TV-PROFIL. Smail Alihodzic i "Paradise Hotel". Foto: Johnny Wohlin
TV-PROFIL. Smail Alihodzic i "Paradise Hotel". Foto: Johnny Wohlin

Fucking paradise

Publicerad

Dokusåpan "Paradise Hotel" sägs spegla en normlös och förlorad ungdomsgeneration.

Jens Liljestrand ser ett tidsdokument över ett genuskontrakt under omförhandling.

Sitt ner och njut.

Mannen som grinar mot mig genom rutan heter Robbin Jonsson och är 26 år gammal. Målet med hans deltagande i "Paradise Hotel" är, enligt uppgift, att "gå in, fucka ur, ha skoj, ta det som det kommer". Hans bodybuildade överkropp är täckt av tatueringar och på underdelen av magen, alldeles ovanför linningen på hans badbyxor, står orden inpräntade i snirkliga bokstäver. "Sitt ner och njut".

Jag tror jag måste börja där. Hur kan jag annars bäst formulera ett tv-programs förmåga att göra gripande konst av det mest tarvliga, torftiga, ytliga - det som med ett sociopolitiskt ej helt neutralt adjektiv brukar sammanfattas som trashigt?

Kanske så här: får jag bara välja 30 sekunders svensk tv från 2010-talet tar jag utan att tveka följande sekvens:

 

En vacker ung man och en vacker ung kvinna ligger nakna i en säng. Kvinnan säger fundersamt: "Jag har aldrig blivit tuttknullad. Går det tror du?"

Mannen svarar (engagemang nivå "jag är sugen på dillchips"): "Mhm. Visst. Vi kan prova i morgon."

Kvinnan fortsätter: "Och så kommer du mig i ansiktet sen, eller?"

Mannen (engagemang nivå "jag måste boka tid hos optikern"): "Mhm. Okej."

När 21-åriga Calle Åberg och Paulina "Paow" Danielsson gick till sängs hade de knappast planerat att improvisera fram en dialog som i all sin enkelhet är stor dramatik. Ändå lyckades de - eller snarare, en av tv-Sveriges just nu mest väloljade produktioner - pressa fram ett ögonblick som kongenialiskt gestaltar den krypande tristessen i en tillvaro av kåthet och total normlöshet där fantasin börjar ta slut.

 

Ikväll sänds finalen i höstens "Paradise Hotel" efter 18 veckor, eller 54 avsnitt, eller närmare 39 timmar av unga och (presumtivt) vackra människor som bor på ett avskilt beläget och (presumtivt) lyxigt hotell i Mexiko, där de ägnar sin tid åt att dricka alkohol, ha sex, slöa vid poolen och föra ändlösa samtal om trivialiteter med ordet "fucking" insprängt i varannan mening. Som i alla dokusåpor har deltagarna inte tillgång till vare sig tv eller mobiltelefoner, och man påminns ideligen om hur skärmarna numera suger i sig det vi förr brukade kalla för "dötid".

Själva tävlingsmomentet - ett välregisserat kaos av "parceremonier", dödsriken, sheriffer, maffiabossar och parterapeuter - är bara ett redskap för att få folk att börja tjafsa och intrigera, påfrestande ofta med argumentet att någon (annan) är "fucking FALSK". Den som är tråkig åker ut och ersätts av någon ny.

Om en populär, impopulär eller bara allmänt skojig figur skulle råka bli utmanövrerad dröjer det sällan mer än fem-tio avsnitt innan produktionen hittar på ett sätt att kasta in hen i hotellet igen. Mellantiden tillbringas på ett hotell i närheten där vederbörande får ägna en vecka eller två åt sömn, vila och, i männens fall, tvångsmässig onani.

 

Det sista vet jag enbart för att deltagarna i "Paradise Hotel" någon månad in i säsongen tappar alla hämningar. Därför ligger undersköterskan Michelle Iderborn, 21, till slut och har samlag inför mörkerkamerorna trots att hon envist upprepar att hon lovat sin mamma att inte ha sex i tv (i en rörande scen frågar hon ångestfyllt de andra deltagarna: "Kan ni vara min nya familj?"). Därför berättar Eric "Snygg-Eric" Hagberg, 20, som åker in och ut under hela säsongen, med ett plågat leende att han under frånvaron har "fått skavsår", han berättar det i soffan inför sina kamrater och hela Sverige och utan en tillstymmelse till blygsel.

