RUINER. Efter andra världskrigets slut återstod blott grus av Warszawas getto. Foto: Magdalena StarowieyskaRUINER. Efter andra världskrigets slut återstod blott grus av Warszawas getto. Foto: Magdalena Starowieyska
RUINER. Efter andra världskrigets slut återstod blott grus av Warszawas getto. Foto: Magdalena Starowieyska
"Polin" ligger i Warszawas judiska getto. Foto: Wojciech Krynski"Polin" ligger i Warszawas judiska getto. Foto: Wojciech Krynski
"Polin" ligger i Warszawas judiska getto.  Foto: Wojciech Krynski
MEDIEMÅNGFALD. Tidigt 1900-tal fanns en uppsjö av dagstidningar på jiddisch i Polen. Foto: Magdalena StarowieyskaMEDIEMÅNGFALD. Tidigt 1900-tal fanns en uppsjö av dagstidningar på jiddisch i Polen. Foto: Magdalena Starowieyska
MEDIEMÅNGFALD. Tidigt 1900-tal fanns en uppsjö av dagstidningar på jiddisch i Polen. Foto: Magdalena Starowieyska
REPLIKA. En modell över en av Polsens många syangogor i trä som brändes av nazisterna har återskapats till utställningen. Foto: Magdalena StarowieyskaREPLIKA. En modell över en av Polsens många syangogor i trä som brändes av nazisterna har återskapats till utställningen. Foto: Magdalena Starowieyska
REPLIKA. En modell över en av Polsens många syangogor i trä som brändes av nazisterna har återskapats till utställningen. Foto: Magdalena Starowieyska

Ingen människa en ö

Publicerad

I slutet av oktober öppnade museet över de polska judarnas historia i Warszawa.

Anna Hellgren besöker en imponerande utställning som ryggar för smärtpunkter.

WARSZAWA. Vi går längs Dzielnas trottoarer utmed raderna av gråa tysta hus. Några hundar som rastas i halvdagern, ett barn som väntar på att kliva in i en bil. Ett gäng tonåringar i tränings-overall röker i en port.

Först efter att vi har ätit ovanligt avancerade surdegsmackor på ett nyöppnat kafé med hipster-ironisk Cypress Hill i högtalarna går det upp för oss att vi faktiskt befinner oss mitt i det som en gång var Warszawas judiska getto.

Ingenting skvallrar om att den här gatan en gång trampades av några av de 300 000 polska judar som trängdes här, inte heller om att dagens betongkroppar bokstavligen vilar på ruinerna av generationer av judiska liv. Inga plaketter, inga ändrade gatunamn.

Det känns symptomatiskt. När tyskarna som hämnd för gettoupproret förvandlade området (och de invånare som återstod efter att de flesta redan skickats till dödslägren) till smågrus och eldhav snurrade en karusell utanför gettomurarna där majoritetspolackerna firade den katolska påsken. Katoliker och judar i Polen led under samma tyska ockupation - ändå var deras öden så diametralt olika.

Före andra världskriget bodde tre miljoner judar i Polen. När kriget var slut fanns en knapp tiondel vid liv. Hälften av de judar som mördades i Förintelsen var polacker. Som till exempel Anna Bikont visat i den oerhörda reportageboken "Vi från Jedwabne" (se recension i Expressen 18/11) var jude-hatet på plats långt, långt innan Tredje rikets invasion. Anti-semitismen tog inte heller slut med kriget. Mellan 1945 och 1948 fortsatte förföljelserna, pogromer blossade upp och många judar emigrerade till Palestina eller USA. 1968 piskade regimen upp antijudiska stämningar och tvingade än en gång människor på flykt.

I dag bor 25 000 judar i landet. Många av dem döljer sitt ursprung.

Att det nu finns ett museum över de polska judarnas historia, därtill i det gamla gettot, är alltså en stor sak. "Polin" reser sig som ett enormt, halvt genomskinligt rymdskepp i parken framför det berömda minnesmonumentet över gettoupproret. Det är ett ambitiöst, nästan överväldigande museum. Unikt också så tillvida att det inte främst är ett museum över Förintelsen, utan över judiskt liv i 1000 år.

Utställningsentréns skärmar med trygg solsilad lövskog förklarar museets kongeniala namn - "Polin" betecknar inte bara Polen på jiddisch och hebreiska, det betyder också "här kan du vila" och är enligt legenden vad Gud meddelade de första diasporajudarna när de anlände Polen för 1000 år sedan. På den tiden var Polen ett undantag, judar var välkomna på få platser i världen. Inte för att de någonsin behandlades som fullvärdiga medborgare: Med få undantag har judarnas tillvaro varit hårt reglerad och helt avhängig betalningsförmåga och kungars och furstars välvilja.

