Röster. "The Mental States of Sweden" sattes upp på Dramaten 2013. Pjäsen är en av två i boken "United States of Sweden". Foto: Sören VilksRöster. "The Mental States of Sweden" sattes upp på Dramaten 2013. Pjäsen är en av två i boken "United States of Sweden". Foto: Sören Vilks
Röster. "The Mental States of Sweden" sattes upp på Dramaten 2013. Pjäsen är en av två i boken "United States of Sweden". Foto: Sören Vilks
MATTIAS ANDERSSON United States of Sweden Atlas, 326 s.MATTIAS ANDERSSON United States of Sweden Atlas, 326 s.
MATTIAS ANDERSSON United States of Sweden Atlas, 326 s.

Det som händer när någon lyssnar

Publicerad

Mattias Anderssons bygger sina pjäser på intervjuer med en mängd svenskar.

Daniel Suhonen läser ett körverk som påminner om ett kluvet land.

När jag börjar läsa "United States of Sweden", med i huvudsak dramatikern Mattias Anderssons 2000-talspjäser "The Mental States of Gothenburg" och "The Mental States of Sweden", tar det knappt en minut så har jag sugits in i flödet.

Pjäserna är en kör av röster från dels unga människor från hela Göteborg, respektive ett tvärsnitt av Sveriges befolkning från norr till söder. Alla har de fått svara på den övergripande frågan om det finns någon särskild händelse i deras liv som de vill se gestaltad på en teaterscen/Sveriges nationalscen.

Mattias Anderssons dramatik som ofta hittat sin energi från Göteborgs fattigaste stadsdelar och området kring Backateatern har alltid präglats av ett starkt socialt patos, en erfarenhet formad av att växa upp i ett folkhem under avveckling. Strävan verkar ha varit att försöka hitta våra urscener, inte sällan med en milt religiös överbyggnad.

I dessa båda pjäser har han utgått från ett närmast rent sociologiskt material. Intervjuerna manuset bygger på har gjorts i samarbete med erfarna sociologer för att undvika den typ av alltför tidig styrning och omformning av materialet som dramatiker ofta riskerar att dras in i. Mattias Andersson har rört sig mot att nästan enbart arbeta med dokumentär materia eller krockar med dramatiska texter och dokumentärt stoff och denna riktning började med "The Mental State of Gothenburg" från 2006.

 

Mattias Andersson låter folket tala. Ungdomarna från Göteborg med sina klassmässiga dialekter och lingon blir mycket stark vittnesbörd om hur det är att vara barn i vår tids Sverige, ett Sverige som fortfarande var präglat av Göran Perssons halvtrötta socialdemokrati åren innan Reinfeldts omläggning. I den senare av de två pjäserna, "The Mental States of Sweden" som uppfördes på Kungliga Dramatiska Teatern 2013 är det ett annat Sverige som skildras. Något har brustit, inte minst i den nu privilegierade stockholmspublikens reaktioner på utsagorna från scenen.

När de autentiska rösterna på frågor om vad de tänker på när de hör ord som nationalscen eller teater och svarar "Stefan och Krister", eller beskriver bussresor från mellansvenska småstäder till privatteatrarnas farser med kända ansikten, blir de kallt uppifrån kommande skratten en påminnelse om den geografiska splittring som sker i vårt land just nu. Är vi alls ett folk, längre?

Kanske blir Sverigedemokraterna landets största parti redan till påsk? Vad beror det i så fall på? Kanske är den där klyvnaden, hånskrattet inför den andre lika mycket ett svar som volymfrågan och främlingsrädslan. Eller uttryckt så här: Är det säkert att det är flyktingarna och invandrarna som medelsvensson med dragning till SD känner sig främmande och rädd inför, eller är det någon annanstans den verkliga klyftan uppstått?

 

Självklart bränner det till när botten blir synlig i Anderssons pjäser. Men även toppen är gripande, för de förstärker varandra. Som rösten Anders, en 74-årig pensionerad vd på Karlavägen som minns Ingmar Bergmans 1980-talsuppsättning av "Hamlet" på Dramaten och hur slutscenerna fick honom att gråta och känna sig helt överväldigad. Märkligt nog är detta en av de scener i pjäsen som griper mig starkast, kanske för att det är så naket, ett så förvånande öppenhjärtigt svar.

