Kristian Gerner. Foto: Lars EpsteinKristian Gerner. Foto: Lars Epstein
Kristian Gerner. Foto: Lars Epstein
Åsa Linderborg. Foto: Tommy PedersenÅsa Linderborg. Foto: Tommy Pedersen
Åsa Linderborg. Foto: Tommy Pedersen
ALLIERADE. Stalin klargjorde för sina medborgare att kriget som bröt ut i och med det nazityska anfallet 1941 var ett ryskt försvarskrig. Det placerade Sovjetunionen på samma sida i kriget som västmakterna Storbritannien och USA. Bilden togs i Teheran den 28 november 1943 och föreställer Josef Stalin, USA:s president Franklin D. Roosevelt och Storbritanniens premiärminister Winston Churchill. Foto: APALLIERADE. Stalin klargjorde för sina medborgare att kriget som bröt ut i och med det nazityska anfallet 1941 var ett ryskt försvarskrig. Det placerade Sovjetunionen på samma sida i kriget som västmakterna Storbritannien och USA. Bilden togs i Teheran den 28 november 1943 och föreställer Josef Stalin, USA:s president Franklin D. Roosevelt och Storbritanniens premiärminister Winston Churchill. Foto: AP
ALLIERADE. Stalin klargjorde för sina medborgare att kriget som bröt ut i och med det nazityska anfallet 1941 var ett ryskt försvarskrig. Det placerade Sovjetunionen på samma sida i kriget som västmakterna Storbritannien och USA. Bilden togs i Teheran den 28 november 1943 och föreställer Josef Stalin, USA:s president Franklin D. Roosevelt och Storbritanniens premiärminister Winston Churchill. Foto: AP

Gerner: Linderborgs historiesyn är falsk

Publicerad

Åsa Linderborgs envisa hyllningar till Röda armén avslöjar en befängd och förljugen historiesyn.
Kristian Gerner gör upp med vanföreställningen om Stalin som antifascismens förkämpe.

Rysslandsdebatten

En tidslinje över turerna om Sovjetunionens insatser under andra världskriget.

30 januari

Med anledning av Förintelsens minnesdag skriver Åsa Linderborg i Aftonbladet att Sovjetunionens insatser mot nazismen har osynliggjorts i "dagens russofobiska klimat": "I tjugofem år har högern försökt skriva om andra världskrigets historia, och det har man lyckats ganska bra med."

5 februari

Kulturskribenten Stefan Ingvarsson svarar i Expressen: "Det som verkar störa [Linderborg] är snarare att man samtidigt börjar korrigera efterkrigstidens Moskvastyrda historieförfalskning [...]."

7 februari

Linderborg i Aftonbladet: "Genom att påstå att all systemkritik leder till Gulag har man försökt slå ner den nya, unga vänster som uppstod när muren föll och nyliberalismen bredde ut sig över världen."

11 februari

Ingvarsson i Expressen: "Linderborgs paket av påståenden är oroväckande samstämmigt med den världsbild som förs fram av dagens ryska maktelit."

11 februari

Linderborg i Aftonbladet: "[D]et luktar zyklon b om hans [Stefan Ingvarssons] revisionism."

19 februari

Författaren Peter Fröberg Idling går in i debatten i Expressen till försvar för Ingvarsson: "Att något ont förgörs av något ont gör inte det senare gott. Min fiendes fiende kan faktiskt förbli även min fiende."

23 februari

Linderborg i Aftonbladet: "Man måste förhålla sig till den historia som faktiskt ägt rum, även om det är mentalt behagligare att dikta ihop en berättelse med enkla alternativ där gott står mot ont. För den sortens historia har vi Sagan om ringen."

10 mars

Historieprofessorn Kristian Gerner anklagar Åsa Linderborg för att ha en förljugen historiesyn i Expressen: "Sovjetunionen räddade inte världen från nazismen, som Åsa Linderborg påstår, på annat sätt än att man försvarade sig när paktpartnern gick till anfall."

17 mars

Författaren Ulrika Kärnborg i Expressen: "Nu verkar det som om Kreml-retoriken, späckad med referenser till Stalin-årens förlorade "guldålder" har nått Sverige."

5 april

Jan Guillou viger sin kolumn i Aftonbladet åt Rysslandsdebatten: "I framför allt den andra kvällstidningen har det någon tid radats upp en serie röriga men mycket ilskna ­påståenden med innebörden att det egentligen alls icke var Sovjet­unionen som besegrade Nazityskland."

9 april

Erik Helmerson anklagar på DN:s ledarsida Jan Guillou för att fara med osanningar: "Här brakar alltså Guillou in som en sorts debattens hotellfyllo; han kommer alldeles för sent och bankar på fel dörr – men ingen kan ta ifrån honom att han bankar mycket högt."

10 april

Historieprofessorn Kristian Gerner i Expressen: "Påståendet om befrielsen från fascismen som skäl för Sovjetunionens krigföring är en efterrationalisering. Denna tes har emellertid inför 70-årsjubileet av segern med emfas förts fram i Aftonbladet av Åsa Linderborg och Jan Guillou."

