Jättesåret. Den dystra kulminationen av en lång tids plundring och vanskötsel. Foto: Cornelius Weiblinger
Jättesåret. Den dystra kulminationen av en lång tids plundring och vanskötsel. Foto: Cornelius Weiblinger

Förödelsen började för decennier sedan

Publicerad

Lars Gustafsson återvänder hem efter branden.

NORBERG. I solnedgången antar de avbrända skogsytorna på andra sidan Hörendesjön en falskt gyllenröd nyans. Det jättesår som skapades i ett magnifikt kalhygge där uppe i sluttningarna för ett antal år sedan har nu övergått i ökenland. En öken man skall undvika att beträda.

Men där finns inga plötsligt fallande förkolnade kolosser till trädstammar att akta sig för. Där finns bara den ytterst förrädiska askyta som lägger sig över glödhärdarna. När förnan, det vill säga den mjuka skogsbotten, brinner brinner den länge. Toppelden kastar sig fram som en sällsam akrobat - vid Broarna kan man se hur elden med lätthet kastade sig över den breda vägen. Helvetet har så många nummer i programmet.

 

I den lilla före detta idyllen Vändvarpen här mitt emot fattas två av husen. Det syns inte över viken men jag kan höra motorsågarna som försöker öppna vägen.

Det stiger fortfarande litet rök här och var, mest vattenånga nu när regnet slår ner.

På måndagen, det var den 4 augusti, när Virsbo Gammelby, Väster Våla och Engelsberg mycket snabbt evakuerades på eftermiddagen hade min granne Pentti Karjalainen inte sett en droppe regn över sin tomt sedan den 7 juni. Madeleine Gustafsson på Dunshammar, på vattendelarens andra sida, genomförde sin invanda morgonsimning i Åmänningen och förvånade sig över att det var mörkt som i skymningen och att öarna där ute hade försvunnit.

På hemvägen såg hon österut och blev förskräckt; Väster Våla kyrka som en vit krita mot en svart tavla. Vår litteraturkritiker hade just hunnit innanför dörren när patrullen från länspolisen anlände och gav henne en kvart att utrymma. Vad tar man med sig när eldsfronten börjar synas nere i vägkröken? Madeleine tog sin computer, full av sommarens arbeten och ett fotoalbum. Vid vägporten antecknas alla utpasserande.

Den 31 juli lämnade jag mina barns sommarhus vid Hörendesjön, i Nyhyttans by, i ett - som det föreföll mig - välstädat skick, dammsuget och prydligt. På kvällsnyheterna talas det om en skogsbrand i Virsbo. Här börjar en veritabel uppvisning i geografisk okunnighet och notorisk oförmåga att läsa kartor.

Stora delar av pressen placerar frejdigt branden i Sala. I fortsättningen skall det visa sig att varken statstelevisionen eller dagstidningarna kan stava till välbekanta orter som Ramnäs eller Engelsberg, för att inte tala om Västerfärnebo, ett namn som visade sig ha oanade stavningsmöjligheter.

 

Envist fortsätter press och elektroniska medier att tala om "skogsbranden i Sala" - en ort som gudskelov under hela händelseförloppet behöll sin vanliga plats på en vidsträckt, urtråkig och skäligen skoglös postglacialslätt.

Min första fåniga tanke - när jag sittande på en annan kust följde den enorma brandellipsens tillväxt timme efter timme, och bara långsamt började förstå att faktiskt något så långt i norr, något så totalt skyddslöst och hotat som Hörendesjön och allting där omkring, också var i fara - var den att jag hade glömt kvar ett wienerbröd i kylskåpet. Ett magnifikt, stort, fuktigt wienerbröd från Elsa Anderssons i Norberg hotades att bli till en i eldstormen bortflygande askflaga!

