Ametist Azordegan.
Ametist Azordegan.

Kårens svek mot Ametist Azordegan

Publicerad

När Janne Josefsson kallades nazist sa cheferna ifrån medan dödshoten mot Ametist Azordegan bemöttes med tystnad. Jan Gradvall ser en förtroendeklyfta växa fram mellan medieetablissemanget och den alternativa debattscenen.

Till slut når vi en punkt när avståndet mellan den som talar och den lyssnar blir för stort. En punkt när falken inte kan längre höra falkeneraren.

 

Turning and turning in the widening gyre

Janne Josefsson.Foto: Bertil Enevåg Ericson / TT
The falcon cannot hear the falconer;

Things fall apart; the centre cannot hold

 

Detta är inledningen på W B Yeats dikt ”The second coming”, publicerad för första gången 1920. Det finns många tolkningar om vad Yeats egentligen menar. Som alla dikter kan den läsas på flera sätt.

I sin essäsamling "Slouching towards Betlehem" från 1968, döpt efter en annan rad i samma dikt, använder Joan Didion dikten som en metafor för ett samhälle i upplösning, en tid när en desillusionerad och vilsen generation ger upp sina föräldrars värderingar.

Efter den senaste veckans skriverier om uppståndelsen kring att Janne Josefsson kallats för nazist, så har jag hela gång på gång tänkt på Yeats och bilderna i dikten.

Efter all turbulens i svenska medier det senaste året – Kärrtorp, "Svarta duvor & vissna liljor" – har svängarna blivit så vida att ett centrum inte längre kan hållas samman. Things fall apart.

Under sändningen av förra veckans ”Uppdrag granskning” blev journalisten och Sveriges Radio-programledaren Ametist Azordegan så arg och provocerad att hon i affekt, i realtid, på Twitter skrev att Janne Josefsson borde ”komma ut som nazist/SVP en gång för alla”.

Ametist Azordegan insåg snabbt att hon uttalat sig överilat. Men hennes egen förklaring att hon varit ironisk – ingen kan på allvar tro att Janne Josefsson är nazist – godtogs inte av SVT Göteborg.

Chefen Ylva M Andersson gick ut i tidningsintervjuer och talade om "påhoppet mot Janne" och fördömde och ifrågasatte Ametist Azordegan.

Det var också den vinkeln på historien som basunerades ut. Artiklar och inslag om Ametist Azordegan, hiphopprogramledaren, och hennes illdåd.

 

Som följd av detta fick Ametist Azordegan ta emot så många rasistiska hot – hon skulle dödas, våldtas, förvisas ur landet – att hon, för att kunna genomföra en radiosändning dagen efter, fick skyddas av tre livvakter och inte kunde sova i sitt eget hem. Men vad Ametist gick igenom var det få som gjorde rubriker av. Det var heller inga chefer eller prisbelönta journalister som offentligt uttalade sig till hennes försvar. De som kom till undsättning kom i stället från andra medier.

Vi tar inte längre del av medier på samma sätt som för fem år sedan. Majoriteten tar i dag del av debatter och nyheter via datorn och kanske fram för allt mobilen.

 

I datorn och mobilen upphör gamla mediala hierarkier. Ett välskrivet och trovärdigt konto på Twitter, Instagram och Twitter få lika stor betydelse som en ledarsida. Jag har själv märkt att jag vid händelser det senaste året som "Alby är inte till salu" och bilbränderna i Husby fått en bättre rapportering via dem som är bosatta i dessa områden än från journalister som reser dit dagen efter.

Många av dagens mest aktiva och mest pålästa samhällsdebattörer finns i hiphopvärlden. Lägger man samman deras följare får man en alternativ debattscen med flera hundratusen dagliga läsare. Det är inte många ledarsidor som når upp till det.

Och vad som de senaste dagarna skrivits och publicerats om den svenska journalistkårens svek mot en ung kvinnlig frilansjournalist med invandrarbakgrund har blivit ett öppet sår, en förtroendekris, som det inte räcker med en extrainsatt debatt på Publicistklubben för att läka.

 

Alexandra Pascalidou har mångårig erfarenhet att vara kvinnlig journalist med invandrarbakgrund som utsatts för hot:

- Det vilar ett underliggande antagande om att offentlighetens fåtal förortsflickor med invandrarbakgrund får skylla sig själva och tåla lite mer, säger Alexandra Pascalidou.

- Det är aldrig lika synd om oss. Vi är lite som flickorna som blir våldtagna och får höra att det kanske berodde på att vi ändå hade lite för korta kjolar. Att vi bad om det och vi borde vara redo att betala priset, ett pris som är omänskligt högt för en tweet nedtecknat i affekt.

