldrag för sin egen skull. Sådana resonemang bör stanna vid teoriövningar, eftersom de missar något grundläggande: Konstnärer är som folk är mest, produkter av arv och miljö.

 

Det påverkar förstås innehållet i deras konst – men också vilka sammanhang en konstnär har möjlighet att verka i. På de högskolor som för många öppnar dörren till kulturens finrum – Stockholms dramatiska högskola, Konstfack, Mejan etcetera – har i snitt tre av fyra elever föräldrar som är akademiker.Siffrorna har sett likadana ut det senaste decenniet.

Jag jobbar till vardags på Kulturhuset Stadsteatern i Stockholm, där vd:n Benny Fredriksson vuxit upp i ett arbetarhem med alkoholiserad mamma. Vi pratades vid innan jag tog helg i fredag:

– Skulle du kunnat bli kulturchef om du fötts i dag? frågade jag.

– Inte en chans, svarade Benny. Personer med min bakgrund göre sig icke längre besvär. Politiken har skiljt människorna åt. Och min klass har låsts in.

Johan Wirfält
Johan Wirfält
Expressen getinglogga
Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Tack för att du hjälper oss!

Även om vi alltid försöker skriva helt korrekt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din hjälp. Skriv i meddelande-rutan nedan vad som är fel i artikeln eller vad du vill klaga på. Vi rättar alla fel och är generösa med genmälen.

Stort tack!

Tack!

Din rättelse har skickats vidare till redaktionen!

En redaktör kommer att läsa din rättelse så snart som möjligt. Tack för att du hjälper oss!

Thomas MattssonAnsvarig utgivare

Jag vill att Expressen ska vara den tidning som är mest generös med genmälen, rättelser samt hur vi redovisar eventuella klander från Pressens Opinionsnämnd.

Expressens ambition är tydlig. I vår "Kvalitetspolicy" slår jag fast att det som publiceras ska vara korrekt. Mitt första beslut som chefredaktör var att införa en fast plats i tidningen och på sajten för korrigeringar. Men vi är människor. Som gör misstag, blir lurade eller stressas till slarv. Det är några förklaringar till fel i medier, men de ursäktar ändå inte redaktionen om någon utsätts för publicitetsskada.

Expressen står bakom de "Etiska regler för press, radio och tv" som formulerats av Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Sveriges Radio, Sveriges Television samt Utbildningsradion.

"Reglerna är mer av tumregler än en formell regelsamling", konstaterar Allmänhetens Pressombudsman (PO). Vad som är god pressetik måste avgöras från fall till fall och det finns inga exakta svar. Men det är bra att saken diskuteras.

Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att kontakta oss: mejla till rattelse@expressen.se eller ring vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för att få en pressetisk prövning.


Till Expressens startsida

Mest läst i dag