Ett litet steg

Publicerad

En samling texter om frivillig barnlöshet kan bli vinterns stora samtalsämne.

Jens Liljestrand läser en kärv och kompromisslös bok om det fria valet.

Kom guldlock med ögon blå

Kom nu för jag längtar så

Först efter många lyssningar insåg jag att Eva Dahlgrens sång "Guldlock" handlar om längtan efter ett ofött barn. Om ett vuxenliv som i grunden är meningslöst utan moderskapet - kom vildvind med rosenkind - om sökandet och parbildandet som en enda lång resa till glädjen att ge liv:

Jag funnit kärlek och lycka och lugn

Men i mej, i mej, finns ändå tomma rum

Det är inte länge sen det var radikalt att lesbiska ville skaffa barn. Nu har vi kommit till punkten där det radikala i stället är att vägra bilda familj.

 

Antologin "Ingens mamma" förtjänar att bli en av höstens stora snackisar. I föredömligt korta och effektiva texter behandlar kvinnor - profiler som Lena Andersson och Birgitta Stenberg varvas med för mig tidigare okända namn - självvald barnlöshet (eller barnfrihet, som boken hellre vill kalla det).

Samlingen rör sig smidigt från det abstrakta - politiskt, religionshistoriskt, moralfilosofiskt - till det ytterst konkreta: operationsbordet inför steriliseringen, den smärtsamma processen att förklara för sin älskade att drömmen om gemensamma barn aldrig kommer att förverkligas.

Det är bitvis kärv och provocerande läsning. Redaktören Josefine Adolfsson fastslår redan i sitt förord att det är "antifeministiskt" att skaffa barn, ett magstarkt uttalande – jag har svårt att tänka mig något mer obehagligt än ett debattklimat som driver människor att avstå från föräldraskap av politiska skäl. Här finns uppfriskande grovkornigheter (Jane Magnusson: "Jag kan ta satsen i ansiktet och gå vidare") och svepande anklagelser (Annina Rabe: "Det mytologiserade moderskapet är i många fall feminismens blinda fläck").

Här finns också flera modiga, skavande texter, som när Faranak Rahimi berättar om en abort där hon nyfiket bett att få se på fostret i ultraljudsundersökningen innan ingreppet, utan att känna moderskänslor, utan att känna någonting.

 

På sina ställen närmar sig texterna ett resonemang som jag känner igen från Maria Svelands och Katarina Wennstams "Happy, happy", i sin idealisering av kvinnlig obundenhet - idén om att kvinnor, på samma sätt som män i alla tider, ska slippa kompromissa med sin frihet, ska kunna leva sina liv utan att definieras av sin funktion i en familj eller ett reproduktivt system. Här ser jag boken som en del av den större individualistiska samhällstrenden, den som får kristdemokrater att varna för apokalypsen och Nina Björk att skriva spaltmeter om liberalismens fasor.

Hur är det då med männen? Forskaren Anna Sol Lindqvist hänvisar i sitt bidrag till studier som visar att det främst är fäder som uppfattar den frivilligt barnlösa kvinnan som konstig: "De kan ha svårt att relatera till oss som inte har som vår stora önskan att upplåta våra kroppar till frukten av manlighetens säd."

 

Och visst är det så. Möter jag en medelålders kvinna som är barnlös tycker jag rent instinktivt (eller inlärt?) synd om henne; beskriver hon sedan sin situation som frivillig kommer jag automatiskt och oreflekterat att förmoda att hon därmed har valt bort något - att hon inte gillar bebisar, män, sex, tacomiddagar, kräkfläckar på sin Pradaväska - inte att hon helt enkelt har valt något annat. Det vill säga, det liv hon har utan barn.

Boken utmanar, nej slår sönder den normaliserade och sentimentala fördomen om barnlösheten som en fattigdom, om obefruktade livmödrar som tomma rum. "Ingens mamma" är skriven utifrån en vägran att gulla med föräldraskapet. Jag lägger den ifrån mig med en känsla av att ha blivit uppfostrad.

Expressen getinglogga
Detta är en kulturartikel, där skribenter kan uttrycka personliga åsikter och göra bedömningar av konstnärliga verk.

Tack för att du hjälper oss!

Även om vi alltid försöker skriva helt korrekt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din hjälp. Skriv i meddelande-rutan nedan vad som är fel i artikeln eller vad du vill klaga på. Vi rättar alla fel och är generösa med genmälen.

Stort tack!

Tack!

Din rättelse har skickats vidare till redaktionen!

En redaktör kommer att läsa din rättelse så snart som möjligt. Tack för att du hjälper oss!

Thomas MattssonAnsvarig utgivare

Jag vill att Expressen ska vara den tidning som är mest generös med genmälen, rättelser samt hur vi redovisar eventuella klander från Pressens Opinionsnämnd.

Expressens ambition är tydlig. I vår "Kvalitetspolicy" slår jag fast att det som publiceras ska vara korrekt. Mitt första beslut som chefredaktör var att införa en fast plats i tidningen och på sajten för korrigeringar. Men vi är människor. Som gör misstag, blir lurade eller stressas till slarv. Det är några förklaringar till fel i medier, men de ursäktar ändå inte redaktionen om någon utsätts för publicitetsskada.

Expressen står bakom de "Etiska regler för press, radio och tv" som formulerats av Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Sveriges Radio, Sveriges Television samt Utbildningsradion.

"Reglerna är mer av tumregler än en formell regelsamling", konstaterar Allmänhetens Pressombudsman (PO). Vad som är god pressetik måste avgöras från fall till fall och det finns inga exakta svar. Men det är bra att saken diskuteras.

Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att kontakta oss: mejla till rattelse@expressen.se eller ring vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för att få en pressetisk prövning.


Till Expressens startsida

Mest läst i dag