Thomas Engström flyttade till Georgien och har börjat att förstå de konservativa britter som vill lämna EU. Foto: Privat
Thomas Engström flyttade till Georgien och har börjat att förstå de konservativa britter som vill lämna EU. Foto: Privat
Thomas Engström flyttade till Georgien och har börjat att förstå de konservativa britter som vill lämna EU. Foto: Cornelia Nordström
Thomas Engström flyttade till Georgien och har börjat att förstå de konservativa britter som vill lämna EU. Foto: Cornelia Nordström
Thomas Engström flyttade till Georgien och har börjat att förstå de konservativa britter som vill lämna EU. Foto: Shakh Aivazov/AP
Thomas Engström flyttade till Georgien och har börjat att förstå de konservativa britter som vill lämna EU. Foto: Shakh Aivazov/AP
Thomas Engström flyttade till Georgien och har börjat att förstå de konservativa britter som vill lämna EU. Foto: Shakh Aivazov/AP
Thomas Engström flyttade till Georgien och har börjat att förstå de konservativa britter som vill lämna EU. Foto: Shakh Aivazov/AP

"Jag har tappat min tro på Västeuropa"

Publicerad

Har något gått förlorat med EU och den liberala strömlinjeformningen av kontinenten?

Thomas Engström lämnade ett Västeuropa på dekis och flyttade till det kämpande Georgien.

För eller emot EU? Frågan var under mina sena ungdomsår den allt överskuggande. Enbart murkna vänsterkrafter som vägrade godta Berlinmurens fall hade i Sverige något intresse av att spjärna emot vårt kliv ut i omvärlden, och 1994 röstade jag utan att tveka ja i folkomröstningen.

Nuförtiden, efter eurokriserna och sammanbrottet för den fria rörligheten i flyktingvågornas svall, är inget längre lika enkelt. För mig som borgerlig svensk var EU-medlemskapet ett löfte om normalisering av mitt då ganska socialistiska hemland. Men nu? För varje dag som går sedan jag lämnade Sverige har jag lättare att förstå de konservativa britter som vill lämna unionen för gott.

Min omprövning är inte resultatet av några egentliga skeenden på den europeiska scenen, utan helt enkelt en ofrånkomlig del i ett annat slags uppvaknande - en nyvunnen respekt för traditionerna inom stater som först nyligen vunnit sin frihet, en vördnad för de arkaiska riter som bildar ett starkt civilsamhälle, en kapitulation inför den särskilda mystik som vägrar modernitetens utplanande utplåning.

 

LÄS MER: Snart tar oljan slut – då blir det kaos

Det enda som är dummare än "för eller emot" är annars politiska ideologier. De förutsätter enkla, stapelbara intressegrupperingar som alltid vill eller motarbetar samma saker. Och det enda som är dummare än ideologier är prydliga etiketter, som förenklar allt ännu en omgång. Så inbillar man fast klistermärken i pannan på människor av kött och blod.

 Här i Georgien betyder "konservativ" för det mesta västfientlig, det vill säga ryssvänlig, det vill säga Sovjetnostalgisk. Att av gammal vana säga att man står "till höger" kan leda till saftiga missförstånd i ett land som emellanåt tycks befinna sig mitt i 1950-talet.

Detsamma gäller om man ifrågasätter nyttan av ett EU-medlemskap. Till tolken Davit råkar jag uttrycka min starka oro för att EU på sikt ska förstöra Georgiens unika charm och frihet, vilket genast får honom att varna mig: "Säger du det där offentligt kommer du att brännmärkas som ryssvän."

Det är kruxet med konservatismen - den rör sig i virvlar över tiden, behöver ett uns förflutenhet för att ställa sig i kontrast, drar sig mot de större perspektiven för att hitta sina syrefyllda andrum. Liberal är det enkelt att vara, föreställer jag mig. Det är en rationell lära med stundtals positivt facit. Men att försöka hålla fast vid sin konservatism i ett land som detta?

 

LÄS OCKSÅ: Farväl till välfärden

 

Två sorters "borgerlighet" går att urskilja här. Den ena är Europaorienterad och har just nu makten, den andra är USA-tillvänd och hoppas på en återgång både till nationalistpartiets styre i Georgien och en neokonservativ administration i Washington. Den första gruppen är fixerad vid EU, den andra vid Nato. Båda beskriver sig som liberala. I övrigt finns ett par procent gammaldags ryssvänliga, samt liksom överallt annars enstaka miljöfantaster.

Den stora politiska konflikten handlar om låglönefattigdomen. En georgier jag känner är gift med en läkare som tjänar 400 lari i månaden. Det motsvarar knappt 1 500 svenska kronor. Att få bilen handtvättad i ett hål i väggen runt hörnet, där även äkta mattor rengörs och hängs på tork över gasrören, kostar 25 kronor. Att ta en taxi tvärs över den enorma stan, med bortplockad katalysator för hästkrafternas skull och avskurna säkerhetsbälten för att kringgå den nya bilbälteslagen, ligger på ungefär samma pris.

För mig som har västerländska inkomster blir utfallet givetvis en tillvaro halvt i lyx, även om jag ofta som utlänning får betala lite extra. Men för de georgier som sliter med två eller tre jobb är det ett ekorrhjul utan större belöningar. Nästan allt har blivit bättre under de gångna 20 åren, men lönerna är som fastfrusna.