Därför ägnar sig de manliga deltagarna åt homoerotiska lekar under en strålande solig eftermiddag efter att kvinnorna har försvunnit på en arrangerad utflykt. De juckar mot varandras stjärtar, daskar med penis i ansiktet, äter limeklyftor från varandras testiklar. Stämningen är euforisk: "Det var det här jag kom hit för!" säger Calle glatt medan "Snygg-Eric" vänder sitt dockansikte mot solen och blundande konstaterar: "Fucking Paradise I love you".

Sitt ner och njut.

 

Den 23-åriga säljaren Smail Alihodzic som under hela säsongen manipulerar sin omgivning och "spelar fucking SPELET" sitter till slut ensam och full, med den växande insikten om att ingen längre tror på ett ord han säger. Desperat försöker han berätta för Michelle om sina känslor men möts bara av misstro.

Så händer det otänkbara. Alfahannen blir grötig på rösten, börjar snyfta, sitter hopsjunken, gråter patetiskt: "Du måste fatta att jag känner mig som skit. Det jag känner för dig är äkta ... Jag pallar inte snacka om det. Jag pallar inte att jag diggar dig på riktigt."

Michelle: "Men du är så stark, Smail..."

Smail: "Jag är inte stark! Jag sitter här och bölar framför dig som en fitta."

Några timmar senare fångar mörkerkamerorna Smail i säng med två andra kvinnor, eftersom han - med en formulering som skulle kunna stå som ett motto för hela programmet - "måste knulla nån". Ruben Östlund, släng dig i väggen.

 

Vissa väljer att diskutera "Paradise Hotel" som vore det stor litteratur, jämför Smail med Kung Agamemnon, utnämner den egocentriska skönheten Saga Scott till Madame Bovary. Jag förstår tjusningen i att gräva efter den klassiska epiken där man som minst anar den, men tar hellre fasta på det konstlösa och triviala, den absoluta socialrealismen. Då blir programmet ett samtidsdokument över vår tids diskurs kring autenticitet, tvåsamhet och genus, över en hel ungdomsgenerations pågående omförhandling av det sexuella kontraktet.

Flera av deltagarna i årets säsong är öppet bisexuella - två av de straighta hunkarna väckte uppmärksamhet när de poserade nakna i novembernumret av gaytidningen QX med den uttalade agendan att "påverka publiken att inse att alla får ha vilken läggning de vill". Smail, som enligt egen uppgift har legat med över 300 tjejer, bloggade om den ojämställda synen på promiskuitet och sin egen feministiska övertygelse: "Varför är en kille 'kung' om han har legat med många medan en tjej får stämpeln 'slampa'?"

 

Inför valet gick den bystopererade och sexuellt ohämmade "Paow" ut och uppmanade omgivningen att rösa på Fi, "för feminism, jämlikhet och systraskap". Samma vecka attackerade den halvfilippinske kroppsbyggaren Chris Olsson SD-ledaren Jimmie Åkesson på sin blogg, och hyllade det mångkulturella Sverige.

Själv gick han in i huset för att motbevisa fördomen om att asiater har små penisar och var omåttligt stolt över sin "vårrulle" - frågan var bara vem av tjejerna "som först skulle få smaka på sojan".

Han håller sig kvar i tre dagar. De oljiga presentationsfilmerna med spelande muskler och självsäkra floskler som ständigt rullar i bakgrunden skorrar allt mer mot flyktigheten, utbytbarheten. Gå in, fucka ur, åka hem. Nästa.

Sitt ner och njut.

 

"...ty de verkliga paradisen är de paradis man förlorat", skriver Marcel Proust i "På spaning efter den tid som flytt". Säg det till de 11 000 unga svenskar som sökte till höstens säsong, uppenbarligen i hopp om att paradiset fortfarande går att vinna. Antalet sökande sägs rentav ha varit fler än till lärarhögskolan, en uppgift som TV3:s presschef förklarade med ett enda ord: "valfrihet."

