COACH. Birgitta Ohlssons bok om duktiga flickor är inte bara ett personligt försvarstal – den målar också upp en liberal feministisk identitet. Foto: IBLCOACH. Birgitta Ohlssons bok om duktiga flickor är inte bara ett personligt försvarstal – den målar också upp en liberal feministisk identitet. Foto: IBL

COACH. Birgitta Ohlssons bok om duktiga flickor är inte bara ett personligt försvarstal – den målar också upp en liberal feministisk identitet.

 Foto: IBL
Scen ur "Min pappa Toni Erdmann".Scen ur "Min pappa Toni Erdmann".
Scen ur "Min pappa Toni Erdmann".
"Duktiga flickors revansch"."Duktiga flickors revansch".
"Duktiga flickors revansch".

Förlåt, pappa – jag blev en egofeminist

Publicerad

Birgitta Ohlsson är en bättre livscoach än sköna pappa Toni Erdmann.

Ida Ölmedal funderar över den duktiga flickans funktion i samhällsdebatten.

Jag fick ett filmtips av min pappa. Han hade sett "Min pappa Toni Erdmann". Ni vet, den där filmen om en hippiepappa som desperat försöker få kontakt med (och omvända) sin dotter som blivit borgerlig karriärist.

Väl i biostolen hade jag vissa svårigheter att uttyda vad han ville ha sagt.

Jag brinner inte för att effektivisera oljeutvinning. Jag snortar inte kokain. Jag har gympaskor på jobbet.

Nej, kruxet verkar vara att huvudpersonen i filmen verkligen gillar sitt jobb. Ines, som hon heter, gillar sitt jobb så mycket att hennes pappa måste klä ut sig till en framgångsrik livsstilscoach och hyra en limo för att få kontakt med henne.

Hon får en kick av att göra en lyckad presentation om outsourcing. Hon får inte en kick av att ligga med sin kille.

Ja, ni hör, något är på tok.

Det var egentligen en bra film, och det hela hade säkert haft en god terapeutisk funktion – typ fått mig att sluta jobba på familjehögtider – om jag inte fastnat i tanken: Varför förutsätts det så ofta att det är något skevt med en kvinna som söker sitt självförverkligande i arbetet?

Det är med dessa, djupt partiska, funderingar som jag slår upp Birgitta Ohlssons bok, "Duktiga flickors revansch". (Det är väl egentligen den som den här texten ska handla om, jag ville mest få det där med oljan och kokainet på pränt.)

 

LÄS MER: Klaga inte på den duktiga flickan

Varken pruttkuddar eller sångstunder

Om Birgitta Ohlsson vore en livsstilscoach vore hon motsatsen till pappa Toni Erdmann. Inga pruttkuddar och sångstunder ordineras som vägen till frigörelse. Däremot delad föräldraförsäkring, "dra åt helvete-kapital" och en bra chef.

Birgitta Ohlssons välbelagda tes – för vilken hon gladeligen använder sig själv som exempel – är att kompetenta kvinnor hålls tillbaka genom sexistiska myter och politiskt ointresse.

Den duktiga flickan sjukförklaras, misstros och moraliseras över. De konservativa tycker att hon borde sätta familjen främst (och kallar henne "dinosauriemamma" om hon väljer att bli EU-minister under sin graviditet). Vänstern tycker att hon är en individualist som sviker klasskampen.

Hemmafruns osannolika comeback

Birgitta Ohlsson pekar på hur problematiserandet av "den duktiga flickan" under tidigt 2000-tal flyttade fokus från samhällsstrukturer till kvinnors psyken: Var inte så duktig, då blir du utbränd!

I stället för jämnare fördelat hushållsarbete och bättre arbetsvillkor blev receptet att kvinnor själva skulle tagga ner och tacka nej. Hemmafrudrömmen gjorde en osannolik comeback.

I boken avfärdas en rad myter – nej, högpresterande kvinnor löper inte större risk att få ätstörningar och är inte psykiskt sköra. Det är inte farligt att säga "vad duktig du är" till sin dotter. Orsaken till att tjejer klarar skolan bättre är inte att den "femininiserats" - de har alltid haft bättre betyg än killarna.

 

LÄS MER: Jag är så trött på pappafeministerna

Den duktiga flickan som liberal

Men politik handlar inte bara om goda argument, det handlar också om tillhörighet.

Sprängkraften ligger i att Birgitta Ohlsson lanserar den duktiga flickan som en liberal identitet. Duktiga Annika blir en rebell som krossar glastak och spränger gränser.

Hon görs också till en länk i en generationskedja av stegvis självförverkligande: farmors mormor som fick gå i skolan, farmor som fick gå på lärarseminariet, mamma som fortsatte att yrkesarbeta och tjäna egna pengar när hon fick barn.

Det finns ett rus i det där som jag känner igen.

Det slår mig att det här kanske är det som utgör förståelsebarriären mellan mig och film-Ines och våra pappor: de har aldrig upplevt känslan av att ens egna små karriärsegrar också är skäl för politisk optimism. En lyckad löneförhandling, en jobbintervju, ett chefsvikariat kan kännas som en revansch, en upprättelse för kvinnor i allmänhet. Jag och mina tjejkompisar skålar för kvinnosaken, jämför powerläppstift och fantiserar om framtida kvinnliga bastuklubbar.