 

LÄS OCKSÅ: Köp konservburkar inför nästa finanskris

 

Förr eller senare hamnar alla mina samtal någonstans i detta. När jag då inskärper att mycket i väst kostar det tiodubbla - folk brukar gapskratta klentroget när jag berättar om bostadsmarknaden i Sverige - blir det en påminnelse om att det inte räcker att bara vrida på kranarna. Då skulle inflationen skena och allt enbart bli värre.

Nej, det som måste öka är produktiviteten - och dess onda tvilling arbetslösheten. Då är det slut på handtvättandet av bilar och mattor, slut på 25 anställda i kassorna på varje ynka bankkontor, slut på de undersköna basarerna där åldringar från bergen varje morgon står och staplar sina grönsaker och kryddblandningar och nyslaktade kycklingar på rostiga motorhuvar - slut, kort sagt, på alltför mycket av det som gör denna plats på jorden så förtrollad och så fri.

För fri är den. Trafiken är ett organiskt, ångande monster där alla tar för sig men alla hjälps åt. Hyresmarknaden för lägenheter är en nyliberals våta dröm. Reglerna för etablering och drivande av företag kanske bäst exemplifieras med den gängse verksamhetsbeskrivningen för ett bolag: "varje sorts laglig aktivitet".

Georgien har stått emot det persiska förtrycket, det ottomanska, det sovjetiska och nu det nyfascistryska. Friheten är här ingen beståndsdel i en effektivitetskalkyl, den är ett heligt stridsrop. Att få leva sitt liv efter eget huvud är en dyrköpt utgångspunkt för allt som sker, allt som försiggår i det oöverskådliga, ogenomträngliga och inte minst oövervakningsbara myllret.

Det är smärtsamt att se hur intelligenta georgier hoppas att EU ska göra allt bättre. (Inte ett medlemskap, nödvändigtvis, det vågar ingen hoppas på; men själva tillnärmningsprocessen.) Min farhåga är att direktiv efter direktiv från Bryssels välkammade, närsynta byråkrathorder kommer att krossa just den frihet som är så ömtålig, den frihet vi successivt lät förtvina i väst under tyngden av det vi kallade välfärd. Jag vill så innerligt att georgierna ska lära sig av våra misstag.

Visst elände kommer de dock inte undan vad de än gör. Min nya mobiltelefon, inköpt här i Tbilisi, har en befängd spärr mot vettig volym i hörlurarna. Det är inget som georgierna själva har bestämt, utan en följd av att asiatiska företag rättar sig efter EU:s regelverk när de exporterar till det de klumpar ihop till en alleuropeisk marknad.

 

LÄS OCKSÅ: Jag tänker inte be Twitter om lov

 

Annat skylls på EU-anpassning när det egentligen handlar om ren och skär bekvämlighet från de härskande klasserna. Regeringen försöker nu återigen baxa igenom en lag om obligatorisk besiktning av alla motorfordon.

Den officiella motiveringen är att detta skulle öka trafiksäkerheten. Pratar man med första bästa krögare får man i stället höra att medelklassen längtar efter att minska trafikmängden i huvudstaden - det vill säga man tänker i praktiken förbjuda den fattigaste fjärdedelen att köra bil.

Dessvärre får georgierna nog ta samma karga, mödosamma väg till ökat välstånd som en gång väst, före de stora, så kallat liberala institutionsprojekten. En hel generation kan det dröja innan det blir märkbart bättre här. På sätt och vis får folk då kämpa nästan som invandrare i sitt eget land, och belönas först genom sina barn.

Det är en besk medicin. Men jag har tappat tron på alternativet, på ett Västeuropa som under min livstid bara har blivit sämre och fattigare och fulare och svagare. Etiketter må ha sitt begränsade värde, men i detta förblir jag konservativ tills jag dör. Måtte mitt nya hemland aldrig anpassa sönder sig.

Följ Expressen Kultur på Facebook. Där kan du kommentera våra artiklar.

Thomas Engström
Thomas Engström

Tack för att du hjälper oss att rätta fel!

Även om vi alltid försöker skriva så korrekta artiklar som möjligt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din felrapport. Rapportera vad i artikeln som inte stämmer i formuläret nedan. Det kan handla om stavfel, bildfel, syftningsfel eller faktafel.

Var gärna så tydlig som möjligt angående vad felet gäller. Tack för din hjälp!

Tack!

Din rättelse har skickats vidare till redaktionen!

En redaktör kommer att läsa din rättelse så snart som möjligt. Tack för att du hjälper oss!

Thomas MattsonAnsvarig utgivare

Jag vill att Expressen ska vara den tidning som är mest generös med genmälen, rättelser samt hur vi redovisar eventuella klander från Pressens Opinionsnämnd.

Expressens ambition är tydlig. I vår "Kvalitetspolicy" slår jag fast att det som publiceras ska vara korrekt. Mitt första beslut som chefredaktör var att införa en fast plats i tidningen och på sajten för korrigeringar. Men vi är människor. Som gör misstag, blir lurade eller stressas till slarv. Det är några förklaringar till fel i medier, men de ursäktar ändå inte redaktionen om någon utsätts för publicitetsskada.

Expressen står bakom de "Etiska regler för press, radio och tv" som formulerats av Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Sveriges Radio, Sveriges Television samt Utbildningsradion.

"Reglerna är mer av tumregler än en formell regelsamling", konstaterar Allmänhetens Pressombudsman (PO). Vad som är god pressetik måste avgöras från fall till fall och det finns inga exakta svar. Men det är bra att saken diskuteras.

Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Och om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att mejla till rattelse@expressen.se eller ringa vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för få en pressetisk prövning. Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Och om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att mejla till rattelse@expressen.se eller ringa vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för få en pressetisk prövning.


Till Expressens startsida