 

Tar man del av debatten på nätet märker man att samma frågeställningar återkommer:

Varför ställer ni etablerade journalister inte upp för Ametist på samma sätt som ni gör för Janne? Varför behandlar ni journalister människor olika beroende på var de kommer ifrån? Vad vet ni om att leva med rasistiska hot? Varför förlåts vissa efter ett misstag och andra inte?

I den nya medievärlden framställs journalister just nu som en isolerad grupp i utvalda postnummerområden som tappat kontakten med resten av samhället.

The center cannot hold.

Janne Josefsson är Gud bland etablerade journalister. Han är inte Gud i världen utanför. Misstron mot Janne Josefssons journalistiska metoder kan spåras tillbaka till "Fittja Paradiso". Ett tv-program från 1999-2000 där han likt en Hopalong Cassidy åkte ut till Fittja, med Stora journalistpriset i patronbältet, och sköt vilt omkring sig med knallpulverpistoler i någon sorts försök att generera löpsedlar om livet i förorten.

De som bor i området, bland dem Salazar Brothers, har sammanfattat resultatet som ”ett jävla skitprogram”. Som någon skrev nyss på ett nätforum: ”Fittja väntar fortfarande på en ursäkt från Janne Josefsson.”

 

När Janne Josefsson förra veckan fick frågan om vad han tyckte om Ametist Azordegan svarade han: ”Jag vet inte ens vem hon är”. Om han hade varit mer à jour med samtida samhällsjournalistik skulle han ha vetat det. Förutom att Ametist Azordegan, som gick i skola inte långt från Fittja, är en av Sveriges främsta musikjournalister har hon de senaste sju åren ägnat sig åt att bygga upp det förtroende för public service som ”Fittja Paradiso” raserade.

Som programledare för ”Kärleksattacken” har Ametist Azordegan – med öppen mikrofon i stället för dold – gett plats och intervjuat runt 2 500 unga svenska rappare och musiker, de flesta av med invandrarbakgrund: människor som sällan eller aldrig ges utrymme i etablerade medier. Ametist Azordegan är heller inte den första som född i förortens cementerade utanförskap blivit så arg att man kallat någon upphöjd och mäktig för nazist eller fascist. 1979 sjöng Ebba Grön:

 

Gud e fascist, Gud e rasist

För Gud gillar inte fattiga,

å Gud gillar inte svartingar

Å inte fan gillar han dej,

han har glömt dig för länge sen

 

När Ebba Grön för ett par månader sedan valdes in i Swedish music hall of fame var Fjodor från Ebba Grön på plats för att ta emot utmärkelsen.

Med sig hade han ett enda åtråvärt vinylexemplar av samlingsalbumet ”Tyst för fan” där en ny generation musiker, bland dem Adam Tensta, tolkar Ebba Grön. Lp:n var signerad av alla tre medlemmarna i Ebba Grön, exemplaret var Fjodors eget.

Men när han såg Ametist Azordegan gick han fram till henne, räckte över lp:n och sa: "Det är du som ska ha den här."

Tack för att du hjälper oss!

Även om vi alltid försöker skriva helt korrekt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din hjälp. Skriv i meddelande-rutan nedan vad som är fel i artikeln eller vad du vill klaga på. Vi rättar alla fel och är generösa med genmälen.

Stort tack!

Tack!

Din rättelse har skickats vidare till redaktionen!

En redaktör kommer att läsa din rättelse så snart som möjligt. Tack för att du hjälper oss!

Thomas MattssonAnsvarig utgivare

Jag vill att Expressen ska vara den tidning som är mest generös med genmälen, rättelser samt hur vi redovisar eventuella klander från Pressens Opinionsnämnd.

Expressens ambition är tydlig. I vår "Kvalitetspolicy" slår jag fast att det som publiceras ska vara korrekt. Mitt första beslut som chefredaktör var att införa en fast plats i tidningen och på sajten för korrigeringar. Men vi är människor. Som gör misstag, blir lurade eller stressas till slarv. Det är några förklaringar till fel i medier, men de ursäktar ändå inte redaktionen om någon utsätts för publicitetsskada.

Expressen står bakom de "Etiska regler för press, radio och tv" som formulerats av Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Sveriges Radio, Sveriges Television samt Utbildningsradion.

"Reglerna är mer av tumregler än en formell regelsamling", konstaterar Allmänhetens Pressombudsman (PO). Vad som är god pressetik måste avgöras från fall till fall och det finns inga exakta svar. Men det är bra att saken diskuteras.

Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att kontakta oss: mejla till rattelse@expressen.se eller ring vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för att få en pressetisk prövning.


Till Expressens startsida

Mest läst i dag