Litet senare den dagen började den nu centraliserade krisledningen och polisen att förbereda evakueringen av Norberg. Detta kan möjligen låta abstrakt i främmande öron men för en västmanlänning är hela idén att någon människa skulle kunna komma på att evakuera Norberg så verklighetsfrämmande, så science-fictionartad att det är helt omöjligt att ta den på allvar.

 

Kjell, en Norbergsgranne, hade planerat mycket länge att delta i antikvitetsmässan i Gagnef och till det ändamålet betällt en pickup. Döm om hans förvåning när han får veta att bilen är tagen i anspråk av krisledningen och länsstyrelsen för högre syften! Den har blivit ett av de otaliga fordon som håller på att samlas på torget för att föra 3 000 norbergare ut ur vad som om några timmar kan bli ett brinnande inferno.

Norbergare är rätt sega typer. Kjell lastade in ett antal matsalsstolar och annat i sin Volvo intill den gräns där han inte ens fick plats med ett tält, och gav sig av.

Påfallande var hur många människor från bygden som stannade kvar för att kämpa mot lågorna. Och hur snabbt och villigt de kunde organisera sig till fungerande gemenskaper. I Karbenning slöt de sig samman med traktorer och i hast uppbådade jordbruksredskap och gjorde sin egen brandgata. Per Brusling på Dunshammar, legendarisk jägare och fiskarbonde, lät sig inte förflyttas. Ilsket kringfarande på sin trehjuliga terrängmobil höll han hela trakten under bevakning. Den lilla dammsjö, Bruslingen, som bär hans namn hann under tiden att tömmas som ett ölglas på den gamla puben Port Arthur i Norberg en fredagskväll.

Men här är inte mycket utrymme för skämt. Branden kostade en skogsarbetare livet, inringad av elden när han försökte rädda en virkeslast, och lämnade en annan svårt brännskadad. De skogsbönder som oförskyllt förlorade hundratals hektar av fäderneärvd skog har lätt för att avstå från skämt. Detsamma gäller ägarna till bostadshus, förråd och garage. Ingen vet ännu det exakta antalet brända hus och försäkringsbolagen arbetar hårt.

 

Mitt emot mig över vattnet, där detta skrivs, ser jag en gata av förbränd vegetation på vikens andra sida. Den elden halverade en herres badtrappa, förkolnade ena sidan av den och lämnade resten, inklusive hus och gräsmatta, i fred. Det är tydligen så att förnan, upptorkad efter en månad av extrem värmebölja, brinner som kolstybb, medan gräsmattor egendomligt nog tycks ha en dämpande verkan.Toppbranden rör sig med hastigheten hos en snabb mopedist. Det är något oerhört skrämmande med en eldfront som man inte kan springa ifrån.

Det började alltså, vilket är välbekant nu, mellan Örjesjön och Fläcksjön med en skogsarbetare på uppdrag av skogsbolaget Stora Enso, välbekant för sina hänsynslösa kalhyggesmetoder.

Sysselsatt med så kallad markberedning, ett slags uppskrapning av kalhyggeytor, som utförs med en jordfräsliknande maskin, upptäcker han plötsligt att gnistbildningen bakom honom har satt eld på en försvarlig yta i den extrema torkan. Hans försök att släcka med pulversläckare misslyckades.

Denne maskinoperatör hade ifrågasatt om det var lämpligt i värmen och torkan, men fått order att arbeta ändå. Senare kom Stora Enso att påstå sig ha haft en brandvakt på platsen, en brandvakt ingen hört talas om tidigare. Personnummer och adress till denne brandvakt, som kanske inte ens förunnats det tvivelaktiga nöjet att existera, återstår att plocka fram.

Sanningen är den att Stora Enso, som nästan ensamt bland de stora kalhyggeskoncernerna alltid har vägrat att ingå avtal om en brandvakt, som väntat har inlett jakten på sin syndabock. I likhet med nazisterna efter riksdagshuset i Berlin 1933 söker man sin Van der Lubbe. (Så hette den sannolikt totalt oskyldige clochard och huserare som den gången dömdes till döden.)