Flera gånger under läsningen lägger jag undan boken och tänker: Hur ofta har dessa människor som intervjuats i arbetet med dessa pjäser fått svara på seriösa frågor om sina liv och sina tankar? Ja, hur talar vi med varandra i dag?

I slutet av volymen finns en rad essäer och intervjuer. Dessa bidrar till att fördjupa bilden av de pjäser man läst. Tomas Forser placerar in de nu diskuterade verken i Mattias Anderssons hela produktion och ger dem en teatersociologisk förklaring. Anna Håkansson samtalar med några av skådespelarna om hur det kändes att arbeta med materialet och förläggaren och teaterkritikern Johan Hilton samtalar med Mattias Andersson, vilket ytterligare ökar förståelsen av dramatikerns strategier, ideologi och metoder.

Alla dessa pusselbitar är spännande på ett oväntat sätt. Men den text som sticker ut mest av de fyra läsvärda appendix-texterna är utan tvekan DN-kritikern Malin Ullgrens personliga essä. Hon skriver om Göteborg och platsens betydelse för känsla och minne, för förståelsen av klass och de små skiftningarna i status som även små barn uppfattar och formas av. Ullgrens essä får mig att sätta mig upp i stolen. Språket är gnistrande och jag tänker på Jeanette Winterson och Kerstin Thorvalls självbiografiska prosa. Någon måste bara ge Ullgren ett förlagskontrakt!

Men i övrigt är det den genomtänkte dramatikern Mattias Andersson som lyser starkt och klart efter avslutad läsning.

För det är något märkvärdigt som sker i detta körverk från Sverige. Dessa röster visar den storhet som finns i alla människor. Vi alla bär en berättelse. Mattias Anderssons pjäser gör detta synligt. Plötsligt tittar man lite noggrannare på kvinnan mitt emot på bussen. Vad kan hon ha att berätta? Vi påminns om vad som händer de gånger vi verkligen talar med varandra. Och när någon lyssnar.

Daniel Suhonen
Daniel Suhonen

Tack för att du hjälper oss!

Även om vi alltid försöker skriva helt korrekt kan det ibland smyga sig in felaktigheter. Därför uppskattar vi din hjälp. Skriv i meddelande-rutan nedan vad som är fel i artikeln eller vad du vill klaga på. Vi rättar alla fel och är generösa med genmälen.

Stort tack!

Tack!

Din rättelse har skickats vidare till redaktionen!

En redaktör kommer att läsa din rättelse så snart som möjligt. Tack för att du hjälper oss!

Thomas MattssonAnsvarig utgivare

Jag vill att Expressen ska vara den tidning som är mest generös med genmälen, rättelser samt hur vi redovisar eventuella klander från Pressens Opinionsnämnd.

Expressens ambition är tydlig. I vår "Kvalitetspolicy" slår jag fast att det som publiceras ska vara korrekt. Mitt första beslut som chefredaktör var att införa en fast plats i tidningen och på sajten för korrigeringar. Men vi är människor. Som gör misstag, blir lurade eller stressas till slarv. Det är några förklaringar till fel i medier, men de ursäktar ändå inte redaktionen om någon utsätts för publicitetsskada.

Expressen står bakom de "Etiska regler för press, radio och tv" som formulerats av Publicistklubben, Svenska Journalistförbundet, Tidningsutgivarna, Sveriges Tidskrifter, Sveriges Radio, Sveriges Television samt Utbildningsradion.

"Reglerna är mer av tumregler än en formell regelsamling", konstaterar Allmänhetens Pressombudsman (PO). Vad som är god pressetik måste avgöras från fall till fall och det finns inga exakta svar. Men det är bra att saken diskuteras.

Expressen talar ofta och gärna klarspråk, vi granskar och vi avslöjar; det hör journalistiken till att inte alla kommer att uppskatta det vi berättar. Om du anser att du utsatts för en publicitetsskada är det snabbaste sättet att få upprättelse att kontakta oss: mejla till rattelse@expressen.se eller ring vår nyhetsdesk på telefon 08-738 30 00. Men det går också att göra en så kallad PO-anmälan för att få en pressetisk prövning.


Till Expressens startsida

Mest läst i dag