Vänstern må gå i taket

"Egofeminism", kallar Birgitta Ohlsson det där.

Ja, jag hör Toni Erdmann-papporna gå i taket här.

Vänsterröster brukar påpeka att berättelsen om klassresenären – kvinna eller ej – lurar oss att bli just själviska, att acceptera klassojämlikhet. (Ett färskt exempel är Sara Abdollahis analys i GP.)

Men, för det första: att människor har möjligheten att göra en klassresa har ju ett värde även om det inte skulle bidra till utjämning av klyftor.

För det andra finns det faktiskt ingen motsättning mellan att bry sig om meritokrati och kvinnorepresentation och att ha ett klassmedvetande. Läser man exempelvis Lena Sohls intervjustudie med kvinnor som gjort en klassresa genom utbildning ("Att veta sin klass", 2014) finner man att de ofta är djupt engagerade i villkoren för familjemedlemmar och kompisar som "blev kvar". Duktiga flickor kan föra in ett klasstänk i medelklassen.

Är det något som får mig att önska att någon satt "Duktiga flickors revansch" i händerna på mig som tonåring så är det just dess funktion som vaccin mot flummet om att det skulle vara progressivt att strunta i att lära sig om ekonomi eller att aktivt välja en livsbana så långt borta från makten som möjligt. Det är, som Therese Bohman påpekat, en vänsterstrategi som bara den som redan är trygg medelklass kan unna sig.

Motsättningen mellan liberal feminism och klasstänk finns däremot på andra håll i "Duktiga flickors revansch".

Ärligt talat är det svårbegripligt hur Birgitta Ohlsson kan värna om arbetarklassens "kuddflickor" som sätts mellan bråkiga pojkar i skolan – och samtidigt försvara den skolpolitik vars största misslyckande varit just den sociala likvärdigheten.

 

LÄS MER: Alice Teodorescu gör den duktiga flickan till ett politiskt slagträ

Faran med att moralisera

Dessvärre kan "den duktiga flickan" också göras till ett moraliskt ideal. Det är inte svårt att se framför sig hur hon adopteras i en mer aggressiv konservativ retorik mot de som "lever på andra" (som Birgitta Ohlssons allianskollega Anna Kinberg Batra har uttryckt det).

Birgitta Ohlsson är inte konservativ, hon är liberal. Hennes parti brukar försvara ekonomiska klyftor med rawlska och praktiska argument. Skattesänkningar för höginkomsttagare motiveras med att de effektiviserar ekonomin i stort, och ska man föra en anständig migrationspolitik måste man kanske acceptera en växande låglönesektor.

Men det blir ohederligt och farligt att kombinera ett sådant samhällsbygge med en berättelse som pekar ut de framgångsrika som inte bara moraliskt mer berättigade, utan rent av förfördelade. Även om de är kvinnor.

Och om den duktiga flickan blir ett sätt för högern att moralisera över underklassen, då är snart alliansen med de kvinnliga klassresenärerna förlorad.

Då hakar jag hellre på pappa Toni Erdmann och lägger ut pruttkuddar för karriäristerna.

 

Ida Ölmedal är redaktör på Expressens kultursida.

Följ Expressen Kultur på Facebook så att du inte missar några artiklar.

Expressen getinglogga
Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Tack för att du hjälper oss!

Även om vi alltid försöker skriva helt korrekt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din hjälp. Skriv i meddelande-rutan nedan vad som är fel i artikeln eller vad du vill klaga på. Vi rättar alla fel och är generösa med genmälen.

Stort tack!

Tack!

Din rättelse har skickats vidare till redaktionen!

En redaktör kommer att läsa din rättelse så snart som möjligt. Tack för att du hjälper oss!

Thomas MattssonAnsvarig utgivare

Jag vill att Expressen ska vara den tidning som är mest generös med genmälen, rättelser samt hur vi redovisar eventuella klander från Pressens Opinionsnämnd.

Expressens ambition är tydlig. I vår "Kvalitetspolicy" slår jag fast att det som publiceras ska vara korrekt. Mitt första beslut som chefredaktör var att införa en fast plats i tidningen och på sajten för korrigeringar. Men vi är människor. Som gör misstag, blir lurade eller stressas till slarv. Det är några förklaringar till fel i medier, men de ursäktar ändå inte redaktionen om någon utsätts för publicitetsskada.

Expressen står bakom de "Etiska regler för press, radio och tv" som formulerats av Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Sveriges Radio, Sveriges Television samt Utbildningsradion.

"Reglerna är mer av tumregler än en formell regelsamling", konstaterar Allmänhetens Pressombudsman (PO). Vad som är god pressetik måste avgöras från fall till fall och det finns inga exakta svar. Men det är bra att saken diskuteras.

Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att kontakta oss: mejla till rattelse@expressen.se eller ring vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för att få en pressetisk prövning.


Till Expressens startsida

Mest läst i dag