 

Redan den 11 augusti, alltså medan branden blixtsnabbt tilltar i utbredning, heter det från Stora Enso att allt är den stackars underentreprenörens fel. Företagets ansvarsfrihet är väl förberedd eftersom de "till 90 procent" arbetar med underleverantörer. Så heter det från företagets vd.

Så anser man sig heller inte behöva skriva på någon branschöverenskommelse som de andra skogsbolagen. Polisutredningen, säger Stora Enso, som har råd med mycket dyra advokater, skall klargöra om och på vilket sätt underleverantören har misskött sig. Till dess önskar skogsexportören - känd för sina brutala upphuggningar av väg genom bondeskog och sina skövlingar av biologiskt ovärderlig gammelskog långt in i det ryska ladogaområdet, för att bara nämna några punkter i en förskräckande meritlista - att avstå från kommentarer.

Så har man tänkt sig att slingra sig ur. Detta får naturligtvis inte ske. Det rättsliga ansvaret ligger hos Stora Enso och skall det återstå någon tilltro till det svenska rättsväsendet är det där en domstol självklart bör placera skulden och betalningsansvaret. Att skicka fakturan på så där 400 miljoner kronor till en av slumpen utvald maskinoperatör vore ett vidrigt rättsövergrepp.

Nej. Det började inte den där dagen, den 31 juli vid Hörjesjön. Det började för decennier sedan. Den stora branden är inget annat än den dystra kulminationen på några decenniers vanskötsel och utplundring av den svenska skogen. En snarast kolonial skövling där alla andra intressen än exportpriset per kubikmeter har avfärdats som estetiskt trams. Skogsbönder som sett sina innehav brutalt ituskurna av kalhyggesjättens vägar har resignerat inför de alltför stora advokatarvodena.

 

Så långt har dessa, delvis olagliga - en chef för Skogsstyrelsen som påtalade det fick snabbt sluta - praktiker brett ut sig att det knappast finns någon biologisk skogsforskning kvar värd namnet i Sverige. Den så kallade forskningen handlar om kubikmetrar per arealsenhet.

Denna tunnelsyn grinar nu emot oss med de döda skogarnas stumma uppsyn.

Lars Gustafsson
Lars Gustafsson

Tack för att du hjälper oss!

Även om vi alltid försöker skriva helt korrekt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din hjälp. Skriv i meddelande-rutan nedan vad som är fel i artikeln eller vad du vill klaga på. Vi rättar alla fel och är generösa med genmälen.

Stort tack!

Tack!

Din rättelse har skickats vidare till redaktionen!

En redaktör kommer att läsa din rättelse så snart som möjligt. Tack för att du hjälper oss!

Thomas MattssonAnsvarig utgivare

Jag vill att Expressen ska vara den tidning som är mest generös med genmälen, rättelser samt hur vi redovisar eventuella klander från Pressens Opinionsnämnd.

Expressens ambition är tydlig. I vår "Kvalitetspolicy" slår jag fast att det som publiceras ska vara korrekt. Mitt första beslut som chefredaktör var att införa en fast plats i tidningen och på sajten för korrigeringar. Men vi är människor. Som gör misstag, blir lurade eller stressas till slarv. Det är några förklaringar till fel i medier, men de ursäktar ändå inte redaktionen om någon utsätts för publicitetsskada.

Expressen står bakom de "Etiska regler för press, radio och tv" som formulerats av Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Sveriges Radio, Sveriges Television samt Utbildningsradion.

"Reglerna är mer av tumregler än en formell regelsamling", konstaterar Allmänhetens Pressombudsman (PO). Vad som är god pressetik måste avgöras från fall till fall och det finns inga exakta svar. Men det är bra att saken diskuteras.

Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att kontakta oss: mejla till rattelse@expressen.se eller ring vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för att få en pressetisk prövning.


Till Expressens startsida

Mest läst idag