14 april

Jan Guillou svarar i Expressen: "Befängt av Kristian Gerner".

21 april

Kristian Gerner svarar Jan Guillou kort och kärnfullt i Expressen: "Jag vill förtydliga: ja, Sovjetunionen segrade. Man behöll det man tagit tack vare pakten med Nazityskland och kunde dessutom ta ännu mera i krigets slutskede."

Det är befängt att visa tacksamhet mot Stalin, Sovjetunionen och Putins Ryssland för att Sovjetunionen efter att ha anfallits av sin paktbroder Nazityskland försvarade sig. Andra världskriget bröt ut för att Sovjetunionen och Nazityskland kom överens om att dela Polen mellan sig. Den 23 augusti 1939 ingick de ett icke-angreppsavtal. I ett tilläggsprotokoll definierades hur Östeuropa skulle delas upp.

Tyskland anföll Polen den 1 september 1939 och Sovjetunionen gjorde det den 17 september. Efter delningen av Polen ingick Tyskland och Sovjetunionen en ny pakt, som man kallade ett gräns- och vänskapsfördrag.

Sovjetunionen räddade inte världen från nazismen, som Åsa Linderborg påstår, på annat sätt än att man försvarade sig när paktpartnern gick till anfall. Förvisso besegrade Röda armén Hitlertysklands styrkor och förvisso var detta ett nödvändigt villkor för att Nazityskland krossades. Men Sovjetunionens målsättning år 1939 var inte att krossa Nazityskland utan att utvidga sitt välde till att omfatta Finland, de baltiska staterna, östra delen av Polen och det rumänska Bessarabien, det vill säga just det som Tyskland gick med på i icke-angrepps- och vänskapspakterna.

 

När andra världskriget var över kunde Sovjetunionen behålla sina erövringar; Finland misslyckades Stalin som bekant med att ta.

Åsa Linderborg.Foto: Tommy Pedersen

Linderborg anför Winston Churchills tal den 22 juni 1941 - när Tyskland gått till anfall mot Sovjetunionen och Storbritannien därför inte längre stod ensam som Tysklands militäre motståndare - som något slags hyllning till Sovjetunionen. Hon skriver "inte ens för den militanta antikommunisten Churchill handlade kriget om 'diktatorernas kamp'. Han är långt ifrån likgiltig inför om Röda armén ska vinna eller förlora". (AB 6/2)

Som alltid i sina tal under andra världskriget presenterade Churchill en analys av världsläget som skulle ingjuta mod i britterna och ge dem vilja att fortsätta kriget. Churchill var självklart inte likgiltig för vad Röda armén skulle kunna göra mot Tyskland. Han hade förutsett och förutsagt att Ryssland förr snarare än senare måste hejda Nazitysklands expansionspolitik och bli Storbritanniens allierade, precis som under första världskriget.

 

Talet den 22 juni 1941 hade nämligen föregåtts av ett radiotal av Churchill den 1 oktober 1939, en månad efter krigsutbrottet. Den brittiska allmänheten var oroad och fruktade ett nazi-kommunistiskt herravälde över den europeiska kontinenten och att Storbritannien skulle förlora kriget.

Churchill talade om för britterna att det nu gällde att inte ge upp. Han framhöll att det inte alls låg i Rysslands intresse att göra det möjligt för Tyskland att erövra Östeuropa och Balkan. Sin vana trogen började han talet med en retorisk figur, som har blivit det enda som vanligen citeras ur talet. Genom att den retoriska figuren har brutits ut utan att kontexten har nämnts har talets innebörd gått förlorad. Citatet har samvetslöst missbrukats av dem som vill ge sken av att Ryssland är gåtfullt och oberäkneligt.

ALLIERADE. Stalin klargjorde för sina medborgare att kriget som bröt ut i och med det nazityska anfallet 1941 var ett ryskt försvarskrig som placerade Sovjetunionen på samma sida i kriget som västmakterna Storbritannien och USA. Bilden togs i Teheran den 28 november 1943 och föreställer Josef Stalin, USA:s president Franklin D. Roosevelt och Storbritanniens premiärminister Winston Churchill.Foto: AP

Det gäller både Rysslandsforskare i väst och Rysslands kulturminister Vladimir Medinskij (i boken "Myter om Ryssland", från 2014 menar han att utlänningar inte förstår Ryssland).

 

Det inledande avsnittet av Churchills tal i BBC den 1 oktober 1939 lyder, med den missbrukade frasen kursiverad:

"Jag kan inte förutsäga för er Rysslands agerande. Det är en gåta insvept i ett mysterium inuti en obegriplighet [enigma]; men det finns kanske en nyckel. Den nyckeln är Rysslands nationella intresse. Det kan inte vara förenligt med Rysslands säkerhetsintressen att Tyskland når fram till Svarta havets stränder eller kan erövra staterna på Balkan och underkuva de slaviska folken i sydöstra Europa. Detta skulle stå i motsats till Rysslands historiska livsintressen."