Alla deltagare testas för klamydia innan de går in i huset. Dagen efter-piller och kondomer finns på plats. Om Stefan Jarls kultdokumentär om de svenska modsen hette "Ett anständigt liv" hade Sagas, Smails och de andras äventyr i Mexiko kunnat heta "Ett oanständigt liv", eller möjligen "Ett liv utan gränser, plikter, ansvar" eller varför inte kort och gott "Ett fucking liv".

För vad är det som driver en 26-årig webbutvecklare från Sundsvall att tatuera in "Sitt ner och njut" strax ovanför sin penis? På allvar, vad säger han till sina föräldrar? Hur tänker han att han ska förklara för sina barn (om någon skulle sitta ner och njuta tillräckligt länge för att det skulle bli aktuellt)? Hur tänker han sig själv om 30 år? Om 50? Hur tror han att orden kommer att se ut på en blek, sladdrig gubbmage?

 

Frågorna leder fel, eftersom det mest sannolika är att han inte tänker alls. Det är det som är hela grejen. Att inte tänka, inte planera, bara köra. Valfrihet. Fucking Paradise.

Eller? Ju längre säsongen lider, desto mer osäker blir jag på om det jag ser verkligen är så normlöst och dekadent som det påstås. Deltagarna pratar allt oftare om trohet och lojalitet, om kärlek och vänskap, om moral, om vad som ska hända där ute när allt är över. Kärlekshistorien mellan Kian Avar, 20, och Ylva Fogel, 19, som trots alla pakter, svek och fyllegräl fortsätter att pulsera genom höstmörkret. Kristian Täljeblad, 24, som tålmodigt väntar ut Saga Scotts alla förälskelser och engångsligg, viss om att hon en dag ska bli hans, "one of these days".

 

Och nej, jag har heller aldrig sett så många män gråta, så ofta, så ynkligt, som i "Paradise Hotel". Över kärlek som dör, vänner som sviker, över tillvaron som alltid är så fucking falsk. "Sprid kärlek", säger Kristian med glansig blick till de andra deltagarna när det blir hans tur att åka ut i en parceremoni.

"Sprid kärlek. Det är det vi behöver i det här huset."

Och givetvis kommer han tillbaka och återförenas med sin Saga inför finalveckan. Alla kommer tillbaka. På ett eller annat sätt kommer de vi älskar alltid tillbaka för att spela fucking spelet med oss till slutet.

I kväll är det final.

Sitt ner och njut.

 

Följ Expressen Kultur på Facebook - där kan du diskutera och kommentera våra artiklar.

Tack för att du hjälper oss att rätta fel!

Även om vi alltid försöker skriva så korrekta artiklar som möjligt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din felrapport. Rapportera vad i artikeln som inte stämmer i formuläret nedan. Det kan handla om stavfel, bildfel, syftningsfel eller faktafel.

Var gärna så tydlig som möjligt angående vad felet gäller. Tack för din hjälp!

Tack!

Din rättelse har skickats vidare till redaktionen!

En redaktör kommer att läsa din rättelse så snart som möjligt. Tack för att du hjälper oss!

Thomas MattsonAnsvarig utgivare

Jag vill att Expressen ska vara den tidning som är mest generös med genmälen, rättelser samt hur vi redovisar eventuella klander från Pressens Opinionsnämnd.

Expressens ambition är tydlig. I vår "Kvalitetspolicy" slår jag fast att det som publiceras ska vara korrekt. Mitt första beslut som chefredaktör var att införa en fast plats i tidningen och på sajten för korrigeringar. Men vi är människor. Som gör misstag, blir lurade eller stressas till slarv. Det är några förklaringar till fel i medier, men de ursäktar ändå inte redaktionen om någon utsätts för publicitetsskada.

Expressen står bakom de "Etiska regler för press, radio och tv" som formulerats av Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Sveriges Radio, Sveriges Television samt Utbildningsradion.

"Reglerna är mer av tumregler än en formell regelsamling", konstaterar Allmänhetens Pressombudsman (PO). Vad som är god pressetik måste avgöras från fall till fall och det finns inga exakta svar. Men det är bra att saken diskuteras.

Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Och om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att mejla till rattelse@expressen.se eller ringa vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för få en pressetisk prövning. Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Och om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att mejla till rattelse@expressen.se eller ringa vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för få en pressetisk prövning.


Till Expressens startsida