Från ursprungsmytens skönhet lotsas besökaren genom åtta avdelningar fulla med interaktiva skärmar, artefakter, kartor, målningar, fotografier och text, mängder med text. Från handels-mannen Ibrahim ibn Jakubs 960 år gamla reseanteckningar och 1264 års lag som garanterade judars religionsfrihet och säkerhet, via de goda åren mellan 1569-1648 då judisk kultur tilläts att blomstra på ett dittills oöverträffat vis, till Kosackkrig, framväxten av den ortodoxa chassidismen, den industriella revolutionens proletarisering och samtidiga möjlighet för kvinnor att skapa sig egna liv - och till slut det oundvikliga, Förintelsen.

Starkast intryck gör utställningsdelen om skarven mellan 1800- och 1900-tal. Mängden tidningar på jiddisch! Alla judiska ungdomsförbund, idrottsrörelsens Maccabi-klubbar, böckerna, salongerna, politiken. Det är nästan outhärdligt att betrakta leende människor med framtiden för sig och veta det de inte vet - att inom kort kommer den absoluta majoriteten av dem att vara döda, deras världar att ha upphört.

"Polin" är ett imponerande upplysningsmuseum, men det är samtidigt svårt att blunda för elefanten i rummet: den katolska majoriteten och den polska antisemitismen. Till exempel ägnas massakern i Jedwabne 1941, då närmare 1600 judar brändes till döds i en lada av sina polska grannar, ett i sammanhanget försumbart utrymme. Samma sak med pogromerna mellan 1945 och -48, hetsen och konspirationerna 1968. Nutidens fortsatt starka extremhöger å ena sidan och den utbredda "vanliga" antisemitismen å den andra bereds inte heller någon framträdande plats trots den sista utställningsdelens uppfordrande fråga: Finns det en framtid för judar i Polen? Vid några tillfällen frågar de utställda texterna hur det kom sig att så förhållandevis få katolska polacker protesterade mot gettoiseringen och dödandet under Förintelsen. Svaret - "de flesta hade nog med sitt".

Förmodligen hade "Polin" inte kunnat vara på något annat sätt, inte minst debatten kring Jedwabne under det tidiga 2000-talet visade att den polska nationens relation till judar och till antisemitism är, för att använda århundradets underdrift, komplicerat. Och förhoppningsvis kommer den lite övertydligt pedagogiska men imponerande historiska gestaltningen att fylla museets uttalade syfte: att täppa igen den enorma lucka i den polska historien som är judarnas.

Men efter mer än fyra timmars vandring (ja, museet är så stort) genom den judiska historien kan jag inte låta bli att tänka att det knappast var förvånande att Förintelsen var så omfattande och mötte så lite motstånd i just Polen. Även om detta Polen och dess invånare till skillnad från "Polin" bara låter sig anas mellan raderna.

Tack för att du hjälper oss!

Även om vi alltid försöker skriva helt korrekt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din hjälp. Skriv i meddelande-rutan nedan vad som är fel i artikeln eller vad du vill klaga på. Vi rättar alla fel och är generösa med genmälen.

Stort tack!

Tack!

Din rättelse har skickats vidare till redaktionen!

En redaktör kommer att läsa din rättelse så snart som möjligt. Tack för att du hjälper oss!

Thomas MattssonAnsvarig utgivare

Jag vill att Expressen ska vara den tidning som är mest generös med genmälen, rättelser samt hur vi redovisar eventuella klander från Pressens Opinionsnämnd.

Expressens ambition är tydlig. I vår "Kvalitetspolicy" slår jag fast att det som publiceras ska vara korrekt. Mitt första beslut som chefredaktör var att införa en fast plats i tidningen och på sajten för korrigeringar. Men vi är människor. Som gör misstag, blir lurade eller stressas till slarv. Det är några förklaringar till fel i medier, men de ursäktar ändå inte redaktionen om någon utsätts för publicitetsskada.

Expressen står bakom de "Etiska regler för press, radio och tv" som formulerats av Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Sveriges Radio, Sveriges Television samt Utbildningsradion.

"Reglerna är mer av tumregler än en formell regelsamling", konstaterar Allmänhetens Pressombudsman (PO). Vad som är god pressetik måste avgöras från fall till fall och det finns inga exakta svar. Men det är bra att saken diskuteras.

Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att kontakta oss: mejla till rattelse@expressen.se eller ring vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för att få en pressetisk prövning.


Till Expressens startsida

Mest läst i dag