I fortsättningen av talet lugnade Churchill britterna med att Tyskland inte hade tillfogat Ryssland något militärt nederlag och försvagat Storbritanniens allierade in spe; när det nya kriget var över skulle tack vare att Ryssland och Storbritannien kämpade tillsammans det nazityska spöket ha försvunnit.

 

Churchill var som Linderborg påpekar, motståndare till bolsjevikregimen från dess tillkomst. Men i hans tal den 22 juni 1941 handlade det inte alls om något hot från kommunismen utan om att hans förutsägelse från den 1 oktober 1939 hade slagit in. Nazitysklands öde var beseglat tack vare att Ryssland hade hamnat på Storbritanniens sida i kriget.

För Stalin handlade kriget inte om någon kamp mot nazismen eller fascismen. Han klargjorde för sovjetmedborgarna att kriget som bröt ut i och med det tyska anfallet år 1941 var ett ryskt försvarskrig. I radion tilltalade han medborgarna inte med det sedvanliga kommunistiska hälsningsordet "kamrater" utan med "bröder och systrar". Det krig som nu utkämpades skrevs in i den ryska historien genom att ges namnet "Det stora fosterländska kriget". Det framställdes som ett led i det hjältemodiga försvaret av Ryssland. Kriget mot Napoleon och den franska invasionsarmén år 1812 bär namnet "Det fosterländska kriget".

I Putins Ryssland framhålls det nära sambandet mellan "Det fosterländska" och "Det stora fosterländska kriget". Första världskriget, som under sovjettiden endast beskrevs som en nödvändig förutsättning för den stora socialistiska oktoberrevolutionen, har nu fått en hedersplats i den ryska historiekulturen som länken mellan de två fosterländska krigen.

Under 1990-talet öppnades på Poklonnaja Gora i anslutning till paradgatan Kutuzovskij prospekt ett museum och en minnespark, ägnade "Det stora fosterländska kriget".

 

Nu har, mellan triumfbågen på Kutuzovskij prospekt över segern i "Det fosterländska kriget" och minnesparken över "Det stora fosterländska kriget", rests ett monument som hyllar de ryska hjältarna från första världskriget.

Napoleonkriget, första världskriget och andra världskriget är i dag den gemensamma fonden för projiceringen av Rysslands storhet som en militär makt, som ska skapa "respekt" i det dekadenta EU och tvinga unionen att godta Rysslands maktanspråk. Oktoberrevolutionen och "kampen mot fascismen" har försvunnit ur minneskulturen.

Ordet "fascism" finns kvar som allmänt skällsord i den ryska propagandan. Det är det enda som finns kvar av den kommunism som dagens beundrare av Röda armén söker frambesvärja som Europas frälsare år 1945.

 

Kristian Gerner

kulturen@expressen.se

 

Kristian Gerner är författare och historiker, specialiserad på Öst- och Centraleuropa. Han var professor i östeuropeisk historia och kultur vid Uppsala universitet från 1994 till 2002, och är från 1 september 2002 professor i historia vid Lunds universitet. Hans senaste bok är "Ryssland: en europeisk civilisationshistoria" (2011).

 

Följ Expressen Kultur på Facebook - där kan du kommentera våra artiklar.

Tack för att du hjälper oss!

Även om vi alltid försöker skriva helt korrekt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din hjälp. Skriv i meddelande-rutan nedan vad som är fel i artikeln eller vad du vill klaga på. Vi rättar alla fel och är generösa med genmälen.

Stort tack!

Tack!

Din rättelse har skickats vidare till redaktionen!

En redaktör kommer att läsa din rättelse så snart som möjligt. Tack för att du hjälper oss!

Thomas MattssonAnsvarig utgivare

Jag vill att Expressen ska vara den tidning som är mest generös med genmälen, rättelser samt hur vi redovisar eventuella klander från Pressens Opinionsnämnd.

Expressens ambition är tydlig. I vår "Kvalitetspolicy" slår jag fast att det som publiceras ska vara korrekt. Mitt första beslut som chefredaktör var att införa en fast plats i tidningen och på sajten för korrigeringar. Men vi är människor. Som gör misstag, blir lurade eller stressas till slarv. Det är några förklaringar till fel i medier, men de ursäktar ändå inte redaktionen om någon utsätts för publicitetsskada.

Expressen står bakom de "Etiska regler för press, radio och tv" som formulerats av Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Sveriges Radio, Sveriges Television samt Utbildningsradion.

"Reglerna är mer av tumregler än en formell regelsamling", konstaterar Allmänhetens Pressombudsman (PO). Vad som är god pressetik måste avgöras från fall till fall och det finns inga exakta svar. Men det är bra att saken diskuteras.

Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att kontakta oss: mejla till rattelse@expressen.se eller ring vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för att få en pressetisk prövning.


Till Expressens startsida

Mest läst i dag